På väg till jobbet igår var det fyra skånska turister, två par i 40-årsåldern, som ivrigt satt och diskuterade sina senaste skraplottsvinster. Tydligen var det skraplotter för en total summa av barnbidraget som gick åt varje månad, bara för att nära det där naiva hoppet om att kanske en dag vinna väldigt mycket pengar. Men så berättade plötsligt den ena kvinnan hur hon, efter att ha skrapat sju lotter, där hon bytt ut småsummorna hon vunnit mot nya lotter, skrapat fram hela 500 kronor. Detta viskade hon upphetsat till sina medresenärer och det gick inte att ta miste på hennes upprymdhet över denna femhundring. Hon berättade vidare vilken enorm lättnad denna femhundring blivit för hennes familj då ju hennes man precis ropat in en mobil åt en av sönerna på Tradera och det nu helt plötsligt kom pengar som manna från himlen för att betala denna mobil. Just denna glädje över i mina ögon så litet avundas jag denna kvinna för, och framförallt avundas jag hennes förmåga att känna sådan tacksamhet för något så egentligen värdsligt.

Jag har varit tillbaka i Stockholm i över en vecka nu, snart två och under tiden har turisterna mer eller mindre tagit över hela stan. Dom rör sig oftast i klungor om fyra till fem personer om en liten familj. Och om det är en familj från Spanien finns det i denna grupp alltid minst en tonårig kille som ser fullkomligt bedrövad ut och som mest ser ut att spana efter någon som kan råna hans föräldrar på hela semesterkassan så att han får resa hem till sina kompisar, istället för att vandra upp och gata ner i en regning nordisk huvudstad, där förvisso tjejerna är galet snygga, men där morsan ändå inte lämnar honom under uppsikt ens för en sekund, om han inte ska pinka. Nu är han 14 - 15 men om tre fyra år kommer han lyckas övertala sina föräldar att han klarar sig ensam hemma när de själva siktat in sig på Östeuropa, och på grund av hans brådmognad kommer föräldrarna tro att han kanske kommer sköta sig och inte alls festa bort matpengarna, bjuda hem alla sina vänner på fest varje kväll och ännu värre, ta tillfället i akt och ha sex för första gången. Mitt i bedrövelsen när hans föräldrar upphetsat pladdrar på om Stockholms arkitektur och blir besvikna över hans brist på entusiasm är det på precis det han går och tänker på.

Få saker retar mig som såna där onödiga små slarvfel som går tar mindre än en minut att dubbelkolla. Som att DN TVÅ gånger kallar Bill Bufords senaste bok Het, och inte Hett som den egentligen heter. Någon på kulturredaktionen måste ju rimligtvis ha läst boken eftersom den ju recenserades så sent som för en månad sedan så hur det är möjligt att man ändå förväxlar titeln är fullkomligt obegripligt.

Så fort jag ens kastar ett öga åt Kanal 5 eller Tv 3 och kvalitativ underhållning som bygger på dekadens, fördummning och exploatering av trashankar till människor så blir min pappa skitlack och börjar mumla om att judiska barn minsann inte kollar på sån där dynga och att det är därför dom vinner Nobelpriser gång efter annan. Och även om min pappa inte är med när jag tittar på Cops, Surreal Life, Big Brother etc, etc, så sittar han där på min axel och bara öser ur sig förmaningar om hur jag bättre borde förvalta min tid. Och nu verkar väl Kanal 5 vara i maskopi med min pappa eftersom Surreal Life sänds på den helt orimliga tiden 02.30 lördagnatt, så att den enda möjligheten för att se programmet är om jag mot förmodan skulle göra en kort barrunda och landa hemma vid just denna tidpunkt, vilket bara hänt en gång och det var då jag upptäckte att Kanal 5 alls visade skiten, som ju är något av det mest underhållande som finns i sin genre.

