Egentligen bryr jag ig väl inte nämnvärt om uppföljaren till Fantastiska 4:an men Jessica Albas usla blondering är minst sagt upprörande. Ger ju intrycket av att det är rena rama lågbudgetfilmen. Sämsta blonderingen sedan Angelinas i Life or something like it.

Fuck it. Jag vet att jag inte borde men jag kan verkligen inte låta bli att irritera mig över att Magnus Johansson, programledare för Hundkoll i det förra programmet frågade om cavliervalparna var tjejer eller killar. Hona eller hane heter det väl ändå? Eller säger du att hunden väntar barn också Magnus?

This is England

Den lilla rödlätta pojken blir maskot i ett äldre gäng skins och jag känner hur det krampar till i magen. Hur jag blir rädd, skrämd, orolig men också fylld av förväntan. Samma sorts obehag som när jag såg American history X växer i magen och fortsätter växa trailerns ynka minuter igenom. Hur hatet jag ser i ögonen på dem är detsamma, hur slagen hänger i luften, hur luften förtätas av hatet, av hoten och hur jag provoceras av deras hat, ilska och frustration. Lever resten av filmen upp till de förväntningar jag nu redan har så kommer This is England bli en av årets filmupplevelser.

Om jag är smått skeptisk redan innan filmen hunnit börja blir det inte bättre av inledningen. Tunneltåget lämnar slussen, passerar Gamla stan och Hötorget och helt plötsligt stiger en av filmen s huvudkaraktärer som genom ett mysterium av i Solna C. Är det förmätet av mig att förkasta en film på grundval av detta? Mitt mindre nogräknade jag skriker inombords att jag måste sluta fel överallt, att jag inte kan ställa dessa orimligt höga krav på allt jag ser, hör och läser. (Fast näe, det tänker jag inte göra, det är en fråga om trovärdighet och om jag vet att det inte är trovärdigt att gröna linjen tar en helt omöjlig sväng förbi Solna C så kommer jag att fortsätta förkasta filmer på grundval av just detta.)

Mitt mindre nogräknade jag rekapitulerar för Se upp för dårarnas charm, mysighet och hur den fullkomligt dryper feelgood. Mitt mindre nogräknade jag blir tårögd av att se pappa hjärtkirurgen förmana sin bägge döttrar och önska dem en god dag. Mitt mindre nogräknade jag tycker filmen är helt okej, skrattar med, och det desto kräsnare jaget nickar medhållande och förstår precis varför publiken valt att se filmen och uppskattar dem medan kritikerna inte gör det.

Men mot slutet, som är alltför utdraget, börjar mina jag bli ense om att filmen är för lång. Där mitt kräsna jag förstår att gilla läget och inser att vad som kommer är ett sant sagoslut i stil med Hundtricket, blir mitt mindre nogräknade jag rastlös och desto mer otålig. Och det beror väl kanske lika mycket på att filmen inte slutar precis så där som mitt mindre nogräknade jag hade velat, på ett sätt som kanske hade andats realism utan i en sockersöt med dramatisk uppslutning som inget annat är en simpel publikfriare, bara för att man tror att det är så som publiken vill att filmen ska sluta, även om det helt saknar verklighetsförankring. För om vi på film kan se till att invandrade hjärtkirurger faktiskt får jobba som det så kanske den riktiga världen också kan bli lite bättre? Ja kanske, men först efter att han räddat livet på sin gamla klasskompis. Då kan vi anställa honom och börja kalla honom svensk. Så provocerande.

Dagens dikt

Stor stor humor i dagens DN På stan. Million Stylez, veckans "Hej konsument" förortifierar hela konceptet genom att (avsiktligt) missförstå hälften av frågorna. Det är svårt att välja ett guldkorn av alla de hystersiskt underhållande svar som Million Stylez levererar men att hans rhymebook är den bästa poesin han läst är en av dem. Bara därför låter jag här publicera en del av hans stycke Miss fatty, som vi ju alla vet är något av det bästa som kommit i diktväg på senare dar.

"Me the kitty dem pretty so the dog dem a bark lovin the way you wine and you walk an a talk so when you take body like a rocket hit the spot dicki is a hit when when de gal em back shots white black brown slim around me no care no matta the time of day dem could get slayed anywhere mi no rich but if a silent on a millionaire gal if you advertise it fling it here"

Hurra, hurra, hurra!

