Oh la la!

Jag hade ju helt missat att Svt skulle börja visa Sleeper Cell men när jag ögnade igenom DN:s kulturbilaga hade dom en kortare artikel om det och som dom fick det att låta skulle det vara brottsligt att missa. Och det var nästan så bra. Det var välgjort, snyggt, trovärdigt, spännande. Det här är min nya drug of choice. Så väl Darwyn och Christian är så snygga att man bara vill äta dom på ett spett! Och Christians franska brytning, oh la la!

För övrigt visar sig måndagar bli en sådan där tragisk tv-dag, precis som den varit nu i över ett år eller så. Det är som om det är förutbestämt att någon dag i veckan tänker kanalerna proppa på med sina bästa program och dom väljer måndagen bara för att det är första dagen i veckan och dom vill få bra ratings. Men vi tittare då? Hur har ni tänkt att jag ska kunna fördela tiden mellan CSI, Prison Break, My name is Earl, Hundra Höjdare och Sleeper Cell utan att bli galen på kuppen ? Helt fucking jävla omöjligt det är vad det är. Och Prison Break kommer i fortsättningen dessutom gå i repris på ondsdag eller torsdag natt, inte på söndag som förra veckan, det var tydligen bara en trevlig engångsföreteelse.

Sopranos var som väntat också helt oväntat grymt! Motsvarade så klart alla förväntningar men lyckades framförallt överraska. Det är alltid lika svårt att börja den sista säsongen utan att falla i fällan att göra vad alla förväntar sig i sista avsnittet. Typ ta död på någon. Nu tog dom ju likväl död på någon och jag trodde verkligen att serien i stort skulle sluta med att Tony blev knäppt och så skjuter Junior honom i första avsnittet istället? Upp och ner vända världen!

Jag var ju på Tv 3:s upptakt i torsdags och fick veta att Weeds har premiär i slutet av september. Och Entourage har premiär på Svt i början på oktober. Jag kommer följdaktligen inte ha någon som helst anledning att gå utanför mitt hus på hela hösten. House MD kommer på Tv 4 i höst, skulle gissa på slutet av september.

Jag har försökt utröna något slags mönster i vilken slags produktioner de olika kanalerna tenderar att köpa in men har ännu inte kommit till någon slutgiltig analys. Bara den att Svt inte helt överraskande kanske väljer dom lite mer svåra grejerna som Six feet under, The Wire och kanal 5 dom så mycket mer lättsmälta som Desperate Housewifes, Greys Anatomy,Rome. Det tråkiga med kanal 5 och att dom väljer just DH och GA är att det faktum att bägge produceras av samma bolag blir väldigt mycket mer uppenbart då man ser dem sida vid sida. Samma upplägg med berättarrösthelvetet i alla fall och det är så fruktansvärt ooriginellt.

Okej att tidningen heter Mama men blir inte underrubriken " Malin Berghagen om krisen med pappa Tommy " väldigt konstig när alla vet att Malins pappa heter Lasse Berghagen?

Tv-måsten v. 35

Måndag: CSI Kanal 5 21.00 My name is Earl Tv 3 22.00

Tisdag: Idol Tv 4 20.00/Gilmore Girls Kanal 5 20.00 Joey Kanal 5 21.55 Christine Kanal 5 22.30

Onsdag: Idol Tv 4 20.00 Raballder Svt 2 20.30 Las Vegas Kanal 5 21.00 Mr Romance Kanal 5 22.00 Människornas stad Svt 2 23.00

Torsdag:Idol Tv 4 20.00 CSI Miami 2 Kanal 5 21. 00 Kärlek Svt 2 21.30 Love my way Tv 4 22.30

Fredag:Rome Kanal 5 21.00 Deadwood Tv 4 23.20

Lördag: The Boondocks Tv 6 19.00 Kvarteret skatan Svt 1 21.00(MISSA INTE!)

Söndag: Sopranos Svt 2 21.25

Samt på webben : Kärlek: Honom vill jag ha! ( Visas torsdag 21.30 Svt 2)

Singeltv - på lek eller på allvar ?

I Stockholms tunnelbana föreslår nu Föreningsparbanken att alla Stockholms ensamboende ska ta plats i den främre vagnen. Idén om att på så sätt utnyttja de kollektiva kommunikationsmedlen för att möta sin livspartner har banken lånat från NY där fenomenet uppges ha blivit en succé för snart fyra år sedan. Stockholm borde så klart inte vara sämre tycker banken kan man läsa i Metro. Där står också att Stockholm är världens singeltätaste stad. Jovisst, men det betyder inte, vilket somliga kanske är korkade nog att tro, att vi har flest singlar i världen. Det skulle väl kunna vara Tokyo antar jag.

Men överlag har hetsen kring att flörta, dejta och så smånigom bli ihop med någon vuxit sig allt starkare bara de senaste två åren. Kanske märker jag som singel i storstan av det mer, här anordnas speedejting, singelkryssningar, dejtingmiddagar etc etc. Som om man automatiskt blir lyckligare av att träffa någon.Så är ju trots allt inte alltid fallet.

Tv 4 kanske var något före sin tid då det för mer än tre år sedan visade Singel, programmet där Christine Meltzer sprang runt på Sveriges alla mellanstora städers gågator och hjälpte (stjälpte?) singlar att hitta någon det kunde genomlida en lagom pinsam dejt i dåligt belyst krogmiljö med.

I höst kommer Tv 3 sända en alldeles egen variant av den sedan tidigare så välbekanta Vem tar vem som gick i min barndom. LillBabs var den som då lät tre singlar bli utfrågade av en fjärde som satt avskild av en liten vägg. I den nu upphottade versionen är Josefin Craaford den som ledsagar deltagarna där en väljs ut att bli den utfrågandes dejt. Av det lilla jag har sett kan det här nog inte bli annat en kavalkad av pinsamheter då en första killen på största allvar säger sig inte ha något emot silikonbröst, gillar bröst och rumpa och frågar sina dejtingalternativ om dom skulle kunna överväga att operera sina bröst för hans skull. Säkert har dom valt en kille som han bara för att provocera och uppenbarligen lyckas dom för det var inte bara jag som skakade på huvudet av skepsis och illa dolt förakt. Fling kan väl säkert locka en del tittare men det är alldeles för lättuggat för min smak. En sak som dock slagit mig sedan jag sett en snutt men också trailern för Fling är hur heteronormativt det är. Varför vågar dom inte vara lite nydanande och låta även flator och bögar hitta varandra i tv? Det är ett program jag skulle titta på.

Ett annat program på samma tema är Singelcoacherna som också kommer sändas i Tv 3 i höst. Inriktningen är dock en helt annan. Här ska två livsstilscoacher lära en singel att inte begränsa sig utan ta vara på livet nu istället för att vänta på lycka i framtiden. Singlarna får också hjälp med stil och självförtroende för att sedan få sätta sina nyvunna erfarenheter på prov. Hur det kommer att gå återstår bara att se.

Med alla dessa program i komersiell tv så måste ju SVT svara med något. Men då det ju är minst femton år sedan LillBabs ledde Vem tar vem så skulle nog SVT inte ens överväga att följa trenden av singeltv med ett lekprogram. Istället befäster man sin roll som seriositetens högborg och inledde i torsdags en åtta delar lång dokumentärserie på temat kärlek. Och självklart tar sig serien sin början i Dejtingdjungeln, som också är namnet på den första dokumentärfilmen. Som dokumentär var den fin och förmedlade vad jag tror att regissören ville förmedla. Den hopplöshet, missmod, förhoppning och likgiltighet som singlarna i filmen känner känns äkta. Och skönast är att de så väl i mina ögon representerar en helt annan bild av singeln än den man kommer få se i Fling. Inte lika piffiga, men väldigt mycket mer mänskliga.

Med lika många regissörer som avsnitt ser jag fram emot en serie som kommer täcka alla aspekter av kärlek och tvåsamhet. Just att det är åtta filmer av åtta olika filmskapare är en styrka som lätt kan bli en svaghet om kvalitén visar sig skifta alltför mycket från film till film.

Dejtingdjungel går i repris på söndag 23.45 i SVT 2 eller så kan man se den och de andra filmerna på SVT:s webbplats.

Justins nya kläder

Justin är tillbaka. När han i videon till en av låtarna från förra skivan sågs bära ett bar skinnbyxor så bara antog jag att han försökte visa på hur imitation kan vara den uppriktigaste formen av smicker och på sitt eget subtila lilla sätt försökte visa exakt hur mycket Michael Jackson kommit att inspirerar honom, som Jackson tycks ha inspirerat så många andra. Men Justin nådde inte riktigt fram utan blev bara en platt tråkig vit Usher istället. Och det verkade ju finnas två olika av samma sort.

Nu är dock Justin tillbaka igen och ja, han har mognat men han är inte där än. Borta är Usher men nu känns det som om om han lånat en viss annan svart sångare/producent/kläddesigner/hustlers kroppsspråk och manér. I alla fall känns vissa saker i den här videon lånade men jag är inte säker på att allt är Pharells men kan för mitt liv inte komma på vem han påminner om.

Buttra britter

Jag är väl som vanligt den sista att upptäcka det men det känns som om tv-världen försöker kanalisera all sin ilska mot britter genom att varje chans de får placera en elak britt i en jurystol. Började det med Simon Cowell i Idol? För kollar man nu känns det som om det inte går att ha en talangjakt utan att en britt, hur glad i artisten ifråga han eller hon verkar vara, bara måste ösa ur sig dynga om hårfärg, frisyr, vikt, kroppsform, klädval, sminking. Nigel Lithgow tillhör kanske dem som är lite mer saklig i sin kritik í det att han allt som oftast faktiskt håller sig till att kommentera dansen. Men det hindrar honom ändå inte från att påpeka exakt hur dåliga dansare dom är. I de att dom saknar talang, styrka, kropp, utstrålning, ja kort sagt alla förutsättningar som krävs för att bli en dansare. Och avslutar med att scenen gråter av att behöva ha en så dålig dansare klampandes scenen fram. När nu Bianca Ryan fått sitt monstruösa genombrott över världen kunde jag givetvis inte undgå att lägga märke till hur hon, efter att ha fått ta emot stående ovationer från Brandy, hört David Haselhoffs beröm drukna i alla applåder, ändå måste möta på kritik från den sure britten Piers Morgan som trodde att om hon bara bytte frisyr och kläder så kanske hon kunde nå en viss framgång. Simon Cowell tar ändå priset när det kommer till den buttraste av britter. Han drar sig inte för att, om han möter på delade meningar till vad han tycker, faktiskt dra in hela familjen i det hela. Han förolämpar mammor, pappor, farmödrar, mostrar, katter och hundar. Han är ursinningslös. Visst tycker man synd om merparten av de stackare som råkar på hans vassa tunga men den som varken har talang eller vett att ta åt sig av kritiken, den får faktiskt skylla sig själv.

I highschoolfilmernas förlovade land ( Spoilervarning för John Tucker must die)

Redan under trailern ojjar jag mig över hur man fått skådisar från GG, DH, One Three Hill och min alltimefavourite American Dreams att förenas i årets amerikanska highschoolkomedi. Sen börjar en välbekant orgel ljuda i bakgrunden och jag drar slutsatsen att de trettio sekunder Caesars Palace hörs är nog för att killarna i bandet ska klara sig något år eller så.


Hunken Jesse Metcalfe spelar basketkillen John Tucker som istället för att bedra sina tjejer lika gärna skulle kunna söka sig till mindre nogräknade sekter utanför Salt Lake City för att praktisera mångifte.

Inledningen är Caesars Palace till trots för snabbt avklarad. Den tar ingen ansats som annars är brukligt utan kastar in en i handlingen men det är ändå okej.

I övrigt lever filmen väl upp till alla de förväntningar man kan ha på en highschoolfilm. Den kvinnliga jympaläraren är barsk som hon alltid ska vara medan hennes manliga kollega är härdad. ( Tänk Clueless, Grease).

Skolan är dock för snygg för att vara verklig, och då menar jag till interiören och utformningen. Självklart förstår man så snart huvudpersonen Kate träffar musiknörden Scott varåt det barkar hän men innan man kan komma dit måste man gå enlång omväg med hämnd och intriger som huvudingredienser.

Kate blir sättet att komma åt John på. Det är sött och bitvis roligt och jag önskar att jag inte skrattade så när John får ett känsloutbrott på basketplanen efter att ha fått proteinpulvret utblandat med östrogen för det är egentligen inte kul, bara en drift med kvinnligheten, eller vad som anses vara kvinnligheten. Ändå gör jag det.

Roligast är ändå när John frågar sin bror Scott vad Kate är för tjej och får till svara att hon är rätt djup, en sån som letar reda på obskyra podcasts, läser Dave Eggers och lyssnar på Elvis Costello. Americas deifintion på tonårisk djuphet mina vänner.

Det är befriande att få se en svart tjej ta lite mer plats än bara som undanskymd biroll ( tänkt Biancas kompis i 10 orsaker att hata dig, hon är till råga på allt också filmens bitch!)Men Ashantis karaktär är så klart hejaklacksledaren som knycker på nacken och är ghetto ! Och nej, jag kommer inte vara nöjd förrän man slutar bekräfta fördomar om personer snarare och istället väljer att utmana folks förställningar. Tills vi gör det kommer finnar fortsätta representeras av den arbetslösa, alkoholiserade ensamstående mamman som bara pratar om hur mycket stryk hon brukade få av sitt ex ( Typ Bimbo i Tre Kronors mamma bara för att nämna en).

Jenny McCarthy spelar Kates mamma och för mig är hon lite av sinnebilden för 1) amerikanska mtv=blonda bombnedslag 2) vad som gick snett med MTV och när = 199? när hon var värdinna i det där tragiska dejtingprogrammet som om man läser Mats Jonssons Hey Princess uppenbarligen fick en svensk version.

Så klart slutar filmen lyckligt. Emellanåt slaktar man låtar och låter en bara höra halvminuten för att snabbt byta till något annat. Något slags indiealibi fiskar man efter, hur förklaras annars att det i filmens mest romantiska scen hörs en av de bättre låtarna från Rilo Kileys förra ?
Tilläggas bör att Brttany Snow som spelar huvudrollen gör en av de bärande rollerna i American Dreams, som fört en minst sagt undanskymd tillvaro i Svt. Hon är allt man kan begära av en stjärna; begåvad, karismatisk, söt och självdistanserad. Go Brittany!
Hon är dessutom lika lång lika lång som jag vilket inte gör saken sämre. Hon, jag och Lisa Weil ( Paris i GG) skulle kunna bli en dynamisk trio av blondiner på 163 cm.

Den gulaste av familjer

Dn hade igår en läsvärd artikel med The Simpsons skapare Matt Groening. Med är även Yeardley Smith som gör rösten till Lisa. Intervjun är intressant men jag vill fortfarande veta varför serien fortfarande efter 18 säsonger inte gör karaktärerna äldre. De firar jul, nyår,påsk, 4th of july, Laborday men ingen blir någonsin dagen äldre. I den bemärkelsen är hela Springfield som fångad i ett vakum där Maggie aldrig kommer lära sig gå eller sluta suga på den där nappen. Det är bara en lite annorlunda tappning v måndag hela veckan och The Twilight zone.

I ett parallellt universum.

Trailern för Djävulen bär Prada lovar gott för biohösten. Bara det lilla jag sett var lagom underhållande och skrattretande. Filmen skulle inte kunna göras om man inte drev allt till sin spets och således är filmen en drift med såväl de onda som de goda i den.

Men det får mig att undra om tidningsvärlden någonsin skulle kunna gå att skildra på ett sätt som inte känns överdrivet. Det är tacksamt att driva med branschen just för att den är så unison i vilka figurerna den hyser. Barska redaktörer, neurotiska mellanchefer, nervösa assistenter och bortkommna praktikanter. Dessutom så måste man alltid försöka gå en omväg runt det faktum att inte peka ut verkliga personer och hittar på fiktiva namn som ändå gör det lät för alla att räkna ut vem man syftar på.

Trailern ser du här.

Well well. Nu börjar The Boondocks. Ciao!

Guess whos back?

Serien jag missade i våras då den krockade med Cityakuten och Kobra går nu i repris på Tv 6, lördagar klockan 19.00. En fasligt mycket bättre sändningstid än tidigare. Men nu krockar den istället med Flipper. Men eftersom Shimas röst bara är uthärdlig i lagom doser så offrar jag Flipper för mina favoritcyniker Riley och Huey. Och för er som saknar Tv 6,lär känna grabbarna lite bättre på GoComics.

Om skönhet.

DN Insidans nya serie om skönhet är precis vad jag gått och väntat på. Insidan är nog en av de bästa, för att inte säga den bästa, avdelningarna i hela DN. Och att dom skriver om skönhet som jag väldigt mycket går och grubblar på känns så träffande.

I första delen som publicerades idag intervjuas Florina Weisz som var med i vårens säsong av TopModel och min favorit av alla deltagande. Hon svarar kanske som man hade kunnat förvänta sig men sätter ändå fingret på så mycket av vad skönhet handlar om. Jag väntar med spänning på fortsättningen. Framförallt hoppas jag att serien tar upp exakt hur subjektiv skönheten är och att den, hur gärna vi än skulle vilja, inte går att ta sönder i mindre delar och analysera.