Igår visade Kanal 5 en av 90-talets bästa higschool filmer, 10 orsaker att hata dig. Jag kan se den hur många gånger som helst utan att tröttna och tycker att den visas alldeles för sällan. Två andra ungdomsfilmer som visas alldeles för ofta däremot är Coyote Ugly ( som väl för övrigt borde gå till världshistorien som den mest gubbsjuka ungdomsfilmen någonsin skapad) samt vilken som av American pie-filmerna. I dessa två filmer finns det försonande drag, som Tara Reid, Stiflers mum och den där söta australiensiska killen, men inte så mycket mer än just det. Tio orsaker att hata dig har å andra sidan allt. En ung Julia Stiles, en ung Heath Ledger ( hur fan uttalar man Heath så att man kommer undan med hedern i behåll?), en handling som inte är alltför förutsägbar, en pappa som jobbar som förlossningsläkare, en tönt som kör Volvo och en galen rektor, spelad av ingen mindre än Allison Janney. Kort sagt allt som behövs för en lyckad ungdomsfilm.

För evigheter sedan såg jag ett platt rivjärn på Rachael Ray som var to die for! Vadan denna besatthet för rivjärn I wonder?

Använd inte Keldas matlagningsgrädde om ni har några som helst ambitioner att göra en smarrig köttfärsås. Det gjorde jag igår och resultat blev förödande.Jag gör god köttfärsås men nu såg det helt anskrämligt ut. Inte alls så där gräddigt som det brukar, istället bara supertråkig och blajig. Så Keldas matlagningsgrädde no more I say.

Ja men om han nu väljer att vara tillsammans med dig, som har en tom galen blick som mest nimmer om någon slags psykisk sjukdom så kanske han inte är mycket till kap? Så du får behålla honom alldeles för dig själv.

Att Nancys täcknamn som odlare är Lacy LaPlante är ju bara så där urfånigt roligt att bara jag skrattar åt det. Tycker desvärre att Celia inte var så rolig i gårdagens avsnitt som hon var förra veckan. Men hon är lätt min favorit. Jag har älskat Elisabeth Perkins sedan jag såg Big för första gången och redan då var hon underbar, även om hennes karaktär där är lite mer bedårande än Celia Hodes.

Men vem orkar bry sig om att Tredje skiftet bryter mot regeln om att serier som korsar varanda borde hålla koll på att samma skådis inte spelar två olika karaktärer när Bobby Cannavale är med? Omg vad het han är! Jag bryr mig nästan inte om att han har värsta boxarnäsan.Bara nästan.

På mitt stammiscafé fikar emellanåt en grupp distignerade herrar runt de 60 som jag brukar kalla "ryska diskussionklubben" för dom verkar kunna sitta och diskutera i timmar. Och just för att jag inte fattar ett ord av vad dom säger så föreställer jag mig att de endast avhandlar riktigt värdsliga frågor, som politik, religion, filosofi och inte det som kanske känns desto mer troligt dvs familj, jobb och ekonomi. När jag ser dem , eller han som jag upplever vara ordförande i klubben stiga in på cafét tänker jag alltid " ryska diskussionsklubben har möte idag", för det är så, dom sammanträder med regelbundna mellanrum och det är alltid samma fyra gubbar som träffas. I dag hade en av gubbarna på sig schakrutiga Vans, det såg jättekul ut. Och en annan av dem hade med sig ett paket Toffifee som de satt och snaskade på till kaffet. Jag vet att dom säkert snarare är en manlig motsvarighet till vilken syjunta som helst men lever i den ljuvavillfarelsen att det inte är så.

Hur tänker gravida kvinnor som röker? Antagligen inte alls men dom borde väl ändå fatta att dom kommer till helvetet för att dom röker medan dom väntar barn? Är man så pass korkad att man röker när man väntar barn så borde man inte skaffa barn överhuvudtaget. Jag skämtar inte. När jag ser dessa kvinnor så fylls jag med en innerlig lust att gå fram och skälla ut dem för dom gör mig så förbannade. Men jag är ju 25, inte 75, så jag låter bli.