Milan slog Liverpool. Jag trodde det skulle bli 2-0 och att Pirlo och Seedorf skulle göra målen men så kommer den där lilla, spinkiga saken in i bilden och bara drar iväg bollen så där underbart klockrent och jag bara skriker rakt ut av lycka!Whoa!

Men nu måste jag återgå som min pappa alltid säger när han inte har något mer att säga och har prickat av sin att fråga lista som han följer till punkt och pricka varje gång han ringer ( hur jag mår, hur studierna går, hur det går på jobbet, hur vädret är). Jag ska se Blast from the past, går på Svt 1, Alicia Silverstone knäcker ju alla dagens itbrudar med hästlängder. Puss!

Oh! Ikväll börjar Tv 3 visa ännu en säsong av Project Runway. I mitt tycke finns det ingen annan serie som har så mycket drama över sig om något så ytligt. Just känslan av att ett litet korsstygn är skillnaden mellan liv och död är helt obetalbar. Att jag sedan vill sticka Heidi Klump i ögonen varenda gång hon visas i bild hör väl inte hit. Men jag kan ändå inte låta bli att låta er ta del av MadTv:s Project Runway parodi, just för att Heidi porträtteras så, vad ska man kalla det, precist.

Alla dom där minuterna jag hinner sitta där innan filmen börjat hinner jag ångra mig så många gånger. På sista raden tjafsar ett tonårskillar med två tonårstjejer om vem som snott vems platser. När en uppgörelse slutligen är nådd, eller killarna hunnit jaga iväg tjejerna så går tjejerna och sätter sig på första raden istället. Därifrån går de sedan tillbaka längst bak för att när ännu ett gäng tonåringar gör entré och påstår sig köpt biljetter till platserna där de nu sitter inse att de får slå sig till ro på raderna framför. Jag hinner hata väldigt mycket på väldigt kort tid. Och då har som sagt filmen inte ens börjat.

Det är först nu, när jag flitigt börjat besöka biograferna jag inser att man förutom film att se nu också måste börja ta i beräkningen vilken publik den kan tänkas locka. Man måste föra ihop summan av hur bra man tror filmen är med hur irriterande den omgivande publiken om möjligt kan vara. På Hata Göteborg, då jag såg den en lördagskväll och den bestod till större del av ungdomar runt 17, var den så där provocerande jobbig i början för att under själva filmen ändå lyckas hålla sig i skinnet hyfsat. Faktum är att publiken i mångt och mycket skötte sig fasligt mycket än filmens skapare. För Hata Göteborg var verkligen inte bra. Bitvis var fotot katastrofalt. Manuset kändes tillgjort och ansträngt, många av skådisarna, som väl inte kan skyllas då de ju är amatörer hela bunten, spelade över så det stod härliga till. Det fanns ingen som helst behållning med filmen.

Jag såg Blades of glory samma dag och jag visste väl ungefär vad jag hade att vänta mig, en ganska låg och enkel form av humor som jag väl visste kanske lockade en viss typ av människor. Men att jag därför skulle behöva stå ut med att ha en kvinna över 50 gnäggande bakom mig i 90 minuter var desto svårare att föreställa sig.

För dem som ändå vill se film på bio och inte orkar vänta på att filmen släpps på dvd är det här ett problem. Finns det om möjligt något sätt att lösa det på utan att det blir särbehandling av det hela? Eller ska man behöva passa på att se de filmer som kanske lockar till sig klientel som neurotiker som jag inte orkar med då dessa tar sin eftermiddagslur hemma eller sitter i skolan mest bekymrade med engelska oregelbundna verb?

Snuskiga sånger

I min värld funkar snuskiga låtar bara på engelska. Faktum är att jag, helt omedvetet dras till dem som flugor till skit. Det börjar alltid med att jag faller för beatet, för refrängen, för samplingarna, för att först senare, efter att låten gått på repeat i min Md några hundra gånger ta mig i akt att analysera vad låten egentligen handlar om, och då inse att vad som behandlas är snoppar, oralsex, striptease och onani.

