Jag fortsätter att irritera mig på min omgivning, det finns ju en uppsjö saker man kan reta sig på, det tar liksom aldrig slut. En sådan sak som bestämt vägrar sluta plåga mig är omgivningens nyttjande av vad som i folkmun kommit att kallas för crocs. Crocs har irriterat mig redan sen förra sommaren men nu har dom börjat leta sig närmare och närmare min närmiljö, från att tidigare kanske verkat i pereferin. Crocs är som en farsot som snabbt sprider sig och som tydligen vissa människor inte har vett att vaccinera sig med( med god smak då alltså) för så fort den där tingesten sitter på foten verkar folk rekaptitulera helt och bestämma sig för att köpa ett par i varje neonfärg som finns.

På min skala för exakt hur irriterande crocs faktiskt är så hamnar dom, i alla fall just nu, på min topp fem, om än inte för dagen. För dagen brukar min topp fem av saker att irritera mig på i första hand innehålla främst människor i tunnelbanan som går sakta på rullbandet mellan blå och röda/gröna linjen och sedan stannar precis där rullbandet tar slut, fascistföräldrar som först frågar vad deras ungar vill ha att fika men sedan nekar dem det dom vill ha och sedan köpa dem något helt annat för att på det sättet ge ungen en inbillad känsla av att de faktiskt fick bestämma själva, tanten på mitt gym som ligger i en fåtölj och stretchar varje fredag när vi ska ha spinning och som envisas med att vilja dra för gardinerna osv osv osv.
Men i största allmänhet så är crocsen där och fajtas med summan av kardemumman av alla idioter jag dagligen stöter på, alla idiotiska företeeleser som på alla möjliga sätt gör mitt liv så mycket jobbigare att leva. Och anledningen till att jag överhuvudtaget väljer att dela med mig av det här är så mycket enklare än vad man först kan tro. För att citera min mammas kommentar när hon första gången hörde Kens Mamma. " Bearbetning".

Jag såg för övrigt nämnda Ken på Debaser Medis i helgen och oavsett hur bra " spelningen" än var så kunde jag så klart inte gå därifrån utan att hitta något att irritera mig på. Inte så mycket Kens insats, som jag för övrigt tyckte var lysande, i synnerhet då hans kärleksförklaring till sin tilltänkta fru som nästan fick mig, och säkert någon annan i publiken, att vilja gråta, utan för att "konserten" var alldeles för kort, inte en minut längre än 30 minuter. Detta gör att i alla fall jag känner det nödvändigt att man från Sveriges förenade klubb och konsertarrangörer tar fram en minimistandard för vad som kan kallas konsert och för hur lång en spelning måste vara för att faktiskt kallas konsert. Kens "konsert" var snarare en klubbspelning men hur Sveriges förenade klubb och konsertarrangörer väljer att definera en klubbspelning återstår att se.

Någon gång i slutet av 80-talet kom ungdomsfilmen P.s sista sommaren. Och trots att min mamma strikt förbjöd mig att se den så gjorde jag det likväl hos mina ganska många år äldre kusiner. Mamma ville inte att jag skulle se filmen för att hon tyckte den var för våldsam. Det var i synnerhet en scen, där några raggare knullar på motorhuven av en bil mitt på en campingplats, som mamma ogillade alldeles särdeles mycket. Själv förstod jag inte alls mamma allvarsamma min när filmen kom på tal utan minns så här i efterhand filmen som en väldigt sorglig men framförallt fin film om vänskap och kärlek.

När jag i lördags såg P.s sista sommaren igen för första gången på närmare tjugo år så förvånas jag av att jag då kunde uppfatta filmen med sådant ljus trots dess mörka innehåll. Filmen slutar i tragik, om än i vissa bitar hoppfullt, men hur mitt yngre jag under alla dessa år bevarat filmen i så ljust minne är för mig en gåta.

Samma sak slår mig då jag återigen börjat följa Uppdrag mord, som nu visas på Kanal 9. Jag såg serien när den var på sluttampen för tio år sedan och tyckte då den var bländande. Men när jag för veckor sedan zappade förbi densamma så kände jag inte igen Yaphet som jag minns honom, jag har inget minne av att en Baldwinbrorsa var med, eller att den då, för tio år sedan andades tillnärmelsevis lika mycket 90-tal, som jag krasst kan konstatera att den gör nu.