Själv är jag ganska nöjd med min utseende, ibland mer än nöjd, kanske någon gång då och då missnöjd. Emellanåt får jag höra att jag är vacker, underskön, poesi. (Ja, det är sant, en känd icke namngiven artist har sagt att mitt ansikte utstrålar ren poesi). Och det är ju så klart jättekul, även om jag skulle önska att det faktiskt inte spelade någon roll hur jag såg ut. Men vad jag undrar när jag hör det och när jag själv sitter som klistrad med ett vackert fotografi på någon av de människor jag finner fasligt tilldragande är vad i mitt och andras utseende som är just så tilldragande. Och det är just det som inte går att analysera. Det går inte att förstå. Det är helheten. Någon kanske inte är vacker men har vackra ögon eller fin näsa eller vackra läppar. Någon kan ha allt det där men ändå se helt alldaglig ut. Eller ha några av dem och bli något av det vackraste som man någonsin skådat. Själv tycker jag att vad som är än viktigare än det rent fysiska är vilken närvaro, utstrålning och karisma personen ifråga skickar till resten av sin omgivning. Det är vad som får mig att falla och få mig att fånigt stirra ut den 60 år gamla kvinnan på tunnelbanan. Men det är en hårfin skillnad om att vara närvarande och bli för självmedveten. Är man för självmedveten kan bli konstlad på ett sätt som så lätt genomskådas och då spelar det mindre roll hur vacker man än är.

Jakten på Mr Right

Fredagar på femman kanske inte laddar för de bästa förusättningar en serie skulle kunna få. Och det är verkligen synd. För precis lagom innan middagsstöket börjar visar femman nu dokumentärserien Jakten på Mr right. Den skildrar elva kvinnor bosatta i New York där de försöker överleva i storstadens dejtningdjungel. Serien är, om man så vill, en mer realistisk variant av SATC. Visst dom är lyckade, snygga och helt fantastiska. Men få av dem klär sig lika bra som Carrie.

Jag råkade bara av en händelse hamna framför förra veckans avsnitt och såg även det som gick senast och som den sucker jag är för dokumentärserier så älskar jag så klart även denna. Självklart blir det pinsamt, självutlämnande och brutalt. Men det är precis vad som gör serien så bra. Även om en del scener känns krystade så är det samtidigt tidvis för äkta för att kunna vara påhittat. Dom vågar visa sig precis så sårbara och utsatta som dom faktiskt är och det krävs en del mod. Om det inte är så att dom kväver killarna dom dejtar så är det dom som känner sig kvävda. Och man vill så klart se dem alla lyckliga, men inte till vilket pris som helst.

Jakten på Mr Right visas på Kanal 5 fredagar 17.30

En stad av människor

Jag är kär. I Människornas Stad. Människornas Stad är Svt:s sommargåva till oss skattebetalare som inte finner nöje i varken Allsång på Skansen eller Morden i Midsomer. Människornas Stad är Guds Stad men lite bättre för man har en dejt med Acerola och Laranjinha trettio minuter en gång i veckan.

Självklart visar serien, precis som filmen, upp Rios vackra såväl som mindre vackra sidor. Det senaste avsnittet var dock som en enda lång reklamfilm för Rios långsträckta stränder fyllda till bredden av soldyrkande brunbrända ynglingar som inget annat gör än flörtar, surfar och spelar fotboll. Eller som Acerola och laranjinha prata om hur man flörtar, surfar, spelar fotboll eller bara hustlar sig fram från en dag till en annan då skottlossning och droghandel är en del av ens vardag. Men dom är när det kommer till kritan fattigdomen till trots oftast lyckliga och framförallt sorglösa, på ett sätt man önskar kunde smitta av sig.

Acerola är söt och inte längre bara en kåt fjortonåring som med döden som ursäkt försöker övertala sin flickvän att ha sex. Han är kär också. På något annat sätt kan han inte förklara det för sin vän att han lyckats hålla sig till henne i över fyrtio dagar. Laranjinha bekymmrar sig, som så många andra i hans ålder, om han någonsin kommer bli kvitt oskulden. Tanken på att han skulle vara den enda i favelan som har den kvar skrämmer honom, men han vägrar ändå vara en trofé för någon rik citybrud att ta hem och visa upp. Han ar jantelag i sig för var han än vänder sig sätter han upp osynliga stängsel för vad han tror att en kille med hans bakgrund får göra, eller kan göra, när det i själva verket inte finns någon hejd på möjligheter för någon så företagsam som han. Hur man väljer att skildra vänskapen mellan dessa två pojkar är oöverträffat sedan jag som liten såg Micke och Molle på video.

