Finalen framför andra

Just i detta nu möter Finland Kanada i ishockeyfinalen. Och Kanada fick precis in ytterligare ett mål i kassen på min arma landsman. Jag föredrar fotboll framför ishockey alla gånger. Där fotboll innebär hunkiga sydeuropeér, en kall öl i solen och en allmänt god stämning så innebär hockey en himlans massa skydd, iskyla i en ishall, och bleka, slitna, sönderslagna surmulna spelare på en rink hälften så stor som en fotbollsplan. Men undantaget som bekräftar regeln om att fotboll ligger mig varmt om hjärtat utgörs så klart av Finland. När eller om Finland spelar så finns jag där inom hör och synhåll. Även om det är många år sedan jag faktiskt var det minsta namnkunnig så vill jag slitas mellan hopp och förtvivlan, indignans och engagemang. Som mest gör jag det då lejonen möter Sverige. Bara så sent som förra året då lagen möttes i Os-finalen så jag matchen bara för att bli nästintill gråtfärdig efter att Sverige så snöpligt vunnit matchen med flera mål mer. Min fader försökte tappert trösta mig mer med att det inte räcker att spela bra, man måste göra mål också.

Det är just den där bittra känslan av att ha varit så nära, att ha haft det där så åtråvärda, nästintill onämnbära inom räckhåll, bara för att se det försvinna lika snabbt.Och aldrig känns det så bittert som när just Sverige tar det ifrån en. Av samma anledning kändes den där enda vinsten, nu över tio år gammal, så varm, så ljuvlig, så nästan obeskrivlig. Inte bara var det lagets första Vm-guld, det vanns på värdnationens hemmaplan, en värdnation som genom åratal benämnts som något av en storebror, i alla avseenden, i alla situationer. Mindrevärdeskomplexet förbyttes till ett tonårsuppror mot en styvbror man aldrig velat ha,en styvbror man aldrig önskat.

Jag kommer nog för alltid minnas vårsolen som letade sig in genom vardagsrumsfönstret. Hur jag förstrött låg och läste en bok i soffan medan min pappa och bror följde matchen i varsin fåtölj, och hur jag la boken ifrån mig då matchen erbjöd desto mer spänning. Hur jag och min bror med bara minuter kvar, då Finland ledde med ett och annat mål bara tittade bedjande på vår pappa och undrade om han inte kunde bjuda på glass om vi, mot all förmodan, nu skulle ta hem hela rasket. För ändå fanns den där, oron över att Sverige in i det sista skulle dundra in mål efter mål och Finland skulle få fortsätta leva med det där mindrevärdeskomplexet som nog fortfarande saknar motstycke i världen. Men när matchen ändå slutade 4-1 vann lika snabbt den där bubbliga känslan överhanden i min mage.En lycka som spred sig och som gör allt annat i livet så sorglöst eller oväsentligt. En lycka som inte bara fick min pappa att bjuda på glass, han tog i ordentligt och tog med oss på kinarestaurang.