En fiskekrok i ögat

Min lillebror fick ingen fiskekrok i ögat när han var liten, men väl en som satt som handen i handsken i just handen. Jag tror jag var runt åtta, han runt fem, det var i mitten på juli, och vi var som vanligt i finska Lappland på semester. Det var varmt som det alltid är, och jag och brorsan stod och på en sten ungefär två tre meter från strandkanten där pappa stod och kastade. Han var inte på något sätt oförsiktig, faktum är att han alltid varit väldigt försiktigt, av just rädsla för att en fiskekrok i ögat. Det är ju liksom det värsta, absolut värsta, man kan föreställa sig. Att det finns en ganska morbid, men samtidigt rolig, Rockystripp som avhandlar just detta, säger en hel del. Det är som om hjärnan inte kan dra sig för att måla upp det absolut värsta scenariot. Man ser blod, senor, vener och allt förvandlas ganska raskt till en sjuk blandning av splatter och superrealistisk krigsfilm, a la Redacted.

Men så där står då jag och min bror, och min vanligtvis så försiktiga far, och njuter av sommaren. När han,min far, kastar, och kastar så att fjädern från fiskedraget av vad jag förstår, nuddar hans skinka, varpå han genast reagerar med att klia sig, och då förstås kramar om just draget med sin hand.

För en kort sekund, minut, eller kanske till och med en kvart, tror pappa att detta är något han kan klara av att fixa utan att behöva uppsöka ett sjukhus. I vad som förmodligen är att betrakta som chock föreställer han sig att det är något för honom hanterbart. När han sen synar min brors hand och ser hur illa kroken sitter, och verkligen sitter där den sitter, finns det inget annat vi kan göra än i ilfart köra till akuten för att där få hjälp. Hela vägen in till byn mer eller mindre gallskriker min bror, min far försöker ömsom få mig att lugna honom, lugna honom, samt koncentrera sig på att hålla bilen på vägen. Själv sitter jag mest där och vet inte vad jag ska ta mig till, för jag har sedan länge sen insett att inget jag kan göra, kan få min brro att tänka på något annat än det där förbannade jävla fiskedraget som sitter i hans handflata.

Vi kommer in till akuten, och eftersom min bror har ett fiskedrag i handflatan behöver vi knappt ens visa den, för att vi som genom ett trollslag ska befinna oss i ett undersökningsrum där en läkare med assistans av vad som känns som hundra, men som förmodligen är typ fyra, sjuksköterskor, får hjälp att knipsa av kroken, och sen sy igen brorsans sår. Fiskekroken får vi sen tillbaka i en sån där lite påse av frimärksstorlek, avknipsad och allt, som om vi skulle ha något som helst intresse i att laga den, och sen använda den igen. Visst att vi är snålfinnar, men även vi har gränser.

Jag tror aldrig min pappa varit så skuldtyngd i hela sitt liv, som han var den dagen. Min bror fick en glass, och godis, och hade väl förmodligen fått allt han pekat på, om det inte var för att han någonstans visste att den där glassen, och godiset och läsken, bara var pappas sätt att be om förlåtelse på. Förlåtelse för att han fallit till föga, och inte levt upp till bilden av vilken typ av pappa han skulle vilja vara, som om han inte visste att han redan var den bästa pappa han kunde vara.