Där svenska snusklåtar främst görs av män + 30 och då i någon buskisgenre framförs amerikanska snusklåtar främst av hiphop och rnbartister. Eller är det kanske så att jag per automatik stämplar alla snuskiga svenska låtar som buskis? Fast visst finns det väl ändå förvånansvärt få svenska pop och rocklåtar som handlar om sex ? Eller är bara så att frekvensen av dancehallanthems som avhandlar hur man snabbast och lättast ämnar få en tjej i säng är desto högre?

Och när det kommer till svenska låtar blir det snabbt uppenbart att sex inte går att skildra på samma raka och direkta sätt som i amerikansk rap eller rnb. Kanske för att snopp är ett minst sagt osexigt ord, eller för att hiphopen i Sverige inte har samma rykte om sig att vara snuskets högborg, som rnb:n har i USA. Detta är inte heller något specifikt för hiphopen, för i såväl Latin Kings låten Halva inne, som i Björn Rosenströms Vi är pojkarna som busar, används flitigt synonymer som slickepinne, trumpet, yxa, slang, glass och brunn. Vilket väl skulle kunna vara ett utslag för språklig variation, då ju Dogge i Halva inne flitigt senare rappar och vilken sexatlet han är och vilka ställningar han bemästrar, men lika gärna går att förstå som uppfinningsrikedom utlöst av att det svenska språket när det kommer till snusk är så sterilt och grovhugget att det inte går att få sexigt utan att på köpet hamna just i buskisträsket.

Just svårigheterna med att göra låtar som är lika raka och direkta som de amerikanska dito borde rimligtvis skapa goda förutsättningar att göra desto fler låtar som är subtila, lågmälda men ändå sensuella. Ändå känner jag bara till ett hyfsat exempel på just det, Fattarus Söt du e, som ju är en cover. Där trippas det som katten runt het gröt, men trots att det är i stort sett outtalat lyckas man ändå skapa en känsla som osar sex rakt igenom, och det utan att det blir pinsamt eller det minsta genant.

För det är ju just det. När Pretty Ricky sjunger om hur han har telefonsex klockan fem på morgonen och iscensätter oralsex, pratar om underkläder, om hur hans don växer bara av att höra tjejens röst så höjer jag inte direkt på ögonbrynet. Eller när Young Joc rappar om hur många tjejer han orkar med i tagen, sitt stånd, hur villiga alla av honkön verkar vara på att lära känna hans nedre regioner lite närmare, det verkar inte röra mig i ryggen. Men första gången jag hörde Basutbudet och låten Finns det plats för en neger skyggade mitt pryda, politiskt korrekta jag helt för tanken att den kunde handla om välhängda män med afrikanska rötter, och istället försökte jag intala mig själv att den ju så klart en gång för alla faktiskt tog upp det här med diskrimineringen på arbetsmarknaden. Först när raden ”jag vet redan vem du är, jag vet redan vad du heter, vad jag vill veta nu är vad du tar i centimeter” upprepats tillräckligt många gånger gav mitt pkjag vika. Och även om just denna låt, precis som de andra svenska låtarna jag nämnt inte vågar kalla saker dess rätta namn, så är den förvånansvärt rak och direkt med sitt budskap, och framförallt är det för första gången på länge jag hör en låt på svenska som handlar om snusk, sex och könsorgan som inte är särskilt dålig. Att den sedan inte verkar bli en lika stor hit som den upprörande dåliga, och så klart fruktansvärt buskisaktiga Dunka mig gul och blå verkar det inte finnas så mycket någon av oss kan göra något åt.

Shooter inleds med flygbilder av ett kargt, men till synes varmt landskap. Fyllt av oljeledningar, rök, berg, dalar och vattendrag för at slutligen leta sig upp för bergskanten in i ett buskage där krypskytten Bob Lee Swagger ligger och trycker med sin observatör och tillika bäste vän. Där grabbarna ligger och trycker har de utmärkt utsikt över landsvägen några hundra meter bort. Deras uppdrag har så här långt varit händelselöst, och även om observatören säkert haft timmar på sig att göra det tidigare är det först när vi börjar iaktta dem båda som han rycker fram fotot på sin sockersöta flickvän och berättar att hon snart ska börja sjuksköterskeskola. Och i samma sekund som han sagt det förstår jag, och de flesta andra säkert med mig att den där arme observatören förmodligen aldrig kommer få återse sin flickvän igen. Och detta mindre än tre minuter in i filmen.