Jag brukar ju byta soppåsarna och sen ställa dem i korridoren i hopp om att någon annan ska ta på sig att ta dem till soprummet. Om det dröjer mer än en dag brukar jag till slut gå med dem själv samtidigt som jag varje gång jag gör just det lovar mig själv att inte göra det igen eftersom jag alltid gör det. Men de senaste veckorna så har vår husvärd tagit soppåsarna jag ställt i korridoren och lagt dem i diskhon istället. Så när jag kommit för att laga frukost har jag mötts av sex soppåsar i diskhon. Utan någon som helst förklaring i sikte. Jag vet inte hur hon rättfärdigar sitt beteende, det här har hänt två gånger på vår våning och säkert antalet gånger på de övriga våningarna och jag tycker det är djupt kränkande. Okej att hon ställer dem i köket men att lägga dem i diskhon? Fullkomligt obegripligt. Men nu tycks hon ha förstått att hennes passiva aggresivitet inte funkar på oss och istället satt upp en lapp om att vi inte får ställa soporna i korridoren. Att det skulle dröja så länge?

Ännu en skådis har nu förstört min ljuva illusion om att Cityakuten faktiskt finns på riktigt och att jag har en möjlig chans att få möta Dr Pratt och leva lycklig med honom resten av livet. I måndagens avsnitt av Tredje skiftet så spelade samma kvinna som var Kerry Lewis flickvän i typ tre säsonger och sen dog till följd av en olycka i arbetet( hon var brandkvinna) läkare. But why?

Om jag inte var så gruvligt lat så skulle jag kunna ha en omröstning. Men en vanlig hederlig shoutout funkar också. Ska jag se Fame eller So you think you can dance? Och nej, jag kan inte zappa, zappa funkar bara om man kollar på två likartade program, alltså typ flera filmer samtidigt eller flera dokusåpor samtidigt. Dagens i- landsproblem.

Idag sommarpratar Martin Kellerman och det tänker jag för allt i världen inte missa. Och bilden ovan är tänkt att illustrera min besatthet för den där trötta lilla hunden som jag skrivit om tidigare.

Gnällspiken

Irritationsmoment de senaste dagarna:

- Personer som satt inställningen på sin Myspacepresentation till privat.

- Personer som satt sina inställningen till sina Myspacebilder till privat.

Dessa människor är töntiga och fega. Jag förstår inte varför dom inte vill visa sina presentationer eller sina bilder, och enda rimliga ursäkten är väl att de lever under skyddad identitet men då kanske man överhuvudtaget inte ska ha ett Myspacekonto? Jag tror att det här irriterar mig främst för att jag upplever det som att dessa människor tror att dom är lite för mer än alla oss andra.

- Mina korridorgrannars inkompetens när det kommer till soppåsar.
Okej. Det är det mest grundläggande i världen. Man fyller påsen och när den är full så byter man den. Just det sistnämnda verkar ha gått alla mina grannar förbi för i vårt kök står det 3 fulla soppåsar som folk fortsätter köra ner sopor i, trots att det väller över alla breddar. Mina grannar är följdaktligen både lata och korkade, men det har jag ju redan nämnt. Frågan är bara hur jag då ska lyckas nå fram till dem utan att behöva sjunka ner på samma låga nivå som dom själva.

-Tjejer som klär sig i juli som om det vore april.
Jag gick en promenad med en kompis i lördagsnatt och vart än jag såg såg jag tjejer ungefär 23 + ( obs inte turister, turister får klä sig hur väl de vill för de lever i villfarelsen att vi har isbjörnar på gatorna) som hade halsduk, långbyxor, jacka och lager på lager av tröjor som vore det april snarare än juli. Ni gör mig så ledsna. Kan ni snälla inte ta på er en förkylning bara för att jag ska få känna att det är sommar, dvs inte känna mig som en slampa som klär mig så lite som möjligt bara för att få visa så mycket som möjligt av min brunbrända uppenbarelse.

