Sent om sider har jag börjat följa Seinfeld, det går strax före läggdags på Kanal 5. Det är kul men framförallt är det intressant att försöka lista ut var man känner igen gästskådespelarna ifrån. Säsongen som just nu rullar för fullt är tretton år gammal och följdaktligen är alla tretton år yngre än sina nuvarande tv- jag.
Men so far har jag lyckats identifiera Jennifer Coolidge som en av Jerrys tjejer, hon spelade massös och vägrade massera Jerry. Minst lika snygg som nu men spelade inte över lika mycket i rollen som massöskan som hon gör i rollen som Joeys agent. En annan som också spelat en av Jerrys flickvänner är Marlee Matlin, mer känd som den döve opinionsmätaren Joey Lucas i Vita huset. I Seinfeld fick hon i uppdrag av George att läsa läpparna av en tjej som dumpat honom. Vilket slutade med att alla ville låna henne för att läsa läppar. Lisa Edelstein, som i Seinfeld spelar en tjej som George dejtar, kan man oftast se i House Md där hon spelar Lisa Cuddy. Edelstein har för övrigt också spelat i Vita huset, då som escortflickan som höll på att förstöra Sam Seaborns karriär.

Humorlabbet- Sen kväll med Pierre

Humorlabbet är program ämnat att ta fram morgondagens underhållning. Detta genom att visa nio olika pilotavsnitt och sedan låta tittarna genom röstning ta fram en vinnare. En vinnare som sedan kommer att visas mer frekvent. I onsdags visades den fjärde och hitills bästa piloten, Sen kväll med Pierre. Med Big Fred i huvudrollen som talkshowvärden Pierre skapar man tv-histria. Det är helt brilljant. Big Fred i rollen som värmlänningen som presenterar Språka på allt visar prov på sällan skådad komiskt geni! Så bara för att jag tycker det så måste ni givetvis gå in och rösta för att jag ska få se mer av Pierre och Lilla Al Fadj. Röstar gör ni på Humorlabbets hemsida. Ni kan också se samtliga piloter i sin helhet.

Lyxfällan fortsätter att efterskänka sina medverkandes skulder. Vilket jag verkligen inte trodde var poängen. Jag önskar att jag vetat detta tidigare och dragit på mig skulder till tusen och sedan anmält mig till det närmaste charitytainment svensk television har att erbjuda. Ganska så typiskt egentligen, att programmet inte är vad det utögr sig för att vara. Man tror att räknenissarna ska ge ekonomiskt dumdristiga människor en rejäl kalldusch men efter att ha gett dem lagoma samvetskval över sitt överkonsumerande så plåstrar man om såren genom att skjuta in de saknade tusenlapparna. Tv 3 räddar skivan. Så snart deltagarna kommer i ekonimska bekymmer igen vet dom vem dom ska ringa.

När jag var liten brukade min pappa oroa sig för att jag kollade för mycket på tv. I ett försök att stävja det införde han en rigid ransonering av tv-tittandet. En ransonering som ledde till gråt och tandagnisslan. Helst skulle han väl ha sett att jag inte tittat på tv alls men när han förstod att det otänkbart, såvida han inte helt kastade ut tv:n helt och hållet, tyckte han att två timmar om dagen var ett rimligt dagligt intag. Men jag tror att oavsett var min far satt sin gräns skulle jag ändå ha känt att bara en halvtimme mer skulle göra stor skillnad. För det var aldrig tillräckligt. Ransonen räckte inte till. Det enda som kunde räcka till var friheten att få se allt man ville se.

Som det funkade då, 1990 på Nyckelgatan i Skellefteå, ville pappa att vi långt innan bestämde oss för vad vi skulle se och mellan vilka tider. Jag tror att pappa mer la förslag på ransonering för att göra mig och min bror uppmärksamma på att vi tittade för mycket på tv, och hoppades väl att det skulle räcka för att få oss att titta mindre. Det kanske inte lyckades då men idag förebrår jag ständigt mig själv inte så mycket för att jag kollar för mycket, för det är en i mitt tycke underlig anklagelse, men för att jag kollar på fel program. Som om jag de facto hade en ranson men den bara får fyllas av ra program. När den fylls av skit, eller att jag låter tv:n stå på ch sen så klar fastar framför förlamande saker som Beauty and the geek, då fylls jag av skam och skuld. Jag som någon borde veta bättre. Programmet kommer bara att provocera mig med sitt banala upplägg. Jag kollar väl på det lika mycket för att få just det bekräftat men det svider så illa.