Det är just förutsägbarheten som gör mig så avog mot actionfilm i största allmänhet men mot amerikanska sådana i synnerhet. Vilket väl är något av actionfilmens dilemma. Lika mycket som man vill att tittaren ska överraskas och förvånas över plötsliga händelseutvecklingar, lika rädd är man för att det ska sky filmen för att de inte vet vad de har att vänta sig. Storyn förblir därför alltid densamma medan vändningarna har gjorts till det i filmen utbytbara.

Ändå så ställs det alldeles för låga krav på actionfilm idag. Det finns alltför många bevis för att filmskapare grovt underskattar besökarna och tror att det räcker med ett gäng explosioner och eldstrider utan så mycket som skuggan av en story. Därför är det så skönt att se just Shooter. Det sista man kan anklaga den för att vara är ett hafsverk, framstressat för att nå biodukarna i tid. Inte nog med att den är fyndig, smart och faktiskt lyckas överraska mig. Men framförallt så är allt det där för actionfilmer så nödvändiga våldet ändå snyggt skildrat och fångat, på ett sätt som gör i alla fall mig hyfsat svag i knäna. Jag går säkert i precis dom fällor som manusförfattarna, fotografen och regissören räknat med att jag, och de sjuttonåriga killarna som sitter på raden bakom, ska göra. Men när jag ändå ser en film som Shooter så gör det ingenting.

Ni måste läsa det här. Det är det bästa jag läst inte bara av tjejen ifråga, och då är hon ändå helt tokgrym och en av de bästa stilisterna jag känner och det säger jag inte bara för att jag känner henne utan för att jag tycker det punkt slut, utan också det bästa jag läst veckan som gick. Den här texten har liksom förföljt mig med tusen frågor om hur, när och varför dom valde det här.Så läs den ni också. Gör det.

Okej att Brothers and Sisters ska handla om familjehemligheter, fast man inte riktigt kan säga att hemligheterna verkligen hålls hemliga, men nu är det tredje gången som en hemlighet kommer upp på tapeten och syskonen så klart försöker komma överrens om att inte berätta något för mamman, som ju spelas helt klockrent av Sally Field, fast man genast inser att mamman så klart kommer få reda på den där jäkla hemligheten eftersom syskonen gör en sån grej av hemligheten i sig och framförallt av att mamman inte ska få reda på något. Även om serien är okej i övrigt så är det sånt här som får mig att hata precis såna här serier, som även om dom inte håller tillräckligt hög klass för att bli en riktig favorit ändå lätt kan få underhålla mig en timme någon gång då och då. Eller så är det som vanligt jag som inte begriper att manusförfattarna med just den här typen av upprepningar för att befästa vad som är seriens signum.

Finalen framför andra

Just i detta nu möter Finland Kanada i ishockeyfinalen. Och Kanada fick precis in ytterligare ett mål i kassen på min arma landsman. Jag föredrar fotboll framför ishockey alla gånger. Där fotboll innebär hunkiga sydeuropeér, en kall öl i solen och en allmänt god stämning så innebär hockey en himlans massa skydd, iskyla i en ishall, och bleka, slitna, sönderslagna surmulna spelare på en rink hälften så stor som en fotbollsplan. Men undantaget som bekräftar regeln om att fotboll ligger mig varmt om hjärtat utgörs så klart av Finland. När eller om Finland spelar så finns jag där inom hör och synhåll. Även om det är många år sedan jag faktiskt var det minsta namnkunnig så vill jag slitas mellan hopp och förtvivlan, indignans och engagemang. Som mest gör jag det då lejonen möter Sverige. Bara så sent som förra året då lagen möttes i Os-finalen så jag matchen bara för att bli nästintill gråtfärdig efter att Sverige så snöpligt vunnit matchen med flera mål mer. Min fader försökte tappert trösta mig mer med att det inte räcker att spela bra, man måste göra mål också.

