Jag är George

Ibland känns det verkligen som om jag är George Costanza. Eller som en blandning av honom och Elaine. Men mest honom. Plötsliga utbrott på grund av att jag är helt missförstodd av min omgivning hör inte till ovanligheterna. Jag finner mig själv i situationer som för mig är fullkomligt surrealistiska men som för alla andra inblandade tycks vara helt normala. Som om George skulle vara med i The Office, ungefär så ter sig mitt liv ungefär 80 procent av all min vakna tid. Jag tvingas interagera med folk jag mycket lite, för att säga nästan ingenting, gemensamt med. Och i brist på annat irriterar jag mig på typ allt dom gör. Det senaste är hur majoriteten av dem går. Dålig hållning är liksom bara förnamnet. En av dom studsar fram. En annan kisar konstant med ögonen och liksom hasar sig fram lätt framåtlutad. En tredje vägrar röra på armarna. En femte klampar med fötterna så att hin håle hör. Så här håller det på. Jag har försökt sluta, men en del av mig tycker att det är rätt roligt att en annan del av mig ens orkar bry sig, så jag fortsätter till min oförställda glädje.