Tänk om tänk om

Att fråga sig varför en kille inte ringer, är ju ungefär lika givande som att fråga sig varför Gud tillåter så mycket lidande här i världen. Man kan komma på en mängd olika anledningar, men inte en enda som kommer att göra en särskilt mycket klokare.

Själv retar jag mig på att jag överhuvudtaget undrar. För det handlar bara om något sjukt bekräftelsebehov jag har, och det för att han från den första stund vi sågs, tills vi skildes åt, inte gjorde annat att bekräfta mig. Att han inte ringer blir i min värld då att han inte gör det, fast jag innerst inne vet att det inte handlar om det. Och jag vill inte vara den som är beroende av att bli bekräftad. Faktum är att jag ganska djupt föraktar dem som lever på bekräftelse från sina partners. Det är karaktärssvagt. Efter allt mitt flummande om personlig utveckling, så vet jag att den enda som verkligen kan bekräfta mig tillräckligt mycket är jag själv, och det är när jag gör det, jag får andras bekräftelse. Inte innan.

Men min hjärna leker "tänk om" leken. Tänk om han håller på att förlora intresset, tänk om han ångrar allt han sa, tänk om han insett hur jävla dum i huvet jag är. Tänk om tänk om tänk om.

Det är nu jag får så svårt att leva upp till bilden jag har av mig själv som ärlig och uppriktig, för jag har ju länge haft en föreställning om att jag skulle kunna säga vad jag känner, men det känns nu som en fullkomlig omöjlighet. Jag skulle känna mig så liten och löjlig, för det är vad jag tror att han skulle säga att jag är. Och så skulle han undra varför jag överhuvudtaget trodde något sånt, vad han har gjort för att jag skulle få för mig något sånt.