Av alla saker här i världen man kan reta sig på, så måste väl det mest onödiga ändå vara hur folk väljer att säga postnummer och telefonnummer. Serre? Det fanns en gång i tiden ( shit vad det känns som om jag bott i Stockholm i snart 100 år) ett café som hette 113 50. Det heter det inte längre. Om dom bytte namn för att jag uttalade det fel vet jag inte, men man vet ju aldrig.
När jag gjorde praktik så gjorde sig i synnerhet en av mina kollegor väldigt lustig över att jag sa ett ett tre fem noll, och inte hundratretton femtio, som "alla" andra. Orka. Jag kommer inte sluta säga ett ett tre fem noll, det är för rotat i mig för att jag någosin kommer kunna sluta. Så har jag alltid sagt sifferkombinatioer, jag har aldrig tryckt ihop dem. Och jag kommer ändå ihåg helt sjukt långa sifferkombinationer ändå, som mitt bibliotekskort, och mitt kontonummer. So way the hell bother?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar