Ebba & Didrik

Att se Ebba & Didrik väcker verkligen ljuva barndomsminnen till liv. Sedan jag såg den för första gången i sjuårsåldern har serien varit en ständig källa till nostalgi och den serie som tillsammans med Dönickar& Dårfinkar bäst lyckats fånga essensen av 80-talet.

När jag som barn bråkade med min pappa och gjorde mitt yttersta för att ignorerar hans utskällningar genom att nynna på min favoritlt så blev han alltid lika provocerad. Och drog då til med samma salva om hur jag minsann inte skulle gå på myten om den lyckliga familjen som aldrig bråkade, familjen på tv som alltid höll sams och så gott älskade varandra. Han tog inte upp det här exemplet inte bara när vi bråkade utan också varje gång vi tillsammans satt oss ner framför tv:n och det av en händelse råkade vara någon amerikansk familjekomedi som visades. Han försatte aldrig ett tillfälle att påpeka det fullkomligt oeralistiska i att tv-familjerna var så omtänksamma som älskvärda, aldrig slog i dörrar eller tog sig friheten att förolämpa varandra.

Just därför njuter jag så av Ebba & Didrik. Även om pappan i familjen är mer än lovligt neurotisk är det väldigt underhållande att se prov på just dessa sprickor, se hur en famiilj förmodligen har det.Just för att situationerna påminner mig så om den vardag jag själv levde i som nioårin så skrattar jag hejdlöst åt Ebbas lillvuxna kommentarer och faderns tappra försök till att schemalägga morgontoaletten. Precis som min far försökte ransonera mitt tv-tittande en gång i tiden, och det utan någon som helst framgång.

Jag njuter av varje sekund och försöker övertala mig själv att serien faktiskt är så bra som jag inbillar mig men vet också att dagens sjuåringar säkert inte alls kan identifiera sig med Ebba på samma sätt då dåtidens samtidsmarkörer för dem känns så passé. Eller så kanske de ser förbi kläderna, musiken, frisyernar och också övar på Y i skolboken med att om och om igen skriva Yrla.