Är man det minsta bevandrad inom psykopater och psykologi så vet man att de flesta galningar börjar sin bana som djurplågare. Dahmer plågade traktens katter, fiskar och hundar till döds utan att så mycket som blinka. Detta bådar inte gott för framtiden då de stackars skogssniglar som på morgonkvisten letar sig ut på cykelochgångbanan till tunnelbanan här i Västra skogen. Vi talar inte om mördarsniglar här utan små försynta skogssniglar med helt underbart vackra skal, och det i alla möjliga storlekar. Att försöka rädda dem från en säker död gör att promenaden till tunnelbanan blir minst minuten längre. Jag fattar inte vad det är med försvarslösa insekter som lockar fram det värsta i barn men de få gånger då jag inte funnits där för att rädda de små slemmiga stackarna så ser gångvägen ut som ett inferno av mosade sniglar som blivit ihjältrampade, påkörda och plågade till döds. Vad ska jag ta mig till? Vad är det med sniglar som så verkar provocera folk att ta till detta övervåld, kommer jag nog aldrig förstå.

Ebba & Didrik

Att se Ebba & Didrik väcker verkligen ljuva barndomsminnen till liv. Sedan jag såg den för första gången i sjuårsåldern har serien varit en ständig källa till nostalgi och den serie som tillsammans med Dönickar& Dårfinkar bäst lyckats fånga essensen av 80-talet.

När jag som barn bråkade med min pappa och gjorde mitt yttersta för att ignorerar hans utskällningar genom att nynna på min favoritlt så blev han alltid lika provocerad. Och drog då til med samma salva om hur jag minsann inte skulle gå på myten om den lyckliga familjen som aldrig bråkade, familjen på tv som alltid höll sams och så gott älskade varandra. Han tog inte upp det här exemplet inte bara när vi bråkade utan också varje gång vi tillsammans satt oss ner framför tv:n och det av en händelse råkade vara någon amerikansk familjekomedi som visades. Han försatte aldrig ett tillfälle att påpeka det fullkomligt oeralistiska i att tv-familjerna var så omtänksamma som älskvärda, aldrig slog i dörrar eller tog sig friheten att förolämpa varandra.

Just därför njuter jag så av Ebba & Didrik. Även om pappan i familjen är mer än lovligt neurotisk är det väldigt underhållande att se prov på just dessa sprickor, se hur en famiilj förmodligen har det.Just för att situationerna påminner mig så om den vardag jag själv levde i som nioårin så skrattar jag hejdlöst åt Ebbas lillvuxna kommentarer och faderns tappra försök till att schemalägga morgontoaletten. Precis som min far försökte ransonera mitt tv-tittande en gång i tiden, och det utan någon som helst framgång.

Jag njuter av varje sekund och försöker övertala mig själv att serien faktiskt är så bra som jag inbillar mig men vet också att dagens sjuåringar säkert inte alls kan identifiera sig med Ebba på samma sätt då dåtidens samtidsmarkörer för dem känns så passé. Eller så kanske de ser förbi kläderna, musiken, frisyernar och också övar på Y i skolboken med att om och om igen skriva Yrla.

Och jo, som grädde på moset så fick jag precis reda på att Bone thugs and Harmonys konset på lördag har blivit inställd. Och jag har ingen aning om jag kommer se susen av dom där 350 kronorna jag pröjsat för biljetten igen. Jo men så att...

Igår var en riktig skitdag. Inte nog med att jag blev tvungen att gå med en veckas sopor, eftersom ju mina grannar som ni ju redan vet är helt oförmögna till sophanterning. Alla dessa soppåsar gjorde att jag i villervallan glömde paraplyet och inte orkade gå upp och hämta det, utan istället vandrade i ihållande regn till Solna Centrum, som ligger tio minuters promenad hemifrån. Jag trodde att läget skulle bli lite bättre efter att jag fått i mig en kaffe på mitt stammisfik och fått chans att torka, och jo, kaffe piggade väl upp mig. Men när jag sen begav mig ut på jakt bland innerstans alla H&M butiker i jakt på en klänning så dalade snart humöret igen.