Kollar jag för mycket på tv? I förhållande till vaddå? Är jag tv- narkoman? Jag blir lika skamsen varje gång jag inser att en tvfri dag, eller för den delen vecka, inte finns på kartan. Det skulle göra mitt liv så tomt och innehållslöst! Jag skulle väl vänja mig och f fasligt mycket mer gjort men när veckan var över skulle jag ha timtal att ta igen och bara titta dubbelt så mycket. Vad skulle det då vara till för nytta än som ett prov för att se om jag klarar av det ?

Är inte dom här tre männen väldigt lika varandra? Och dom är inte ens släkt. Det måste vara något med vattnet i hollywodd som får håret att krulla sig och ögonen att bli klotrunda.

The beret is the bomb

Jag fick min första basker när jag var åtta år. Den var röd med ett svart brätte och på Sunnanå skolans skolgård tyckte somliga att sättet jag bar den på hade vissa likheter med en irakisk diktators sätt att använda basker.

Baskern som assesoar har kommit och gått i mitt liv men alltid funnits där. mest för att jag gillar vad den utstrålar men också för att jag passar i basker och för att den är lika snygg som en hatt men lika funktionell som en vanlig mössa.

Att alla modegurus nu i korus sjunger baskerns lov är lite sorgligt. Baskern förtjänar en fast plats på var mans hatthylla. Under förutsättning att man känner kärlek till den och tycker att man passar i den. Inte bara för att den råkar vara inne just nu.

Baskern borde ställa sig upp och kräva rätt som den tidlösa huvudbonad den är.

Jag blir så less. Visst att läget är alarmerande men hajpen känns så falsk och hycklande. Att man väljer att uppmärksamma det är väl behjärtansvärt, även om man gör det lika mycket för att man verkligen bryr sig som av rädsla av att mista läsare till tidningar som också hoppat på tåget. Men bryr sig folk verkligen längre än deras näsor räcker ? Det tvivlar jag på och det är det som gör mig så upprörd.

Även om det är 200 000 som skrivit på Aftonbladets upprop om att resa mer kollektivt, använda lågenergilampor och sänka rumstemperaturen så handlar det inte om att skriva på en lista för att visa resten av världen om vilken god människa man är genom att inbilla dem att man gör allt man förbundit sig att göra. Miljömedvetenhet är en konstant process och ett sätt att förhålla sig till sina egna konsumtionsmönster. Köra mindre bil, källsortera, handla miljövänligt.

Uppropet må väl vara gott men jag vill veta vad målet med det är ? Hur många vill man ska skriva på ? Det spelar ju ingen roll hur många som skriver på om dom som skrivit på bara gjort det för syns skull, eller om läget ändå är så kört att inget vi gör spelar någon roll.

Miljöproblem är svårhanterliga för att oavsett hur mycket var och en av oss anstränger oss så är det lika mycket ett politiskt problem som det är svårt för någon enda privatperson att råda över. Oavsett hur väl man vill miljön är det få som är beredda att offra sin egen komfort och frihet för att rädda den. Man är beredd att göra uppoffringar inom rimliga gränser och det är det som är problemet. De uppoffringarna räcker inte.

Vem ska sluta överkonsumera och varför ? Vem ska ha rät at göra det ? Bara för att man pappersåtervinner har man inte gjort sig förtjänt av att cruisa några extra mil med stadsjeepen. Jag är rädd för att det bara handlar om att folk vill förhandla sig till ett bättre samvete.

Det känns som om problemet är otroligt mycket större än vad någon kan föreställa sig. Jag är intresserad av vem som skrivit på uppropet, jag vill veta vilka konsekvenser en ökad miljömedvetenhet får för människor och om det kan berika deras liv.

Berättarröster- eller varför jag slutade kolla på Desperate Housewifes

Jag undrar alltid vem rösten berättar allt för. Marie- Alice Young i Desperate Housewifes ledsagar oss på Wisteria Lane från den andra sidan. Men i hennes fall, vilket Desperate Housewifes delar med sin bolagssyster Greys Anatomy där huvudpersonen Meredith berättar allt som kan ha undgått tittarna, är problemet att hennes berättande lika mycket har till uppgift att förklara precis allt för tittaren. Det är nästan som om skaparna tror att beskådaren är för korkad för att tänka själv. För att vara så korkade borde de rimligtvis inte kunna slå på tv:n själva.

Berättarrösterna och det för bägge serierna identiska upplägget med teman som på något sätt gestaltas i seriernas alla karaktärer är väldigt tråkigt. Av vad som verkar vara en slump gestaltas ett prblem, ett fenomen, en känsla i den som serien väljer att följa. Okej om det var EN serie som valde det här greppet. Men när det är två som så hårt följer exakt samma årt uppsatta mallar blir det outsägligt tråkigt. Det blir sällan särskilt överraskande. Redan innan Marie – Alice eller Meredith valt att presentera ämnet sitter man och försöker gissa hur det kommer gestaltas för de fem huvudpersonerna. Jag är övertygad om att det finns ett sätt att använda idén om teman utan att man som tittaren redan innan förtexterna räkna ut hur det kommer att sluta. Jag väntar på att få se den förverkligad.

Sen till berättarrösten till Veronica Mars. Det låter mer som en dagbok men då en väldigt torr dagbok som väljer en att läsa väldigt mycket mellan raderna. Hon lämnar allt åt tittarna själva vilket för det mesta är en rolig utmaning. Men med tempot som serien håller också kan leda till total utmattning.

Berättarrösten är för övrigt en av de svagaste punkterna i Kitchen confidential. Jag kan i Kitchen confidentials fall förstå att huvudpersonen kanske sitter och blir intervjuad eller skriver sina memoarer. Men jag vägrar tro att någon i verkligheten ser lika många samband och metaforer för saker och ting som man för jämnan verkar göra i drömfabriken.

Vill man skapa förtrolighet så förstår jag varför man väljer en berättarröst. Men om man gör det finns det en poäng i att gör det snyggt och välgjort. Annars försvinner just den där förtroligheten och trovärdigheten man försöker bygga. Framförallt när man hör på rösten att vad den säger är något väldigt många vill höra. Vad personen säger ska snarare vara en hemlighet, en hemlighet mellan berättaren och tittaren.

Ugly Betty hade premiär igår. Och det första jag vänder mig mot är namnet. Betty är inte ful. Hon lever bara inte upp till våra ideal om vad som är att betrakta som vackert. För mig betyder ful att någon är nästintill motbjudande. Betty är långt ifrån motbjudande.

Däremot är Betty så världsfrånvänd och fortsatt bortkommen att hon inte ens kan förstå exakt hur bortkommen hon är. Eller så har hon ett sånt där självförtroende av stål som alla vill ha som gör att hon inte bryr sig om hur bortkommen hon är.

Man gillar Betty för att hon är älskvärd och godhjärtad. Hon tror gott om alla för att hennes snälla pappa och hennes nu döda mamma lärt henne det. Trots att hon bor i ghettot och rimligtvis borde varit hela kvarterets driftkucku och hackkyckling. Oavsett hur smart man är hjälper det inte, blir man driftkucku och hackkyckling så är man det. Därför är det så beundransvärt att se hur någon som så uppenbart skulle kunna bli bitter, cynisk och sarkasmernas mästare av åratal av omgivningens nedlåtande kommenterar istället ständigt spricker upp i ett leende som visar precis hela tandställningen.
Jag talar av egen erfarenhet, för att inte sjunka till deras nivå krävs en järnvilja som jag aldrig hade, det är därför jag nu spyr galla över dålig tv-underhållning.

Jag älskar överspelet i Ugly Betty. Det överdrivna i tv-kommentatorns tonfall som får en att förstå exakt hur absurt det är att överhuvudtaget inbilla sig att mode egentligen spelar någon större roll för huruvida solen går upp imorgon eller inte. Modevärlden är så cynisk att det blir sorgligt. Men Betty vill det här så gärna att hon låter sig förnedras. Hon är självuppoffrande på gränsen till självutplånande. Redan i första avsnittet lyckas hon försumma sin familj då hon tvingas sitta vakt utanför chefens dörr istället för att fira sin pappas födelsedag.

