Jag är sjukligt nyfiken, vilket väl kanske inte kommer som en nyhet för dem som känner till mitt yrkesval. Nyfikenhet är väl snarare än grundförutsättning för att som journalist kunna göra ett någorlunda vettigt jobb. Men i mitt fall så föder nyfikenheten en typ av besatthet som är lite skrämmande. Jag bara måste veta allt om alla. I kombination med min livliga fantasi och enorma kontrollbehov blir jag livsfarlig. För att ta ett exempel; i mellanstadiet var bidrottningen i min parallellklass sur en hel dag och trots at jag inte ens umgicks med henne blev jag tvungen att ta reda på varför. Min nyfikenhet drog helt galna slutsatser som, när jag förhörde mig hos bidrottningen i min egen klass var så far from the truth det är möjligt att komma.

För så är det också med mig, och av allt att döma med alla skvallertidningar i världen, att när svaret uteblir så hittar hjärnan på det där som man inte vet, alltså saker som är totalt osanna, och tar dem för sanning. Den information jag inte får, hittar min hjärna istället på. Och då jag också, som jag tidigare nämnde, också välsignats, eller förbannats, which ever you chose, med lika livlig fantasi, så kan det ta sig helt obetalbara proportioner. Jag brukar använda det här som ett argument för att folk faktiskt har en skyldighet att berätta allt för mig, och att om det inte gör det kommer jag att spekulera hej vilt vilket är långt ifrån vad de önskar.

Och om man då tar in Internet, med nymodigheter som Myspace och bloggosfären i beräkningen, så blir min tillvaro fullkomligt absurd. När det kommer till skvaller, eller information i största allmänhet verkar jag också i vissa fall sakna kritiskt tänkande helt. Allt som står på Internet är sant. Med mitt goda minne så minns jag allt också, oavsett om jag vill eller inte, och kan säkert om fem år fortfarande komma dragande med skvaller som var daterat för mer än ett halvår sen, och säkert inte innehöll ett uns av sanning. Internet ger mig oanade möjligheter att ta reda på allt jag någonsin velat veta på ett sätt som skrämmer mig.


Eftersom jag hängivet läser Rocky, och tycker den är en väldigt bra serie, var jag inte sen att också börja följa Martin Kellermans blogg. Hans blogg ger mig en unik insikt i allt det där som inte kommer in i serien, men ger också serien en helt annan dimension, för precis som i serien så förekommer samma karaktärer även i bloggen, men då i sina mer verklighetsförankrade skepnader. Följaktligen läser jag också Martin Johansssons ( Mange i serien) blogg också, för att skapa mig en uppfattning om han är lika korkad som han framstår i serien, eller för den delen lika mycket av en wigger. Men det tar inte slut där. Som en tvångshandling har jag kollat upp Kellermans födelsedag på birthday.se (24/12), vad nu det skulle vara bra för.

I min värld är Martin Kellermans blogg, och nu också serien Non fiction, kanske det tydligaste exemplet på hur gränsen mellan verklighet och dikt suddas ut. Rocky är en serie som med all önskvärd tydlighet hämtar sin inspiration i verkligheten men där verkligheten också utgör en grundförutsättning för den. Samtidigt är det lika uppenbart att vad som skildras i serien är en lite förenklad, med väldigt förbättrad värld. Sällan är människor i verkligheten så uttalat cyniska eller välformulerad, även om jag emellanåt önskar att så vore. Men om världen vore sån, skulle vi kanske inte heller behöva Rocky.