På stranden blandas ungdomar av olika etnicitet och klass men de delar samhället de lever i, om än på olika villkor. Ändå lyckas de ta sig in på varandras planhalvor. Som när Laranjinha blir uppraggad av dottern till en antropolog som vill åka hem och hångla upp honom illa kvickt. Eller tjejerna som frågar varandra till råds om vem killarna är då de inte hör till deras egna.

Ungdomarna i Människornas Stad är streetwise på ett sätt som via övergår dem tjattrande tjejerna i Ricki Lake Show. Dialogen är rapp och säkert improviserad och om inte det så hämtad från ungdomarnas egna erfarenheter. Det är flörtigt så det förslår. Skådespelet är så äkta att man kommer på sig själv med att undra om dom kanske inte spelar sig själva ändå.

Människornas Stad visas på Svt onsdagar 22.30

Dokusåpor skadar ditt äktenskap allvarligt pt 2!

Jag trodde det skulle funka mellan Travis Barker och hans tuttlisa Shanna Moakler men där hade jag fel. Det här bevisar ju bara,som jag redan tidigare konstaterat, att MTV inte är nyttigt för parförhållandet, om man nu inte vill skiljas vill säga.

L mot L

Svenska (herr)fotbollslandslaget har nu utsett Fredrik Ljungberg till ny lagkapten. Det glädjer mig. Alternativet var Tobias Linderoth som i mitt tycke är en alldeles för undanskymd spelare. Visserligen en slitvarg, ingen tvekan om den saken, men inte heller den som jag vill se leda laget. Kanske om några år, men defintivt inte nu. Då är Ljungberg ett så mycket bättre val av flera olika anledningar. Han har vanan från de högre ligorna och cupspelen och vann vid den press som spel där innebär. På gott och ont har han visat sig vara en spelare som har svårt att helt utan att blinka sälla sig till ett kollektiv. Men det visar också på att han har bestämda åsikter och det anser jag vara värdefullt för någon som ska leda andra. Men framförallt var han den spelare som under det förgående mästerskapet visade mest kämpaglöd av alla, precis som en lagkapten ska. Mot honom talar så klart att han under den senaste upptakten inte var med, men att därför förutsätta att han kommer agera likadant är att gå händelserna i förväg.

Akuten man själv vill bli omhändertagen på

Jag har följt Cityakuten sedan mer än tio år tillbaka och har de senaste månaderna blivit lite lätt nostalgisk då Tv 3 visat repriser av tidigare säsonger. Så här långt har man nu kommit till den tredje säsongen men än har jag inte börjat skönja de stora förändringar som så skiljer det ER vi kan se idag från det ER som inledde seriens födelse.

För skillnaderna är stora och omöjliga att bortse från. Då, även under tredje säsongen, så gick serien, till skillnad från idag, i ett aning apelsingult ljus och den blå färgen från läkarnas scrubs skrek verkligen. Idag är ljuset dovare och färgerna har förbytts till att vara mer mångfacetterade. Då började varje avsnitt med några sekunders kontemplation, en förutsägbar ansats, lugnet före stormen om man så vill, för att sedan kasta in tittaren i handligen då det inte sällan handlade om bilolyckor, gängkrig, osv. Idag präglas serien desto mer av det stora galleri av karaktärer man lyckats samla på sig, och ett försök att kunna förvalta alla dessa karaktärer och deras inbördes relationer, mer än vad som faktiskt händer på sjukhuset. Både på gott och ont.

Redan innan jag sett så gamla avsnitt som de som nu visas hade börjat sakna de basketmatcher som under lugna pass kunde utspela sig mellan DR Ross och DR Green. Eftersom män inte kan prata känslor så hade de tu under dessa basketmatcher chans att göra just det under förevänding att det inte var känslor de i första hand pratade om, utan basket dom spelade.Basketmatcherna är ett minne blott då ju DR Green dött i cancer och DR Ross flyttat till Seattle. Inte längre frodas den typen av vänskap som man tidigare kunnat se. För den mellan Ross och Greene var speciell, precis som den mellan Greene och Lewis.

Sköterskorna, som hamnat helt i skuggan av läkarna, är de enda som också varit med från seriens början. Och just att de har en sådan undanskymd roll gör också att de lätt glömms bort. Chuny verkar för övrigt vara seriens så gott som enda latinoalibi. Så fort det kommer in en skrikande latinounge (som gott som alltid blivit skjuten i ett gängkrig där våldet bara går ner i åldrarna) så ropar så väl Kovac som Carter på Chuny. Just hur rikare porträtt av sköterskorna är mer än plågsamt frånvarande säger mer om manusförfattarna är egentligen någoningt annat. Bortser man från dem har endast karaktären Susan Lewis, som varit frånvarande några säsonger, och John Carter, även han borta ett tag, hängt med från starten. Med sådant bortfall av karaktärer är det ofrånkomligt att som tittare leta efter andra återkommande drag, eller hur som helst hitta dem. För hittar dem gör man. Serien har många manusförfattare och det märks när man börjar analysera handlingen och karaktärerna närmare.
-Serien måste alltid ha en sur kille. Det började med Peter Benton men nu är det lika mellan Victor Clemente och George Pratt.
-Översköterskan ska ha en lite större roll än de andra sköterskorna men inte en lika stor roll som läkarna. Det började med Carol Hataway, fortsatte med Abigail Lockhart för att nu vara Samantha Taggert.
-Samma översköterska ska ha det lite struligt med familj/pojkvän eller kombination av bägge. Hataway försökte begå självmord,blev lämnad vid altaret,köpte ett fallfärdigt hus, hade en pojkvän med posttraumatisk stress och hade ett onoffförhållande med DR Ross i typ tre säsonger innan hon födde hans tvillingar. Lockhart var lagomalkis och hade en mamma som var manodepressiv och en lillebror som var lite mer manodepressiv, hade först ett förhållande med DR Kovac, sen ett med Carter för att bli dumpad utan att veta om det, sen bli ihop med Kovac igen och nu vänta hans barn. Samantha har ett ex som sitter inne och innan han gjorde det dök upp och skulle försöka ställa allt till rätta samt en son som har diabetes och skolkar hela tiden. Och även hon har varit ihop med Kovac.
-Kandidaterna kommer och går. Och kommer tillbaka för att bli atläkare och specialister. Ett återkommande inslag som blir intressant när man ser hur Carter genom åren förändras från hoppfull idealist till en idelisk realist som aldrig kommer sluta hoppas.Om serien håller på lika länge till kommer Carter snart bossa över hela sjukhuset. Om han nu kan slita sig från att rädda resten av världen vill säga.

Procentuellt är det intressant i vilken grad karaktärerna på just den här akutavdelningen faktiskt blir kära i varandra. Oftare i varandra än i folk utanför sjukhuset faktiskt. Green blev ihop med Corday som dejtade Peter som var ihop med barnläkaren som faktiskt gifte sig med en polis utanför och adopterade en aidssjuk pojke. Kovac har varit ihop med så väl Abby, Chuny och Sam. Abby har varit ihop med Carter. Dr Pratt har varit med Chen, Neela har varit med Gallant.

När jag och bekant över MSN resonerade kring vilka serier som borde lagts ner för länge sen, vilka som las ner i precis rätt tid och vilka som varit för korta så sa hon bara i förbifarten att E.R kanske skulle må bra av att börja sjunga på sista versen. Själv är jag alldeles för nostalgisk för att våga ens tänka tanken på hur jag skulle klara mig utan E.R. Jag vet att den börjar bli tjatig och mer såpa än dramaserie men jag känner så mycket för karaktärerna och vet ingen nu serie som skulle kunna fylla det tomrum som skulle uppstå. Och om dom lägger ner E.R, vem ska då ta hand om mig när jag måste åka in på akuten?

Roskilde 2006

Tänkte väl att ni kanske kunde förtjäna en kort recap av min vecka på den danska landsbygden.

Först tog det en evighet för oss att komma iväg, lämnade Stockholm först runt halv tolv. Sedan gick resan snabbt fram till Jönköping där vi åt och handlade det sista vi behövde. Nytt stopp strax utanför Malmö för köp av bropass som dom ändå inte hade så det köpte vi vid brofästet. Över bron, in på Netto och handla mat och sprit. Äta på McD. Framme i Roskilde checkade vi in. Satte upp tältet. Jag hade bestämt träff med en kompis på West klockan nio men blev tvungen att skjuta på det en timme. Sen överskattade jag hur lång tid det skulle ta att gå till West så jag blev 45 minuter för sen. Väl framme på campingen så var det så klart fest. Fick se Karins läger och bilda mig en uppfattning om hur stort Roskilde är i förhållande till Hultsfred. Även om skillanden är monunmental så gick det ganska snabbt att lära sig att hitta. Man tar snabbt ut riktmärken som vindkraftmojerna, gummibåtsflaggor und so weiter.

Tog mig tillbaka från West efter att ha fastnat vid ett finskt läger i kanske en halvtimme. Snodde med mig en boll som jag lyckades hålla fast vid hela vägen till mediecampingen. När jag kom tillbaka låg resten av lägret och sov.