Det är just den där bittra känslan av att ha varit så nära, att ha haft det där så åtråvärda, nästintill onämnbära inom räckhåll, bara för att se det försvinna lika snabbt.Och aldrig känns det så bittert som när just Sverige tar det ifrån en. Av samma anledning kändes den där enda vinsten, nu över tio år gammal, så varm, så ljuvlig, så nästan obeskrivlig. Inte bara var det lagets första Vm-guld, det vanns på värdnationens hemmaplan, en värdnation som genom åratal benämnts som något av en storebror, i alla avseenden, i alla situationer. Mindrevärdeskomplexet förbyttes till ett tonårsuppror mot en styvbror man aldrig velat ha,en styvbror man aldrig önskat.

Jag kommer nog för alltid minnas vårsolen som letade sig in genom vardagsrumsfönstret. Hur jag förstrött låg och läste en bok i soffan medan min pappa och bror följde matchen i varsin fåtölj, och hur jag la boken ifrån mig då matchen erbjöd desto mer spänning. Hur jag och min bror med bara minuter kvar, då Finland ledde med ett och annat mål bara tittade bedjande på vår pappa och undrade om han inte kunde bjuda på glass om vi, mot all förmodan, nu skulle ta hem hela rasket. För ändå fanns den där, oron över att Sverige in i det sista skulle dundra in mål efter mål och Finland skulle få fortsätta leva med det där mindrevärdeskomplexet som nog fortfarande saknar motstycke i världen. Men när matchen ändå slutade 4-1 vann lika snabbt den där bubbliga känslan överhanden i min mage.En lycka som spred sig och som gör allt annat i livet så sorglöst eller oväsentligt. En lycka som inte bara fick min pappa att bjuda på glass, han tog i ordentligt och tog med oss på kinarestaurang.

Precis när det slagit mig att man borde slå mynt av folks brist på fantasi, tid och ork att faktiskt formulera en vettig Internetpresentation, där de ändå bajsar ihjäl sig för att verka originella, så har PunktSe gjort slag i saken och låtit en pr-konsult efter eget huvud stajla om en presentation, för att göra personen ifråga mer attraktiv, och detta med katastrofalt resultat. Presentationen, som från början påminner om de flesta andra villrådiga killar 30+ med den ack så populära inledningen ”Jaha, vad ska man skriva här då?” går från att vara tråkig, men ändå en smula personlig och charmig, till att bli fullkomligt drypande av klyschor som lika gärna skulle kunna vara tagna ur en Harlequinroman. Istället för att låta killen gilla skogspromenader och naturen sätter hon honom i en fjärilsrestaurang. Jag hinner somna innan jag hunnit halvvägs in i första meningen om hur han sitter där och njuter av doften av lavendel men saknar sällskap, det är bara så tråkigt och publikfriande och totalt frånstötande. Att människan sedan avslutar annonsen med meningen ” Ensamhet är ingen plåga men tvåsamhet en lyx” får verkligen killen att framstå som så mycket mer desperat än vad han varit tidigare, då han letade efter någon som kunde bli hans allt.

Repeat after me

Gaaah! Jag blir verligen helt galen på dom här så kallade tv-kanalerna som mitt i pågående säsong börjar sända samma serie från början. Även om jag vet att det är det kanske tydligaste tecknet på att jag kollar alldeles för mycket på tv så tycker jag att det borde finnas någon slags rimlighet i det hela.

När det kommer till mästare i den här grenen så är jag inte sen att utlysa Tv 3 till kanalen som ändå tar priset. Jag blir lika glad varje gång jag ser att dom börjat sända Sex and the city för kanske femhundrade gången i ordningen. Men jag blir lika gråtmild då jag efter att äntligen ha kämpat mig igenom typ tusen dåliga avsnitt ( typ dom då temat blir alldeles för uppenbart eller Carrie pratar in i kameran) för att äntligen kunna se avsnitten som är värda mer än bara halvdan uppmärksamhet ( som dom då Charlotte får Princess Dandyridge, blir döpt, eller det då Harry friar) möts av beskedet att man beslutet att börja om från början. Man undrar why why why, men inser att det beror på att Tv 3 är en helt galet oprofesionell kanal som inte kollar upp reprisrättigheterna innan dom börjar visa en serie utan låter det komma som en glad överraskning för tittarna som följer serien istället. Samma sak har hänt TVÅ gånger med Cityakuten som sänds på vardagar 16.30. Men då har man, vilket väl får vara överraskande i sig, inte heller börjat om från början bägge gångerna utan den andra gången börjat om från typ säsong fyra. Vad gäller Cityakuten så visas den på söndagar också men då har serien så klart tagit sin början i en senare säsong.