Hur är detta möjligt? Hur kan jag så fullkomligt ha låtit mig själv viras in i dessa två stycken så till den milda grad att de totalt påverkat alla minnesbilder jag förknippar med dem? Jag gillar inte sättet det här tvingar mig att revidera min syn på inte bara P.s sista sommaren och Uppdrag mord men om möjligt allt jag någonsin sett, hört eller läst, samtidigt som just den insikten har sått ett frö i någon del av mig som viskar om att det aldrig är försent att ändra sig. Det här skakar om mig för att jag är en i så många avseenden minst sagt kompromisslös människa. Att ändra sig är i mina ögon detsamma som att i någon mening medge att man haft fel och jag hatar att ha fel. Jag har ju alltid rätt!

Jag är ett sjukt inbitet Rockyfan. En vägg i hallen ska med tiden komma att täckas fullkomligt av Rockystrippar. Så djup är min beundran för jycken ifråga, och framförallt hans skapare i fråga Martin Kellerman.

När då Aftonbladet för veckor sedan kunde visa klipp från Non fiction, serien om Kellerman som visas i fredagsunderhållningen " Det känns som fredag", så var jag inte sen att kolla in dem. Men lika snabbt som klippet var kort blev jag besviken. Klippet som AB valt ( eller kanske fått i handen) innehöll en scen där Martin och hans vän Lars ( råttan Klasse) går en gata fram, en bil kör fort och de bägge pratar om hundar. Om det inte vore för mitt nästan osunda intresse för Kellerman så fanns det inget i klippet som skulle kunna locka mig att kolla på serien.

När jag således hamnar framför den äkta varan blev jag minst sagt positivt överraskad. Klippet på AB var nog något av det mest missvisande någonsin. Okej att Non fiction handlar om några kompisar som snackar skit, äter och ältar men serien innehåller ändå mer än vad klippet på AB:s hemsida ville låta påskina.

Är det här någon slags guerillataktik som ämnar att fylla tittare av besvikelse som sedan förbyts i förvåning? I så fall funkar det i alla fall.

Rodeo har bytt typsnitt och jag mår typ illa. Tidningen ser nu bitvis ut som ett sämre sortens reklamblad, och det är outhärdligt. Gott är dock att de texter som äger någon som helst relevans eller vikt för mig fortfarande går att läsa utan att ögongen tåras av smärta. Som då CRFN:s tv-krönika. Faktum är att hennes krönika är något av det bästa jag läst på hela året och gör mig på samma gång illa till mods, och hoppfull. I en text inte längre än nödvändit ger CRFN prov på exakt den typ av kritik jag själv försöker lära mig formulera. lika träffande, analytisk, träffsäker. Just för att hon gör det så bra så inser jag också hur svårt det är. Ni hittar krönikan på sidan 57.

Jag har kanske inte världens längsta tålamod, och gudarna ska veta att det sätts på prov så gott som dagligen. Men ibland så undrar jag verkligen om det är mig det är fel på, eller om det möjligtvis kan vara så att det är resten av världen som är helt uppåt väggarna galen.

Imorse tog jag det tidiga flyget från Falmarks flygplats. Planet skulle lyfta 6.35 och jag var följaktligen där ungefär tjugo minuter innan för att checka in mitt bagage. Jag och alla andra hundra personer som skulle åka med samma flyg. Och då teknikens under aldrig upphör att förvåna så kan man som passagerare nu själv skriva ut den där fina remsan som ska sitta på bagaget. För detta ändamål fanns på Falmarks flygplats tre stycken maskiner, korkat nog utplacerade p r e c i s vid ingången till vänthallen. Kön från de tre apparaterna sträckte sig en liten snirklig stig i ankomsthallen vidare genom dörrarna och nästan ut på parkeringen (okej, kanske inte riktigt så långt ut,men skulle kunna). Detta var irritationsmoment 1.

Nästa uppstod då kön gick mer än lovligt sakta, allt till följd av att apparaterna erbjöd alltför många möjligheter. Jag vill skämtsamt påstå att vissa människor inte kan hantera valmöjligheter, det gör dem ängsliga och alldeles för eftertänksamma och slutligen, när det slår dem att hundra pers står och väntar på att dom äntligen ska bestämma sig om de vill sitta vid fönster eller gång, så stressade att de gör ett misstag och får börja om från början.

Väl på planet, där jag valde att sitta vid gången för att slippa tränga mig förbi mina medpassagerare vid ett eventuellt toalettbesök, så informerar snart personalen att någon glömt en mobil i säkerhetskontrollen och att om någon missminner sig att de saknar en Nokia kan trycka på knappen för kabinpersonalen varpå de då kommer med den. Raskt börjar alla som känner vid sig att de har en Nokia känna efter i fickor, jackor och väskor för att se om de glömt nallen eller inte. Varpå en kille med dagens i särklass rufsigaste hår inser att han saknar sin nalle och får lite lätt panik och så klart ska böka sig förbi sin sätespartner och leta reda på flygvärdinnan. TROTS ATT FLYGISEN JUST SA ATT MAN KUNDE RINGA PÅ HENNE!Han kommer tillbaka minuten senare utan mobil då det inte ens var han som glömt sin mobil. Hur svårt kan det var att försäkra sig om att man faktiskt saknar mobilen och då trycka på knappen precis som man blivit tillsagd? Tydligen svårare än att någon med rufsig frisyr ska klara av det.

