En gåva

Två gånger på en vecka har jag hamnat i samma vagn som en väldigt ung och högljudd skränig sexuellt förvirrad kille. Han vet att alla kollar på honom, och det drar han nytta av genom att mer eller mindre skrika allt han säger. Första gången jag stötte på honom var vagnen packad, men det hindrade inte honom och hans estetarvänner från prata så där pladdrigt och entusiastiskt om någon film dom sett. Jag menar på det där sättet så att det börjar blöda i öronen på en efter mindre än en halv minut av tjatet.

Så. I fredags var han där igen. In maj fejs. Pladderi pladdera. Men näe, jag är inte irriterad. I samma sekund som jag såg honom förstod jag precis vad som var i görningen. Jag vet att Universum försöker lära mig något, och även om jag vet på ett ungefär vad, så funderar jag fortfarande. Det är nu jag ska vara tacksam, och tänka som jag normalt brukar, att allt är en gåva. Så tack du skräniga sexuellt förvirrade kille i övre tonåren, du var en skänk från ovan.