Regn och rea garanterar kaos, vredesutbrott och vanlig simpel galenskap från de mest sunda indivder som jag själv. Jag kan bli lite besviken på att gratistidningarna, som i övrigt verkar intressera sig mer än lovligt för mode, inte har vett att informera folk hur de gör de bästa klippen på rean. Istället får man stå ut med människor som beter sig som ordentliga jäkla mähän. Till att börja med alla dessa pojkvänner, flickvänner, barn, medsystrar, morföräldrar och annat som följt med som smakråd men som, för oss övriga shoppingalna bara är i vägen, och det på de mest olämpliga platser. Som framför rulltrappan, framför entrén, framför kassan och framför provrummen. Snälla sök er annorstädes. Tänk själva, se er omkring, ser ni en irriterad galen folkhop som blänger surmulet på er så kanske det är på grund av er.

Vad jag framförallt saknat i tidnignarna är en guide till vilken slags avvägningar man som konsument faktiskt måste göra när det kommer till att handla kläder till nedsatt pris. Som det ursprungliga priset. Skulle du kunna tänka dig att ha betalt fullt pris för tröjan, kjolen eller klänningen, så ja då är det bara att slå till. Tycker du att plagget fortfarande är för dyrt? Ja men så låt det hänga kvar på reastället. Men viktigast av allt, med hur mycket är priset nedsatt? Jag såg en tröja som var nedsatt med 50 kronor, som till en början kostat 198. En sänkning med 25 procent. Det finns andra exempel, där varor endast nedsatts med 10 procent och i min värld är inte det en rea, i alla fall inte den typ av rea jag tycker att man går ut med i kommunikéer.

Sen blev jag påkörd av en elefant till mammaledig som med sin pansarvagn till babyrullator väl försökte eliminera alla som kunde tänkas sno hyfsade reaplagg från henne. Som ursäkt fick bara ett, från henne vad det verkade som gulligt leende ihop med ett ursäkta. Men för fan kvinna. Du har kört på mig med din barnvagn och åsamkat mig smärta, jag vill inte ha ett leende. Jag vill ha ett oj förlåt hur gick, mår du bra. Hoppas du inte blir av med det där babyhullet än på ett år i alla fall, för jag har fortfarande ont i foten.

Tom Alandh, Det svåra och det nya livet

Tom Alandh är lätt en av Sveriges, för att inte slå till med världens, bästa dokumentärfilmare. En gång i tiden drömde jag om att bli det men gav upp den drömmen mest för att jag är mer intresserad av berättelsen i sig och inte anser att den nödvändigtvis måste berättas med ljud och bild.

Tom Alandhs hantverksskicklighet är avundsvärd och han är i mina göon en minst lika god journalist som filmare. Även om dokumentären Svt visade förra veckan, Det svåra livet, inte hör till mina favoriter visar den ändå prov på vad som gör Alandh oöverträffad. jag ser den framförallt just för att jag vet hur bra Alandh är, annars skulle jag lätt skygga för en dokumentär om en kvinnlig hemlös narkoman.Ämnet är deppigt så det förslår. Såväl Pia, filmens huvudkaraktär, som publiken pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ja, men så kan hon då inte en gång för alla se till att fixa sitt liv, tänker man i ena stunden. För att i nästa, när hon sitter i möte med en minst sagt cynisk socialarbetare inse att med det stödet så krävs det en järnvilja för att klara av någonting överhuvudtaget.

Ikväll visas den andra dokumentären om Pia, Det nya livet, som är filmad några år senare för att följa upp hur det gick för henne. Missade ni den första så går den att se på Svt Play, och där läggs även Det nya livet senare i veckan.

Och korridorköket sen. Det har under den senaste veckan varit rena rama glädjeyran för alla blomflugar inom hundratals meters radie. Tills jag igår såg det som min självpåtagna uppgift att rensa undan. Så all disk hamnade hamnade på ett och samma ställe, snarare än utspritt över hela diskbänken. Bytte soppåsar också, vilket mina korridorgrannar verkar vara fullkomligt okapabla att göra. Total förnekelse, bara lassa på ännu lite mer kycklingskrov, potatisskal, ris, plastburkar och grejer. För det finns väl ett hål på botten som autmatiskt gör att soporna förs direkt ner i soprummet utan att du som fyller påsen behöver ta någon som helst del i det hela. Jag säger nej, det finns inte ett hål. Vad som finns är en fast botten som är fylld med brunt soprens av sopor som legat och mognat i två veckor på grund av din jävla lathet, ett underbart brunt soprens som lockar till sig alla blomflugor, spyflugor och allehanda andra småkryp som gillar avfall. Lathet och dumhet måste vara den sämsta jävla kombinationen av egenskaper, och jag dömer inte dem som är det om det vore så att det inte drabbade någon annan än dem själva men nu är det så att de elva idioter som jag delar kök med inte verkar förstå att det finns andra människor de måste ta hänsyn till och då har jag all rätt att ta ut mina aggressioner på en blogg på nätet eftersom alla de hundratals lappar, samtal och diskussioner jag haft med dem inte verkar ha haft någon som helst verkan. Jag överreagerar inte. Att sen någon snodde ett ägg av mig natten mellan fredag och lördag, det är en helt annat historia.

Okej. Bara för att ni ska få någon slags uppfattning om hur nördig jag är när det kommer till mat vill jag ta tillfället i akt och göra er uppmärksamma på hur underbara rivjärnen som de deltagande i Top chef använder är. Jag ser rivjärnet och tänker att om jag hade ett sådant där rivjärn så skulle det verkligen bli riva av. Och så kommer jag på mig själv och inser vilken ultranördig tanke det överhuvudtaget är för att rivjärnet egentligen inte är så mycket för världen, mer än att rivdelen går hela vägen upp på handtaget, alltså inte ett sånt där vanligt svennerivjärn som alla har, utan ett kanske lite speciellt rivjärn. Jag såg häromdagen Rachel Ray använda ett platt rivjärn för att riva ost och då insåg jag hur mycket jag önskar att jag hade ett vettigt kök, inte en allmän hälsofara som jag måste dela med elva matmarodörer.

Inte nog med att Kanal 5 direktöversatt Jamie´s chef till Jamie´s kock, vilket så klart får min fantasi att vandra iväg. Puben som en av Jamies adepter får äran att ta över för att driva efter eget huvud heter just The cock. Men det är bara infantilister som jag som tycker sådant är så där lagom skrattretande.

Jag skulle gärna höra Ken Ring sommarprata också. Glömde honom tidigare.

Bara dagar efter att Hotboy åtalats och häktats började den lite tokroliga inforullen från Stockholms läns landsting rulla i rutan igen. Med sitt budskap om att kondom fortfarande är det säkraste sättet att slippa ångest på, var och är den på alla sätt behjärtansvärd men lämnar med de stackars tjejerna i åtanke varje gång jag ser den en väldigt bitter eftersmak. Budskapet i filmen blir så mycket tydligare i kontrast till vad som alldeles nyligen blivit uppdagat och det framgår att inforullar som denna verkligen behövs, så varför är jag då så kluven till den? För att jag tycker det är att göra en poäng på andras olycka, rida på hur mycket mer mottagliga ungdomar kanske är för fakta just nu, med Hotboy i tankarna? Uppenbart är ju att informationen ändå inte varit tillräckligt tydlig, inte varit tillräckligt omfattande, för om den varit det så skulle ingen smittas av någon enda könsjukdom någonsin. Inget annat i världen kan få mig mer missmodig än då jag ser hur saker jag tror på ändå inte verkar ha någon som helst möjlighet att påverka samhället i en positiv riktning, i det här fallet att informationen varit tillräcklig och att folk skulle ha vett att skydda sig.

Alla måsten och borden håller på att kväva mig. Ett sådant måste och borde var att försöka lägga ut en kvalificerad gissning om vilka som skulle få sommarprata i år. För varje dag som gick så kände jag att bördan av detta måste växte och växte. Tills då dagen då Sr avslöjade årets sommarpratare äntligen kom och måstet exploderade som den ballong den var. Mina tankar på att faktiskt göra ett seriöst försök att bli folkets sommarpratare var för några veckor sedan ett liknande måste men deadlinen kom och gick innan jag hunnit få ner mina idéer, lagom långa för ett fem minuters utkast på papper och cd.

Men så vilka av årets sommarpratare var mest förutsägbara? Vilka är mest framemotsedda? Hade jag hunnit gissa hade Christer Fuglesang varit den mest givna av sommarpratare, men jag misstänker att hans program kommer bli det minst minnesvärda. För så är det, Sommar i P1 följer en konstigt formel om att de man mest sett fram emot också är de som är de som blir de största besvikelserna, just för att förväntningarna kanske är alldeles för höga. Och på samma sätt finns det alltid ett par som dristar med att verkligen överraska en positivt. För mig har det varit program och värdar jag mest lyssnat på av en slump. Det är nu flera år sedan jag hörde Johanna Strömberg sommarprata men jag kommer fortfarande ihåg stora delar av hennes program. Hennes program var omväxlande och intressant, väckte tankar hos mig som stannat kvar. I mångt och mycket var hennes väldigt mycket som jag föreställer mig ett idealt sommarprogram. Även om det till stora delar är en chans för värden ifråga att i timmar tala om bara sig själv så gäller det att göra sin person tillräckligt intressant för att folk ska orka lyssna. Och därför ser jag verkligen fram emot att höra Knut Knutsons program. Han kan konsten att entusiasmera sin publik och jag är verkligen nyfiken på att höra honom prata om saker jag egentligen saknar intresse för men som han säkert på något märkvärdigt sätt kommer göra mig ruskigt nyfiken på.

Så har då min vardagshjälte nummer ett äntligen blivit tillfrågad om att få sommarprata. Jag pratar givetvis om Martin Kellerman. Mina förväntningar är väl inte så jättehöga, vardagsdramatiken i Non fiction har väl inte direkt fått mig att hoppa till framför tv:n på fredagar, men bara det att han faktiskt ska få sommarprata är för mig nog. Och jag önskar innerligt att han vågar sig på att bli lite mer personlig och självutlämnande, och pratar om annat än vad han vanligtvis alltid pratar om i de intervjuer han gör. Han borde framförallt prata om entrprenörskap, han som på bara några få år lyckats skapa sig ett stort litet imperium.

Vilka mer? Ja, jag tänker för allt i världen inte missa Fredrik och Filip, även om pressen på dem är total nu när de är utelämnade till endast det ljudliga och inga andra har att prata med än sig själva. För lite av deras framgång bygger ju på just att det finns en tredje part de kan fråga sig för om. Om de nu tänker prata om alla dessa möten, utan att publiken egentligen får möta dem de mött, ja då kan det bli en smutta småtrist.

Andra för mig givna pratare är Zinat Pirzadeh, Åsa Lindeborg, Susanna Alakoski, Salem Al Fakir, Jessika Gedin och Magdalena Graf. Om Graf kan hålla sig från att flumma iväg om sina tidigare liv så tror jag hon kan bli en av årets överraskningar.

Men jag saknar ändå Alexander Schulman. Och det är inte ett hållbart argument att han inte är tillräckligt känd, eller för den delen inte kan intressera en tillräckligt stor publik. Om det nu är anledningen till att inte får prata. Det är bara vanlig feghet som gör att man inte låter hästansiktet få en timme i etern. Och varför inte låta Linda Rosing få tala till punkt någon gång?

Jag är vanligtvis lite skeptisk till serier som korsar varandra, det är sällan jag faktiskt tycker att det faller särskilt väl ut. Extra roligt blir det när man i två serier som korsar varandra tar in skådisar som varit med i bägge serierna men som två olika rollkarkatärer. I söndagens avsnitt av Cityakuten kunde man se Cody Bell, som vanligtvis är med i Tredje skiftet, och där spelar polisen Davies, spela en collegestudent med testikelcancer. Vidare var även Doc från Tredje skiftet med, han spelade aidssjuk make till läkarassistenten Jeanie Boulet. Vilket ju gör att trovärdigheten helt och hållet står och faller när Tredje skiftet och Cityakuten några säsonger senare möts i ett avsnitt. Då har helt plötsligt samme kille som nyss hade testikelcancer blivit polis i NY, med vad man får anta en alternativ identitet, och han som var aidssjuk, ja han är nu ambulanssjukvårdare. Okej att det är svårt att rollbesätta, i synnerhet när man hittar någon som man tycker passar för rollen men när det blir så är det lite synd.

För övrigt blir det så uppenbart vilken i grund och botten totalt overkligt serie Tredje skiftet är när man ser avnittet i följd. Först hamnar brandmannen Doherty mitt i en seriekrock, i nästa avsnitt hamnar Bosco mitt i ett brinnande inferno med sin mamma och efter det följer ett avsnitt när Yokas och hennes dotter råkar i händerna på några bankrånare. Men vem har sagt att det ska vara trovärdigt så länge det är underhållande?

Är det bara jag som tycker det var osmidigt av Kanal 5 att direktöversätta Jamie´s chef till Jamie´s kock? Hör man det bara i förbifarten så är det svårt att hejda fantasin att vandra iväg. Men det är i alla fall inte en titel man inte glömmer i första taget, så då har de väl gjort något rätt.

Sommarens tv-utbud är rena rama julafton för en disträ och lättdistraherad människa som jag som aldrig finner ro att sitta still och faktiskt se på ett program utan ständigt måste sysselsätta mig med minst tre andra saker samtidigt. Och därför är Svt:r reprissändningar som en skänk från ovan. Inte nog med att de visar Landgång, vars huskock German är helt fenomal och typ världens charmigaste mysfarbror. Man repriserar även Musikministeriet och Världens modernaste land. Och ikväll börjar Tv 3 visa andra säsongen av Top Chef, köksversionen av Project Runway, som slår Hells Kitchen med hästlängder. Lägg därtill The Janice Dickinson show, Brideshead Revisisted, Ebba och Didrik, 3 filmer om kärlek och tusen andra serier jag så klart glömt just nu så finns det verkligen ingen som helst anledning att gå ut i solen i sommar.

Taye Diggs måste vara en av Hollywoods mest otursförföljda skådespelare när det kommer till karriären. Först får han flera hundratusen per avsnitt av Kevin Hill, bara för att mötas av beskedet att serien läggs ner efter två säsonger. Och då sätter han sig någonstans och räknar slantarna tills nästa jobb dyker upp, bara för att snopet få beskedet att även den, Daybreak, som Kanal 5 visar just nu, också kommer läggas ner, och det bara efter en säsong. Näst på tur står väl att han får göra en tre- fyra olika piloter bara för att se samtliga bli nobbade av publiken. Vilket ju är toksynd då han ju är såååå söt. Lätt tvåa efter alltimefavoriten Mehki Pfeiffer som för alltid och evigt är fullkomligt ohotad på hunktoppen.

Idag när jag som bäst försökte få tiden att gå i väntan på en vän, och vandrade genom Åhléns reaställ så stannade jag upp för bara några korta sekunder. I högtalarna hörde ett mer än lovligt välbekant plinkande och där jag stod för mig själv och betraktade ett par shorts tänkte jag att nu, nu börjar det. Nu börjar tre månader av helvete. Nu börjar dom spela låten som barn, tonåringar, kärlekspar och sommarsinglar för evigt kommer förknippa med sommaren 2007. Och jo, efter en välbekant inledning, som ju även om så välbekant så klart inte alls var någon exakt kopia av hans tidigare låtar så fick man även lystna till hans lite smått tjatiga stämma. Per Gessle. Jag säger det redan nu, och lovar härmed att resten av sommaren bara tyst svära inombords då denna man kommer att lusa ner alla offentliga platser med inte bara mästerstycket TomTom som jag hörde, utan andra lika självklara låtval som Jag pratar med min müsli ( hur det än verkar) och Om jag vetat då (vad jag vet nu). Ett löfte som jag tror kommer bli plågsamt svårt att hålla.

The comeback

The comeback som de senaste veckorna gått att se på Svt, är nu slut. Och precis som så många redan konstaterat var den faktiskt helt lysande. Till en början tyckte jag den var vidrig just för att den var så pnsam, på samma jobbiga sätt som The Office, det där sättet som kryper in under ens skinn och får det att klia och klia och aldrig försvinna. Pinsamt på det där sättet som gör att man när man minst anar det så klart drar sig till minnes om det där hemska man var med om bara för ett litet tag sen, som en alldeles speciell sorts spya, som en skamspya tror jag det kallas. Och som inte går att fokusera bort hur mycket tankekraft man än använder.The comeback är fasligt pinsam,skämsklådan sitter i programmets 30 minuter igenom och återkommer sedan så fort tankarna vandrar iväg till den arma Valerie Cherish. Egentligen är det djupt plågsamt att kolla på The comeback, och det på precis samma sätt som jag led av The Office, och just därför är det så konstigt at man fortsätter titta. Det är precis som att betrakta fulla människor som gör bort sig på krogen, man vill gå därifrån men stannar kvar bara för att ha något kul att berätta för sina kompisar dagen efter. Djupt tragiskt men samtidigt väldigt underhållande och fasligt fängslande. Men till vilken utsträckning faschineras jag av det utmärkta skådespelet, från i det här fallet Lisa Kudrow, och av det faktu att jag fortsätter titta trots att jag bara plågas?

Anonymous

Whoa! Bobby låter ju typ som R Kelly men utan den där överlägset jobbiga attityden som jag hunnit tröttna på vid det här laget. Och beatet är en välbekant upprepning av My love och Icebox. Timbaland är en illusionist av rang, vilken annan producent kan göra tre låtar på samma beat men få dem att låta så totalt olika?