Paranoja

En gång gjorde jag misstaget att bekanta mig närmare med en arbetskollega. Vi behöver inte gå in på detaljer, men det hela slutade med att han nu vägrar möta min blick och att jag i stillhet hatar honom. Om det beror på att han är man vet jag inte, men han letade sig vidare bland sina kvinnliga kollegor och lever nu tillsammans med en av dem. Att jag är lite bitter har ingenting med det att göra, jag lovar!

Hursomhelst. Huruvida denna kvinna vet att vi är buksvågrar ( eftersom buksvägerskor låter så jävla fult) gnager mig som fan. Till saken hör att hon är så sjukt jäkla trevlig. Jag resonerar bara efter eget huvud och jag tvivlar på att jag skulle vara mer än pliktskyldigt artig med någon som lägrat min partner innan mig. Så jag tänker att hon förmodligen inte har någon jäkla aning om vad hennes partner går för. Eller att hon vet det och vet hur jäkla nojjig jag blir av att hon är så trevlig, och alltså är det med flit för att göra mig nojjig.

Mm. Precis så här självupptagen är jag, att jag tror att alla, jag säger alla, i min omgivning är ute efter att fucka lite med mitt psyke. George Costanza ligger i lä när det kommer till neuroser.