Jag känner igen mig i Betty, i flera avseenden. Förutom att folk fått mig att känna mig exakt lika utanför och bortkommen så är det med mig som om jag hela tiden räds att någon ska inse vilken gigantisk bluff jag är och avslöja mig. För lyckas man lura omgivningen med ytan behöver man inte göra så mycket mer. Och kanske är det det vi alla gör. Jobbar på ytan och strävar efter att inte bli upptäckta som totalt inkompetenta när det kommer till det som verkligen räknas. Men med Betty är förhållande det raka motsatta. Trots att hon har en systerson till fjolla som borde kontrollera allt hon klär sig i så är hon en total katastrof när det kommer till klädval. Hon vet inte bättre men tager vad hon haver. Och med den cynism som sedan modevärlden försöker knäcka henne tar hon som den godhjärtade person hon är med lugn, tar förolämpningar för komplimanger och fattar förstås sist av alla att hon är där för att förudmjukas. Hon strävar så hårt efter att vinna en plats och en position där det borde vara omöjligt för någon som henne. Det ska bli kul att se hur hon lyckas.

Maria Lark i rollen som Bridgette Dubois i Medium är den sötaste ungen i showbusiness. Hon är bara så solklart klockren. Det är lite sorgligt att en del barn spelar bättre och mer övertygande än somliga vuxna. Och Maria Lark är det klarast lysande exemplet på hur enkelt det kan verka. Kanske komplicerar vuxna skådisar det hela. Kanske underlättas rollen Bridgette av att Lark inte får regi som säger så mycket annat än att hon ska spela sig själv. Om hon nu själv är en clairvoyant åttaåring.

Jag kan tycka att barn är sjukt osympatiska. Jag är om inte allergisk så överkänslig mot barn. Men en unge som Bridgette skulle jag kunna tänka mig.

Fråga Anders och Måns behövs. I alla fall för en hopplös nörd som mig själv som i år gått och frågat mig själv och alla i min omgivning varför mina näsborrar turas om att vara snoriga. Och nu vet jag! Det är en snorcykel. Allt det här och så väldigt mycket mer onödigt vetande överröses man med om man tittar på Fråga Anders och Måns varje torsdag 21.30 på Svt.
Nu krockar ju det här med Medium så jag kollar på webben istället. Såklart.

Lyxfällan på Tv 3 är ett jäkla skämt! Första paret ut hade en skatteskuld på över 180 000:- och höll som bäst på att planera ett bröllop för ungefär samma summa. In kallas två sjukt okarismatiska räknenissar som övertalar paret att få en fullmakt att ställa att till rätta. Och med fullmakten i handen säljer dom motorcyklar, bilar och kläder för fulla muggar. Den ena räknenissen får sitta med en miniräknare och se bekymrad och koncentrerad ut medan den andra sållar bland den överkonsumerande kvinnans fjolårs garderob och vips får lös 5 000:-

När den bekymrade och koncentrerade räknenissen fått lägga om lånen lite och en fredlig biker fått susa iväg med en motorcykel 50 000 :- fattigare får man se en liten stapel ackompanjerad av åska och blixtar vips minska hastigt i storlek. Det är en del i seriens gräsliga grafik. Jag har aldrig skådat värre.

Paret har ett hus dom verkligen vill slippa sälja. Men badrummet är risigt och räknenissarna tar dit en vvstekniker som lika bekymrat meddelar att det finns en fuktskada som kommer kosta paret minst 100 000:- att reparera och desto mer ju längre man väntar. Jaha. Då återstår för paret att välja mellan drömbröllopet eller en fungerande toalett. Efter att ha insett situationens allvar så står det ju klart att bröllop, om det överhuvudtaget ska bli av måste bli en avskalad budgetvariant med egen lagad mat och medhavd sprit, inte som dom tänkt sig på en ö någonstans i Danmark med över 100 talet gäster. Sen övertalas paret att sluta röka. Gör dom det kan man fortfarande få sitt bröllop bara man har tålamod att låta pengarna växa.

Men så till den rafflande avslutningen då räknenissarna ska se om paret gjort sin hemläxa vid ett överraskande återbesök. Klart dom har. Faktum är att dom varit så duktiga att räknenissarna inte bara överöser dem med beröm. Dom går med på att betala renoveringen av toaletten. Och vips. Paret har plötsligt råd med det där bröllopet.

Fram till det att räknenissarna i ett infall av givmildhet väljer pröjsa för fuktskadan var programmet trots den gräsliga grafiken helt okej. Men att bara för att vara lite schyssta och uppmuntrande ge bort 100 000:- är i mitt tycke lite i överkant. Okej att det väl kan behövas uppmuntran. Det är väl ändå två vuxna människor det handlar om ? Inte två tonåringar som fortfarande låter pappa betala ? Hela tjusningen ska ju vara att låta folk vakna och känna doften av kaffe. Eller i det här fallet doften av ekonomiskt misslyckande. I det avseendet är lyxfällan en besvikelse.

