Det är med mycket blandade känslor jag väljer att beskåda spektaklet som är Americas Next Top Model. Å ena sidan hatar jag sättet som Tyra gjort programmet till ett altare. För det är det. Tjejerna skriker fullkomligt hysteriskt, det enda man hör deltagarna prata om är hur fantastisk Tyra ser ut, som en barbiedocka! Blir det inte lite väl genomskinligt? Men så tänker jag ett varv till och tänker att Tyra kanske är självironisk? Hon har ju i några extremt korta glimtar visat sig ha en viss självdistans, men frågan är väl om hon verkligen är smart nog. Jag tvivlar.
I alla fall. Trettio tjejer som skriker hysteriskt, och som bedyrar hur mycket de älskar Tyra. Det är sånt som får mig att stänga av. Och så alla dessa jäkla snyfthistorier om mammor som är heroinister, pappor som bara drar, orkaner som gör folk hemlösa, den ekonomiska tillbakagången som tvingar folk att bo i bilar och på tågstationer. Från första säsongen så har samtliga efterföljande inte haft utrymme för mer än kanske på sin höjd fem olika typer av karaktärer, och tjejerna har bara att välja bland dessa. Naiv, blåögd bondjänta, betongbarn, sur snygg subba, den genomtrevliga tjejen och så hon som är "lite konstig". Det är persongalleriet serien leker med säsong efter säsong, och det är för mig fullkomligt oförklarligt varför vi fortsätter kolla.
Men så dyker någon som Jessica upp, och jag är beredd att ge upp min förkärlek för snoppar. Maj gad vad snygg den tjejen va. Hon är inte någon jag vill bli kompis med, hon är den där typen av tjej som Jessica Hudson sjunger om i Spotlight, tjejen man inte släpper ut på kvällen för att man är rädd att mista henne.
Nu är det dock alldeles för tidigt att säga om hon har en lika vacker insida som utsida, men det är ju för att få reda på det, jag kommer fortsätta kolla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar