För ett tag sedan fick jag återigen det underbara nöjet att flyga från Falmarks flygplats, denna ljuva avkrok utanför Skellefteå som säkert få skulle hitta till om det inte vore så fint skyltat.

Till Falmark verkade inte vara några som helst problem att jag valde skicka två väskor i bagaget och ha tre med mig som handbagage in på planet men när jag nu närmade mig incheckningen på Falmark så stirrade mannen bakom disken på min ryggsäck och undrade om den verkligen vägde under åtta kilo. Och bara för att jag redan haft så sjuuuukt dåliga erfarenheter av att flyga från denna håla tidigare så kanske jag var lite mer än lovligt spydig då jag bara snäste åt honom att det inte var mitt jobb att ta reda på om den vägde mer än åtta kilo utan att det kanske kvinnan som tog mina andra väska borde ha sett som sin uppgift, då det ju trots allt är hennes jobb. Han frågade alltså mig om den vägde åtta kilo och om kvinnan som tog min andra väska vägt den och det var då jag tappade behärskningen. Och det funkade för han kollade på den igen och orkade väl inte ställa till med någon scen utan släppte snällt förbi mig.

Efter att jag gladeligen roffat åt mig så väl Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter steg jag ombord planet och lyckades när jag gjorde precis detta, steg ombord alltså, irritera mig ytterligare på att en av flygvärdinnorna flörtade med en unge lite framför mig. Varför ska kvinnor 50 + alltid flörta med små barn, och då i synnerhet barn som så uppenbart inte vill flörtas med. Barn som är blyga eller bara helt likgiltiga inför vad en kvinna 50+ säger, gör, tycker eller tänker?

Efter att planet var i luften blev jag ganska snabbt lite törstig men tänkte att jag kunde vänta tills vad de nu för tiden så fint kallar för Cloudshop skulle uppenbara sig och be om en mugg vatten. Detta lilla moln dröjde dock och värre blev det av att tanten som ju så älskvärt flörtat med den där ungen tidigare erbjöd mig att köpa en flaska men inte kunde se till att ge mig en ynka mugg med vatten. Och det här är för mig en principsak som jag diskuterat i det oändliga med alla mina kollegor i servicebranschen kanske till döddagar. Ska man bjuda på ett glas vatten? Jag säger att man ska göra det i största möjliga mån, för det är goodwill och handlar om vad man vill att kunden ska förknippa med företaget, men att man kanske också ska se till varje enskild situation. Har du en station full av skrikande gäster, en kö ringlande ut på Medborgarplatsen , så är det kanske inte läge att springa efter vatten åt någon som lika gärna kan fylla på sin flaska på närmaste toalett, bara för att man ska få lite bättre karma. Men jag tycker så klart att kärringen på planet gott kunde ha gett mig en mugg med vatten, då hon av situationen att döma inte var särskilt stressad, och också för att kvinnan som satt på andra sidan gången om mig när jag åkte till Falmark fick vatten snabbare än vad det tar för en gris att blinka. Lägg därtill att det inte är tillåtet att ta med sig vätskor ombord på planet och det blir ännu värre, då är man riktigt utelämnad till personalens godtycke. Jag vet att om jag fejkat huvudvärk och sagt att jag skulle ta några tabletter hade säkert det där glaset med vatten stått där snabbt som ögat men jag är inte typen som ljuger, det tar mig verkligen emot så det fick vara för den här gången.

Planet landade dock utan några större problem, även om jag fortfarande vid landning var rejält törstig. Men bara därför var ju inte bedrövelserna över. I väntan på Flygbussen så blev jag vittne till hur ett dampbarn klämde sig när han skulle kliva av en av bussarna. Vad jag antar var hans farmor försökte övertala honom att det nog inte var så farligt, men hans smärta växte ikapp med hennes förmaningar. Och när hon märkte att detta inte hjälpte, och att hon hennes stackars whitetrashfamilj ändå inte skulle hinna med bussen så försökte hon istället hitta någon att lägga skulden på och ryckte tag i en biljettkontrollant bara för att försäkra sig om hur hårt en sådan där automatisk bussdörr egentligen slår igen. Som åskådare till detta spektakel tolkade jag det snarare som att ungen ville ha uppmärksamhet över det faktum att familjen inte alls verkade märka att han klivit på och dessutom varit på väg att glömma honom då han snabbt försökt kliva av och lite illa klämmt handleden i ett försök att smita förbi den stängande dörren. Kaos är väl ett bättre ord för det hela, men jag tyckte mest det var sorgligt att se hur stressad farmodern var, och hur inte alls på samma nivå av "vad vill vi, var ska vi" familjen var, då det trots allt verkade som om det var på semester ihop. Och vilken tråkig start de verkade få på sin semestervecka.