Nästan alla mina giganter sjunger på sista versen nu. Sista säsongen av SFU hyrde jag i somras, Sopranos har några avsnitt kvar och Vita huset har nått en punkt då det är dags att gå vidare. Och det här vore väl för gott om det fanns bitar att fylla luckorna med. Men ingen av de serier som jag börjat följa senaste åren har slagit med samma kraft. Jag har inte från första sekund och sekvens så handlöst fallit i förälskelse på samma sätt som exempelvis Vita huset lyckats charma mig. Inte på samma sätt fått kontakt med mitt finska svårmod och inneboende sorgsamhet som med SFU. Inte på samma sätt känt något som kan mäta sig med det faktum att Sopranos i själva verket symboliserar patriarkatets stilla sönderfall.

Men samtliga dessa serier är serier som visats på Svt och som jag börjat se en tid då jag bodde i skogen utan kabel och parabol. Att väldigt lite annat kunde locka, i kombination med att de alla är i mitt tycke högkvalitativa dramer, kan vara en annan möjlig förklaring.

Jag har Cityakuten kvar, och kommer så antagligen ha i minst tre säsonger till, att döma av intervjuer med seriens fixstjärnor.

Det är ändå bra och väl att nämna seriers skapare inser när det är dags att knyta ihop säcken, och gör så på ett för serien förtjänstfullt sätt. Jag kan tycka att det i Cityakutens fall är för sent att göra det nu. Någonstans når varje serie en punkt där valet står mellan att sluta sobert eller riskera att tappa i kvalité för att fortsätta i all oändlighet. På sätt och vis känns det som om Cityakuten redan slutat så många gånger att man tappat räkningen. Varje gång Carter försvinner för att rädda barn i Afrika och tillfullo vill leva upp till sitt Messiaskomplex och fly från sitt dåliga samvete över att han är vit rik välutbildad man hade varit en möjlig utgång för att låta ridån falla.

Istället fortsätter serien och resultatet blir tråkiga upprepningar. Är det bara jag som exempelvis noterat att karaktärer kommer och går för att ersätta varandra. De har inte samma problem men har problem. Det måste finnas en konstant och i Cityakuten är den konstanten att varje ny karaktär är en modifierad upprepning av den som precis försvann ur handlingen. Som med en strulig läkare som bara vill ha koola olyckor och väljer lösa dem med okonventionella metoder. Men att man inte genomskådar dem beror bara på att modifieringarna är tillräckligt stora för att man ska lura sig själv att tro att karaktären är helt ny och främmande.

Jag kan medge att mitt intresse för Cityakuten till större del bottnar i att jag följt det i nästan tio år och att sättet på hur det ändrat karaktär och på vilket rollfigurerna utvecklats är något av poängen. Men det är tröttsamt och trist emellanåt och jag skäms över att jag kollar mest av ohejdad vana. Men så emellanåt är det bra och påminner mig om varför jag överhuvudtaget valde att se det från första början.


P.s För övrigt är det som vanligt helt oförståeligt hur Svt:s tablåläggare tänker när dom sänder Vita huset 22.30 på fredagar. Då ska man kolla på film. Varken på Vita huset, eller som tidigare i år, The Wire.

Erik Segerstedt har gått in för att förstöra låt efter låt efter låt. Världsstjärnor bävar. Låtskrivare kreverar. Först Håkan. Sen Phil Collins och nu senast Bob Dylan. Det här för inget gott med sig. Stackars Erik kan inte mäta sig med någon av dem som framfört låtarna tidigare. Framförallt inte Mariah och hennes bedårande Against all odds. Och han ska inte ens inbilla sig att han har rätt att försöka. Om han ändå kunde bestämma sig. Behåll bandanan på och sjung rock, typ spindelmannenlåtar, eller bli flickfavorit bara genom att göra puppyeyes när ditt nummer visas i rutan. Du kan inte vara allt, det liknar mer esteternas julkonsert än Sveriges nya superstjärna.

Men kanske är Eriks flackande ett tecken på hur Idol bara rymmer någon av varje sort och att ju rock är upptaget av Markus och flickidolen i år varit Danny. Då har väl Erik förvisso gjort rätt som på det här sättet försökt fiska röster hos vem det nu är han fiskar röster hos genom att slakta Håkan och mitt tonårsanthem. Han är ju kvar i tävlingen. Sorgligt nog. Bara det att han på det här sättet vecka efter vecka slaktat låtar borde väl ha varit anledning nog att låta honom återgå till att uppträda i en skolaula två gånger om året, snarare än en gång i veckan i nationell tv.

Jag avskyr sättet som Tv 6 slarvar bort den helt underbara komediserien Kitchen Confidential på. Serien håller minst samma klass som Entourage och delar för övrigt många beröringspunkter med just den samma. Men Tv 6 har valt att sända den här gobiten halv tre på söndagar. Det här är det yttersta beviset för att Tv 6 inte har något intresse alls för sina inköp. Inget dom visar just nu är ens tillnärmelsevis lika bra som KC så hur man tänker är helt beyond me.

Jag tycker sånt här synd och sorgligt. För det är en bra och mycket sevärd serie. Dialogen är kvick, karaktärerna underhållande och handlingen intressant även om man inte har förflutet i branschen. Kanhända blir den lite roligare, träffsäkerheten blir mer uppenbar och igenkänningsfaktorn större.


Men ändå! Hur kan dom göra så här? Jag fattar verkligen inte. Eller så underskattar jag folks tv- tittande fullkomligt. Kanske vet folket på Tv 6 mer om målgruppens söndagsvanor än jag. Som att den inget annat gör en söndagseftermiddag än lär känna livet bakom luckan bättre.

Anthony Bourdains bok med samma namn som serien bygger på är en av de bättre jag läst. Som porr för den som vill veta allt om allt man egentligen inte vill veta något om. Jag har gjort resan som diskplockare till diskare till runner till servitris och skrattade mig skadad av alla de öknamn de livegna i disken får, lödderkusk som jag är.

I serien har Anthony bytt namn till Jack och får som en glad överraskning med lite hjälp från sin flyende flickvän, för övrigt spelad av Lydia från Less then perfect, anställning som köksmästare på den nya krogen Nolita. Detta efter att han varit som spårlöst försvunnen från NY gastronomin i tre år, på grund av rehabilitering. Med en ny krog i sina händer är det hans uppdrag att få krogen att bli det nya heta stället. Vilket så klart blir fallet. Så klart behöver han hjälp och får så av en trio som alla är minst sagt galet excentriska, precis som kockar är och ska vara. Lägg till en frånvarande ägare, en iqbefriad men söt värdinna, en servitris helt utan serviceskills och en glad bög och du har serien i ett litet nötskal.

Efter att jag sett första avsnittet trodde jag serien skulle fastna i fällan att bara upprepa sig själv. Men istället har den varje gång förvånande nog lyckats överraska mig. Nya konflikter gör att jag inte tröttnar och med persongalleriet i köket verkar det som om man har en uppsjö möjliga historier. Av det jag sett har långt har inget känts tråkigt, snarare bara väldigt lagom underhållande för att vara vad det är. En kitchenncomedy.

Arty är arty

Även om det föll i fällan att emellanåt vara alltför pedagogiskt med huvudet på sned och en bekymrad rynka i pannan tycker jag Arty var helt okej. Inslaget om Jakob Dahlgren och hans besatthet för ränder har förföljt mig nu i dagar och jag kan givetvis inte dra mig för att se bilder där han sett skulle sett mönster. Men oh så provocerande det var att höra vad hon nu hette sitta och förklara konstens villkor. Som om den överhuvudtaget har några sådana. Bara att påstå en sån sak är mer provocerande i sig än vad verket med byggklossarna är. Att hon sedan sitter och älskar konst som är gör abstraktioner av vardagliga föremål gör ju inte saken bättre. För just med den respektlöshet som konst görs är ju vad som samtidigt är tjusningen med den. Om konsten tog på sig att följa redan uppsatta ramar om hur, var, när och för vem den är till för skulle den inte heller provocera eller skapa debatt. Sådan konst blir sällan särskilt intressant.Eller bra för den delen. Och att vi haft alldeles för mycket sådan konst alldeles för länge står ganska klart om man tittar på de senaste hundra årens kulturarv. Konsten är inte där för någon annans skull än sin egen.

Men vad är poängen med att fem ickeprogramledare ? Ingen av dem är där för att ha mer ansvar än någon annan. Ingen av dem ingår i redaktionen. De är endast där för att föra ett samtal. Det gör mig förvirrad.