McDonaldsbiträdet igår var,vid närmare eftetanke, kanske bara lat men då borde man överhuvudtaget inte jobba inom servicebranschen.

Har ju tidigare ondgjort mig över att Jessica Albas hår i uppföljern av Fantastiska Fyran är filmhistoriens värsta blondering, och att denna blondering är lika illa som Angelinas i Life or something like it. Men nu kommer Helen Hunts blondering i Pay it forward och smyger upp som en utmanare. Tillsammans bildar dessa tre blonderingar en härlig trojka av hemskt hår!

Jag är trött på alla lama försök till fyndiga bildtexter som nästintill alla tidningar försöker sig på. Allra senast På stan som kommenterade bilden på Marleys son med " Är inte den här intervjun över snart". Så in i bomben krystat att jag spyr på helveteskapet snart.

Jag är mer än lovligt irriterad på tjugoåriga idiotiskan som satt bredvid mig på HP ikväll. Till att börja med var hon snorig och sen började hon upprepade gånger prata mitt i filmen, och drog så klart helt fel slutsatser av vad som hände. Jag bad henne att sluta prata och kommer säkert bli kvällens snackis när hon och pojkvännen kommer hem efter att ha suttit på t-banan i trettio minuter på väg till den förort som de kommer ifrån. Asså jag kommer aldrig förstå mig på människor som pratar under filmen och att dessutom prata då under dialog är värre än att prata under tystnad för då överröstar man ju vad de på duken säger. Kommer som sagt var aldrig förstå.

Jag har jobbat inom servicebranschen sen jag var typ 16 och jag vet att man kan göra det till en glädje att straffa jobbiga kunder. Hur man gör detta på bästa sätt vet inga gränser. Men jag vet också att det gäller att välja rätt kund att jävlas med,till att börja med en helt aningslös kund som är lite korkad och ouppmärksam och som förmodligen inte fattar vad det är som pågår och varför. Inte jävlas med såna som mig som märker det på en gång. Och att kanske inte göra det på ett alldeles för iögonfallande sätt, som att snåla på stripsen, för sånt är ganska lätt att spåra. Så då vet du det, du arma McDonaldsbiträde på Hötorget.

Harry Potter var väl som de flesta andra filmer i serien varit. Jag märkte att Ron och Hermione i minst tre scener bägge hade randiga tröjor och det är långt ifrån en slump utan kostymörens sätt att blinka lite till publiken antar jag. Inte alls så charmigt, bara larvigt. Schulman avslöjade för övrigt på sin blogg tidigare i veckan hur sista boken slutar, om nu den som läckt stämmer så har Schulman helt dödat nöjet med att läsa boken men jag försöker att inte låta det förstöra mitt liv. Det finns ju trots allt annat att reta sig på. Som att 1000 kongoleser dör varje dag.

Weeds!

Weeds är äntligen tillbaka! Jag höll nästan på att missa detta eftersom jag haft bristfällig tillgång till tv de senaste veckorna men också för att tv:n som emellanåt funnits till hands saknar tv 3 och jag följdaktligen inte kunnat se några påor för säsongsstarten.

Men nu när serien återigen starat så är jag i fullkomlig extas.Allt är fullkomligt underbart och så pricksäkert att inget annat just nu kan mäta sig med serien. Jag hade totalt glömt bort hur bra serien faktiskt är och slås framförallt av att den är bra just för att den är bra i alla avseenden. Rollbesättningen, karaktärerna, manuset och regin, alla verkar i en ljuvlig symbis som skapar den där typen av upplevelsen som lämnar åskådaren helt hänförd.

För ett tag sedan fick jag återigen det underbara nöjet att flyga från Falmarks flygplats, denna ljuva avkrok utanför Skellefteå som säkert få skulle hitta till om det inte vore så fint skyltat.

Till Falmark verkade inte vara några som helst problem att jag valde skicka två väskor i bagaget och ha tre med mig som handbagage in på planet men när jag nu närmade mig incheckningen på Falmark så stirrade mannen bakom disken på min ryggsäck och undrade om den verkligen vägde under åtta kilo. Och bara för att jag redan haft så sjuuuukt dåliga erfarenheter av att flyga från denna håla tidigare så kanske jag var lite mer än lovligt spydig då jag bara snäste åt honom att det inte var mitt jobb att ta reda på om den vägde mer än åtta kilo utan att det kanske kvinnan som tog mina andra väska borde ha sett som sin uppgift, då det ju trots allt är hennes jobb. Han frågade alltså mig om den vägde åtta kilo och om kvinnan som tog min andra väska vägt den och det var då jag tappade behärskningen. Och det funkade för han kollade på den igen och orkade väl inte ställa till med någon scen utan släppte snällt förbi mig.

Efter att jag gladeligen roffat åt mig så väl Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter steg jag ombord planet och lyckades när jag gjorde precis detta, steg ombord alltså, irritera mig ytterligare på att en av flygvärdinnorna flörtade med en unge lite framför mig. Varför ska kvinnor 50 + alltid flörta med små barn, och då i synnerhet barn som så uppenbart inte vill flörtas med. Barn som är blyga eller bara helt likgiltiga inför vad en kvinna 50+ säger, gör, tycker eller tänker?

Efter att planet var i luften blev jag ganska snabbt lite törstig men tänkte att jag kunde vänta tills vad de nu för tiden så fint kallar för Cloudshop skulle uppenbara sig och be om en mugg vatten. Detta lilla moln dröjde dock och värre blev det av att tanten som ju så älskvärt flörtat med den där ungen tidigare erbjöd mig att köpa en flaska men inte kunde se till att ge mig en ynka mugg med vatten. Och det här är för mig en principsak som jag diskuterat i det oändliga med alla mina kollegor i servicebranschen kanske till döddagar. Ska man bjuda på ett glas vatten? Jag säger att man ska göra det i största möjliga mån, för det är goodwill och handlar om vad man vill att kunden ska förknippa med företaget, men att man kanske också ska se till varje enskild situation. Har du en station full av skrikande gäster, en kö ringlande ut på Medborgarplatsen , så är det kanske inte läge att springa efter vatten åt någon som lika gärna kan fylla på sin flaska på närmaste toalett, bara för att man ska få lite bättre karma. Men jag tycker så klart att kärringen på planet gott kunde ha gett mig en mugg med vatten, då hon av situationen att döma inte var särskilt stressad, och också för att kvinnan som satt på andra sidan gången om mig när jag åkte till Falmark fick vatten snabbare än vad det tar för en gris att blinka. Lägg därtill att det inte är tillåtet att ta med sig vätskor ombord på planet och det blir ännu värre, då är man riktigt utelämnad till personalens godtycke. Jag vet att om jag fejkat huvudvärk och sagt att jag skulle ta några tabletter hade säkert det där glaset med vatten stått där snabbt som ögat men jag är inte typen som ljuger, det tar mig verkligen emot så det fick vara för den här gången.

Planet landade dock utan några större problem, även om jag fortfarande vid landning var rejält törstig. Men bara därför var ju inte bedrövelserna över. I väntan på Flygbussen så blev jag vittne till hur ett dampbarn klämde sig när han skulle kliva av en av bussarna. Vad jag antar var hans farmor försökte övertala honom att det nog inte var så farligt, men hans smärta växte ikapp med hennes förmaningar. Och när hon märkte att detta inte hjälpte, och att hon hennes stackars whitetrashfamilj ändå inte skulle hinna med bussen så försökte hon istället hitta någon att lägga skulden på och ryckte tag i en biljettkontrollant bara för att försäkra sig om hur hårt en sådan där automatisk bussdörr egentligen slår igen. Som åskådare till detta spektakel tolkade jag det snarare som att ungen ville ha uppmärksamhet över det faktum att familjen inte alls verkade märka att han klivit på och dessutom varit på väg att glömma honom då han snabbt försökt kliva av och lite illa klämmt handleden i ett försök att smita förbi den stängande dörren. Kaos är väl ett bättre ord för det hela, men jag tyckte mest det var sorgligt att se hur stressad farmodern var, och hur inte alls på samma nivå av "vad vill vi, var ska vi" familjen var, då det trots allt verkade som om det var på semester ihop. Och vilken tråkig start de verkade få på sin semestervecka.

Det blev inga Morden i Midsummer för husfolket här på landet. Besvikelsen var stor då jag delgav dem nyheten att SVt istället skulle visa friidrott. Men det är nu många dagar sen och Midsummerabstinensen verkar vara på väg att mildras något då man fått låna en dvd med gamla osedda avsnitt.

Jag missade alltså Sommar med Åsa Lindeborg och tappert försökt lyssna på nätet istället, utan någon som helst framgång. I tisdags kollade vi istället på Sp you think you can dance, som verkligen inte gjorde mig besviken. Så sjukt underhållande. Att Nigel är minst lika elak som Simon Cowell gör ju inte saken sämre.

Av sommarpratarna har jag ändå lyckats lyssna på en stor skara. Det började med Filip och Fredrik, som jag tyckte var väldigt roliga. Vidare Jan Egeland som fick mig att börja gråta, vilket även Sture Linnér och Lena Nevander Friström lyckats med. Pluras prat upplevde jag som väldigt uppläst. Det går att göra ett tal som är stapplat av ord på ord, långa meningar och dylikt men för att få det att låt som om man faktiskt säger det spontant krävs det väldigt mycket mer jobb än vad Plura la ner. Han hade ett tonfall som fick det att låta uppläst och jag gillade det inte. En annan som jag inte heller kände riktigt tog tag i mig var Gustaf Fridolin, han sa inget som jag inte redan hört, eller för den delen inte redan visste. När jag lyssnade på Zinat Pirzadeh slogs jag av att även Nisti Sterk spelade Lyckliga gatan, precis som Zinat, vilket är rätt intressant. Finns fortfarande många kvar att se fram emot, inte minst Martin Kellerman. Ikväll lyssnar jag på Margareta Strömstedt.

Jag är mer eller mindre utlämnad till radio och har lyssnat på Sommartoppen, vilket lockat till en hel del skratt. För första gången kan alla lyssnare vara med och rösta fram listan via mobilen och det gör man genom att sms:a första ordet i låtnamnet till programmet. Men med engelska låtar ställer det till ett visst besvär då det inte alla är så haj på hur en del ord stavas. Följdaktligen måste programledarparet Mogge och Ayesha emellanåt bokstavera låtnamnen för att folk ska kunna rösta rätt. Och det vore väl för väl om det fanns någon slags konsekvens för att alla engelska låtord bokstaverades men detta görs istället med en nästa respektlös godtycklighet. Ordet cheek, från Sahara Hotnights låt bokstaverades exempelvis inte medan ett ord minst lika svårt som just cheek fick några sekunders bokstavering. Inte helt okej.

Rösterna i huvudet.

Håller som bäst på att läsa Snabba cash, som jag väl borde ha läst redan för ett halvår sedan då det inte snackats om något annat den senaste tiden. Inte för att den är särskilt bra, hade väl inte väntat mig att det skulle vara något litterärt underverk men det duger på semestern och jag läser den nu inte bara för att läsa den utan också för att den visade sig vara helt sjuuukt spännande.

