Om jag är smått skeptisk redan innan filmen hunnit börja blir det inte bättre av inledningen. Tunneltåget lämnar slussen, passerar Gamla stan och Hötorget och helt plötsligt stiger en av filmen s huvudkaraktärer som genom ett mysterium av i Solna C. Är det förmätet av mig att förkasta en film på grundval av detta? Mitt mindre nogräknade jag skriker inombords att jag måste sluta fel överallt, att jag inte kan ställa dessa orimligt höga krav på allt jag ser, hör och läser. (Fast näe, det tänker jag inte göra, det är en fråga om trovärdighet och om jag vet att det inte är trovärdigt att gröna linjen tar en helt omöjlig sväng förbi Solna C så kommer jag att fortsätta förkasta filmer på grundval av just detta.)

Mitt mindre nogräknade jag rekapitulerar för Se upp för dårarnas charm, mysighet och hur den fullkomligt dryper feelgood. Mitt mindre nogräknade jag blir tårögd av att se pappa hjärtkirurgen förmana sin bägge döttrar och önska dem en god dag. Mitt mindre nogräknade jag tycker filmen är helt okej, skrattar med, och det desto kräsnare jaget nickar medhållande och förstår precis varför publiken valt att se filmen och uppskattar dem medan kritikerna inte gör det.

Men mot slutet, som är alltför utdraget, börjar mina jag bli ense om att filmen är för lång. Där mitt kräsna jag förstår att gilla läget och inser att vad som kommer är ett sant sagoslut i stil med Hundtricket, blir mitt mindre nogräknade jag rastlös och desto mer otålig. Och det beror väl kanske lika mycket på att filmen inte slutar precis så där som mitt mindre nogräknade jag hade velat, på ett sätt som kanske hade andats realism utan i en sockersöt med dramatisk uppslutning som inget annat är en simpel publikfriare, bara för att man tror att det är så som publiken vill att filmen ska sluta, även om det helt saknar verklighetsförankring. För om vi på film kan se till att invandrade hjärtkirurger faktiskt får jobba som det så kanske den riktiga världen också kan bli lite bättre? Ja kanske, men först efter att han räddat livet på sin gamla klasskompis. Då kan vi anställa honom och börja kalla honom svensk. Så provocerande.