Torsdag. Vaknade. Började dagen med att gå och handla och det var en bit och gå. Men man var så illa tvungen.Tillbaka i lägret.Duschade. Skrev lite frågor. Hade lämnat in min första text. Gick tillbaka till området och köpte batterier. Sedan hem igen för att byta om. Tillbaka till området.Guns n roses var försenade. Pratade sönder Sigur Roskonserten som var skitbra. Drev omkring på campingen och letade grejer, hittade dem inte, min kompis lyckades ragga upp en skitsöt hckille och jag fick gå hem ensam.

Fredag. Gick och handlade.Duschade. Jobbade.Såg fotboll. Såg Lady Sovereign som är det koolaste som stått på en scen någonsin! Gick och bytte om. Såg fotboll. Såg Loop Troop och DFCC och gick hem.

Lördag.Vaknade. Handlade.Duschade.Kom igång på riktigt efter fem då fotbollen började. Sen tillbaka till lägret. Sen mer fotboll. Sen Tiga som var helt sagolikt! Följt av Kanye West! Sen irra mot HIM bara för att ge upp halvvägs.

Söndag.Det myckna solandet kom ikapp mig och efter att ha väntat på Damian Marley i över en halvtimme tillsammans med en av de tusentals pensionärer som kan komma in gratis på festivalen på söndagen så fick jag till slut veta att han ställt in. Då var jag halvt medvetslös, hade ont i huvet, feber och frossa så jag satte mig i pressbyn och hinkade vatten i väntan på en ledig dator. Laddade även min mobil någonstans i den här vevan. Arctic Monkeys gick mig förbi då jag kände ett behov av att återställa vätskenivån innan jag begav mig ut i solen igen. Det blev till The Strokes. Som var bra men kunde varit bättre. Hämtade mer kläder i lägret, såg lite av Spank Rock, vinkade adjö till vänner som åkte iväg brist på artister av vidare intresse. Sällade mig till skalan av cika 100.000 som Roger Waters framföra Dark side of the moon. Efter konserten var det som om hela festivalen andades ut, luften gick ur dem. Folk drack vad de hade kvar och själv satt jag på backstageområdet och väntade på att klockan skulle gå för att jag skulle kunna se Diplo. Som jag ändå nobbade sen på grund av utmattning.

Hemfärden hade jag feber och gjorde mitt bästa för att kunna hitta en skön position att sitta och sova när fötterna måste slåss om utrymmet med handbagage, matsäck och sprit. Väl hemma visade muntermometern på 38.9 och efter en snabb dusch så somnade jag ganska fort. Att sova i tält, dricka mer än man gjort under hela sin sammanlagda tonår, och sova lika mycket på en vecka än vad folk vanligtvis sover på ett normalt dygn tar på krafterna.

skribent/dj /musiker

I senaste numret av Pause kan man läsa om skillnaden mellan 70-talisterna och 80-talisterna. Bland annat att min generation till skillnad från den förra, är hungriga karriärister som gör, kan och vill allt. Vi har ingen humor, dricker mindre och är lite ordentligare. Och visst, till viss del håller jag med om allt det ovanstående. Men vad som slår mig är just vilka multikarriärister vi 80-talister verkar vara. Om vi överhuvudtaget är det. Kanske är det inte något vikt för bara oss utan mer symptomatiskt för eran vi lever i som fäster större vikt vid vad du är i meningen vad du försörjer dig på. Hur ska man annars förklara att man så gott som dagligen kan läsa om folk som är formgivare/musiker/poet eller skribent/konstnär/skådis/ eller dj/radioprogramledare/skivbolagsboss i tv, tidningar och lyssna prata i radio. Kanske har det alltid varit så här men människorna som är allt det där har haft vett att skilja på sina roller och inte blandat ihop dem. De har förstått att vad de gör som vad de är säger tillräckligt om dem än att de för att hävda sig på lasset av möjliga yrken ska behöva lägga ännu ett. Men min generation får stora skälvan av att en eller två mycket begåvade personer får väldigt mycket uppmärsamhet under en kort kort period och då måste man för att hävda sig hitta på femton andra yrken som man kan rapa om någon frågar även om ens formgivande sträcker sig till en pärlplatta när man gick i sexårsgruppen. Och om konsten/musiken/formgivningen inte håller så ger man folk en ursäkt, en förklaring. Det kan tolkas som splittrat eller som att man försöker "sudda ut gränserna mellan vad som är att betrakta som konst/musik/formgivning".