Det är väl inte så konstigt att Tv 3 väljer att reprisera serier som Cityakuten och Sex and the city när de ändå varit så populära. Något måste dom väl fylla tablån med men nu börjar det här illvillga beteendet att börja om från början sprida sig vida över kabeltvnätet. Mtv, som de senaste veckorna sänt första säsongen av Dance life på lördagar har nu börjat sända nämnda serie från början. Det är väl för väl för en sån som mig som missat ett par avsnitt men det här gör Mtv lika mycket för att dom inget annat har att visa men också för att man haft helt galet tempo på serien första gången den visades i Norden. Om man sänder två avsnitt en gång i veckan är säsongen över på mindre än en månad, till skillnad från två månader om fallet varit att man sänt ett avsnitt i veckan. Jag förstår verkligen inte varför man stressar på det här sättet. Även om serien gått i ett någorlunda mänskligt tempo hade den fått konkurrera med annat, det finns väldigt mycket annat man kan se. Och just det talar för att det kanske hade varit smartare att inte stressa, då hade serien haft större chans att fånga upp tittare på vägen utan att de skulle tyckt att de gått miste om allt för mycket.

Att Beyonce gästade Globen i torsdags kan väl knappast ha undgått någon. I PunktSe intervjuades dagen efter konserten tre konsertbesökare om vilken de tyckte var den bästa låten. 11-åriga Erika tyckte att "Irreplaceable" var bäst, men vad som gjorde mig fullkomligt full i skratt var att Gunilla, 49 år, från Täby på samma fråga svarade " To the left" med motiveringen att den ju spelats så mycket på radion. Seriöst. Artikelförfattaren måste väl ändå fatta att Gunilla menar "Irreplaceable" ? Eller försöker hon göra en grej av att medelklasskvinnor 45 + inte har koll på vad låtarna dom gillar heter? Själv hade jag nog försökt leta vidare efter någon som gillade någon anna låt bäst, att två av tre gillar samma låt tolkar jag som att reportern var för lat för sitt eget bästa. Eller så kanske alla 10.000 i globen tyckte att "Irreplaceable " var bäst. Jag var inte där så vad vet jag?

Coming soon: Paris in prison

Paris Hilton får enligt Aftonbladet 45 dagars fängelse för rattfylla. Men om hon verkligen kommer sitta av sitt straff är väl ungefär lika sannolikt som att en groda inte skulle slå i rumpan när han hoppar. Om hon mot all förmodan sitter av dom där dagarna så tvivlar jag inte på att vi inom en snar framtid får se såpan " Paris in prison". Den skulle följa hennes vardag i fängelset, vi skulle få se henne käfta mot vakterna för att hon inte orkar sig upp i tid till tjänstgöringen, hon skulle klaga på fängelsematen och ägna dagarna åt att piffa upp sin fångdräkt.

Touché

Lil Mama intervjuas i senaste numret av Vice. Och även om intervjun är ganska tråkig, och mest påminner mig om de intervjuer som DN:s familjesidor brukar göra med 6-16 åringar, så plockar Lil Mama poäng på sista frågan.


" How about white girls what kind of lilgloss should they use? "
" White girls have lips?"

Jag är sjukligt nyfiken, vilket väl kanske inte kommer som en nyhet för dem som känner till mitt yrkesval. Nyfikenhet är väl snarare än grundförutsättning för att som journalist kunna göra ett någorlunda vettigt jobb. Men i mitt fall så föder nyfikenheten en typ av besatthet som är lite skrämmande. Jag bara måste veta allt om alla. I kombination med min livliga fantasi och enorma kontrollbehov blir jag livsfarlig. För att ta ett exempel; i mellanstadiet var bidrottningen i min parallellklass sur en hel dag och trots at jag inte ens umgicks med henne blev jag tvungen att ta reda på varför. Min nyfikenhet drog helt galna slutsatser som, när jag förhörde mig hos bidrottningen i min egen klass var så far from the truth det är möjligt att komma.

För så är det också med mig, och av allt att döma med alla skvallertidningar i världen, att när svaret uteblir så hittar hjärnan på det där som man inte vet, alltså saker som är totalt osanna, och tar dem för sanning. Den information jag inte får, hittar min hjärna istället på. Och då jag också, som jag tidigare nämnde, också välsignats, eller förbannats, which ever you chose, med lika livlig fantasi, så kan det ta sig helt obetalbara proportioner. Jag brukar använda det här som ett argument för att folk faktiskt har en skyldighet att berätta allt för mig, och att om det inte gör det kommer jag att spekulera hej vilt vilket är långt ifrån vad de önskar.

Och om man då tar in Internet, med nymodigheter som Myspace och bloggosfären i beräkningen, så blir min tillvaro fullkomligt absurd. När det kommer till skvaller, eller information i största allmänhet verkar jag också i vissa fall sakna kritiskt tänkande helt. Allt som står på Internet är sant. Med mitt goda minne så minns jag allt också, oavsett om jag vill eller inte, och kan säkert om fem år fortfarande komma dragande med skvaller som var daterat för mer än ett halvår sen, och säkert inte innehöll ett uns av sanning. Internet ger mig oanade möjligheter att ta reda på allt jag någonsin velat veta på ett sätt som skrämmer mig.


Eftersom jag hängivet läser Rocky, och tycker den är en väldigt bra serie, var jag inte sen att också börja följa Martin Kellermans blogg. Hans blogg ger mig en unik insikt i allt det där som inte kommer in i serien, men ger också serien en helt annan dimension, för precis som i serien så förekommer samma karaktärer även i bloggen, men då i sina mer verklighetsförankrade skepnader. Följaktligen läser jag också Martin Johansssons ( Mange i serien) blogg också, för att skapa mig en uppfattning om han är lika korkad som han framstår i serien, eller för den delen lika mycket av en wigger. Men det tar inte slut där. Som en tvångshandling har jag kollat upp Kellermans födelsedag på birthday.se (24/12), vad nu det skulle vara bra för.

I min värld är Martin Kellermans blogg, och nu också serien Non fiction, kanske det tydligaste exemplet på hur gränsen mellan verklighet och dikt suddas ut. Rocky är en serie som med all önskvärd tydlighet hämtar sin inspiration i verkligheten men där verkligheten också utgör en grundförutsättning för den. Samtidigt är det lika uppenbart att vad som skildras i serien är en lite förenklad, med väldigt förbättrad värld. Sällan är människor i verkligheten så uttalat cyniska eller välformulerad, även om jag emellanåt önskar att så vore. Men om världen vore sån, skulle vi kanske inte heller behöva Rocky.

Jag hoppas verkligen att kören som hyllar denna låt ökar i styrka. Jag är verkligen inte den första men förhoppningsvis långt ifrån den sista som tar tillfället i akt och uttrycker min beundran för Ison och Filles senaste låt " Vad är det för mode?". Men ändå finns det folk där ute, och till min fasa i min närhet som inte riktigt insett låtens storhet och som ett mantra säger att den inte är bättre än någon av deras tidigare låtar, eller att de har andra låtar som är bättre. Så därför ska jag nu sakta i små små steg dissekera den här låten och förklara just vad som är så underbart med den.

Till att börja med får det inledande pianoklinket mig osökt att tänka på Scarfaces " My block", en låt som är en av de bästa låtarna som någonsin gjorts. Så det så. Sen så svajar slutet på titeln så där obeskrivligt skönt, och genom hela låten hör man en envis flöjtslinga som aldrig ger upp och som dessutom är helt oefterhärmelig.Flöjtslingan ger känslan av att låten är en enda lång loop och i kombination med att verserna avslutas på samma sätt, eller rättare sagt går över i refrängen så känns det emellanåt som om låten ständigt börjar om från början.

Igår fick jag dessutom se duon framföra låten live, i samband med Vänsterpartiets 1:a maj firande i Kungsträdgården. Och precis som på konserten på Nalen för någon månad sen inledde de med "Lägg ner ditt vapen". Sedan följde låt efter låt som i mina öron ringde bekanta och det slog mig att allt snack om att de inte får det erkännande de förtjänar verkligen stämmer. Låtarna är feta och dom har vett att leverera på scen ändå så har dom inte nått världsherravälde. Man kan ju alltid hoppas på att " Vad är det för mode? " kan ändra på den saken.