Började igår natt och har redan läst halva. Andra halvan i natt förmodligen. Men när jag som bäst läste den igår var det minst sagt skrattretande vilka röster jag hörde läsa den. Rättegångsprottokollen läses av en äldre herre med väldigt uppfodrande röst, kanske runt 60. Artikeln ur DN lästes av den nyhetskvinna 40. Men roligast av allt! Större delar av boken, som skildrar rymlinge Jorge och indrivaren Mrado hör jag läsas upp av typ någon Dogge Doggelito typ. Och då är inte ens 30 procent av det som beskriver deras tillvaro dialog,eller för den delen på rinkebysvenska. Men roligt är det. Efter ett tag försvinner rösterna om man tänker för mycket på dem men kommer också tillbaka lika fort.

I min stuga har jag ingen el, och är följdaktligen utan tillgång till tv. Men under den gågna helgen, då det regnat och blåst konstant utan uppehåll i tre dagar har jag varit inhyst hos min pappa och där finns en tv. MEN. Ovädret som blåst över oss har gjort att tvantennen satts ur sin position och det har funnits noll mottagning. Ingen av de hundra kanaler som vanligtvis går att zappa mellan har visat ens en någorlunda nöjaktig bild. Istället har det kollats på film som om det inte funnits någon morgondag. Först Ciderhusreglerna, sedan Little Big Man, som är de två enda filmerna min pappa är beredd att se igen. Sedan såg jag Wild at heart som var riktigt bra och som i alla fall jag tycker ändå väl kan påstås ha inspirerat Tarantino. Toy Story 2, A few days in september har också beskådats. Men att vara utan tv är väldigt mycket värre än att inte ha tillgång till någon tv. Om det finns en tv som det inte går att se på så retar man sig ju just på detta faktum. Och för att kunna nyttja den till film krävs ju att man har dvd och filmerna inom räckhåll vilket inte alltid är fallet.

Nu är dock parabolen rätt riktad och vi har sedan igår åter alla underbara kanaler åter. Bara för att fira detta så såg vi i en timme på Vh1 hits, mest för att det inget annat fanns att kolla på. Sedan såg jag en jobbig komedi med James Belushi och den galna bruden från Breakfast Club. Imorse hann jag med Red Eye, en thriller med Cillian Murphy regisserad av Wes Craven. Klart sevärd. Och nu är det Matti, biopicen om Matti Nykönens tragiska liv. För första gången förundras jag över att jag faktiskt förstår vad de säger utan någonsin ha bott i landet, sett dess inre och känna det som mer än vad det är, skog, bär, rennäring, kusiner, bastubad, korv etc etc. En alkad exolumpier kommer väldigt långt ner på listan över saker jag tänker på då jag tänker på Finland.

I det här huset räknar man ner timmarna till Morden i midsummer. Men då timmen är slagen är jag nog redan tillbaka i min stuga där jag tänker lyssna minst sagt uppmärksamt på Åsa Linderborgs sommarprat. Det har ju slutat regna nu.

Har serierna i DN flyttat till A-delen i alla upplagor eller bara i den på landet ( där jag är)? Hursom satte jag nästan min latte macchiato i halsen då jag inte hittade Rocky där han ju alltid funnits, som den ledfyr han är för mig genom livet, bara för att upptäcka att han, Nemi och Pondus( och namn och nytt) istället fanns i A-delen. Kanske inte en fullt lika stor skandal som att Jihde leder Idol, men likafullt en skandal.

Det är tamefan skandal att Peter Jihde ska leda Idol i höst. När jag som bäst gick omkring i min nätta lilla sommarstuga och plockade byggskrot så blev jag så gott som mållös då jag hörde denna nyhet kunggöras på radion. Nu har jag dock återfått fattningen tillräckligt för att ge uttryck för min förtvivlan. Jag förstår verkligen inte hur det kunde hända. Har man helt missbedömt målgruppen eller tror man på allvar att alla kan ta till sig Jihdes charm? Det är egentligen inget fel alls på Jihde, han är värd all respekt, men han och Idol är inte direkt en match made in heaven.