För dom som aldrig kan förstå

Det är svårt att förklara hur det känns att växa upp på vad man själv tycker är universums sista utpost. Men när någon ändå lyckas skuttar mitt hjärta till och jag blir euforisk av samhörigheten jag känner med denne. Och sen kommer någon som bott hela sitt liv i en metropol och tycker vi ska sluta gnälla. Bara för att vi kan skapa konst av vårt lidande medan the urban city kid inte gjort annat än fått skrumplever av att nyttja sitt falskleg lite för ofta.

Vapnet vet och Vapnet förstår. Vad vapnet säger stämmer och kommer stämma på generation efter generation av missförstådd landsortsungdom.

Om olycklig kärlek ,om att inte passa in, att inte vilja passa in. Om hur få lyckoämnen man har men hur dessa är allt man har. Jag känner liksom Skellefteåtraktens torra kalla vintrar i deras melodier. Jag känner lukten av våren i mars när man inte längre behöver åka längdskidor på jympan. Jag minns svetten av att gå ut och in i Vintergatans butiker i full vintermundering. Eller att svettas i den samma på en buss til en ännu mindre håla. Hur mörkt det är att vakna december, då intet ljus nalkas.