Samantha says

"Men, they may have you on your knees, but you've got them by the balls."

Folk verkar gå på konsert för att prata. Prata om allt de tydligen inte har tid att prata om annars, någon annanstans där dom inte stör. För det är vad dom gör. Dom stör. Dom gör att jag typ inget hör!Det slog mig när jag för några veckor sedan gick för att se Veronica Maggio och Ison & Fille på Nalen. Veronicas späda röst nådd fram men krockade i mina hörselgånger med tisslet och tasslet runt omkring. Jag stod lagom nära utan att se ut som någon dyrkande galning mitt framför scenen men också alldeles för nära alla de idioter längst bak i lokalen som kommit för att inte lyssna utan för att prata.

Lisa Ekdahlliknelsen har jag äntligen börjat greppa, jag har inte lyssnat in mig tillräckligt tidigare för att förstå men nu har det nått fram. Men helt vattentät är den inte. De sjunger bägge på svenska och har samam teknik och register men Veronica har inte samma aura av försiktighet kring sig, hon ber inte om ursäkt för sig. Istället finner jag hennes scennärvaro lik Robyns. Hon är där i varje ton hon träffar med samma exakthet och säregenhet som Robyn.

Jag har inte heller kunnat fundera över hur Maggios låtar möjlitvis skulle låta live. Det slår mig precis innan första låten börjar. Och det blir sjukt mycket rivigare och funkigare än vad jag någons kunnat föreställa mig. Vilket är helt underbart.

Milan - Bayern Munchen 2 - 2

Ja, jag hejade som vanligt på Milan, även om jag bara halvt och halvt verkligen koncentrerade mig på matchen. Detta trots att den vackre Rui Costa gått av planen för länge sen.

Jag har egentligen svårt att sätt ord på exakt vad som får mig att hysa sådan kärlek till italiensk fotboll, kanske går det över huvud taget inte att förklara, eller i alla fall inte för någon som inte kan förstå. Den är genial, snabb och strategisk.

Fotbollen är verkligen ögonblicklig dramatik, på en kort sekund kan det vara över. Det är både vad som gör den så hjärtskärande brutal och samtidigt så brutalt lockande. När van Buyten så olyckligt lyckades nästla in bollen bakom Dida med bara minuten kvar fylldes jag av vämjelse, av äckel, men förstod också att just den typen av lyckosparkar är vad som gör fotboll till vad det är, att det är den typen av dramatik som gör fotboll som underhållning så svår att överträffa. Och även om jag är mer än lovligt bitter så var kvitteringen kanske trots allt rättvis, efter den där felaktigt dömda straffen minuter tidigare.

Kanske är det allvaret i minerna, som avslöjar att vad som pågår är mer än bara på lek. Ändå finns där lekfullheten kvar i spelet, utan att gör det till bara finlir. Det kan nog enklast sammanfatta vad som gör italiensk fotboll så vacker att beskåda, anledningen till varför jag tycker den är att föredra.

Föregående text skrev jag innan gårdagens match. Innan jag fullkomligt tappat allt hopp om tillvaron. Idag finns inget hopp. Vad som finns är en hel massa besvikelse. Jag har spelat den där typen av matcher, där motståndet utklassar en. Efter det första målet tror man att det finns en chans. Efter det andra kanske också. Men när sedan det tredje och fjärde hinner komma innan man själv ens har närmat sig motståndarens målbur, då handlar det inte nödvändigtvis om att det andra laget är oövervinnerliga ( vilket Man U visserligen gav sken av att vara) utan lika mycket om att man som spelare befinner sig i ett chocktillstånd det liksom inte går att ta sig ur. Inget lag i världen låter en sådan överlägsen ställning gå förlorad. I mina ögon är det svårt att säga om de sista målen berodde så mycket på Manchester goda spel, som på just det faktum att Roma inte kunde skaka av sig den brutala inledningen och att Manchester fann bruk att utnyttja det.

Så inför kvällens match råder inget annat än pessimism. Hoppet finns så klart där någonstans bakom all bitterhet, som alltid. Den kommer så klart segla fram så fort Milan lyckas gå till anfall, så fort de lyckas lura någon back. Men om Bayern sedan tar hem det, då kan jag med lätthet påstå att det var precis vad jag väntat mig.

Soundtrack till en sommar

Akon-dont_matter_calypso_remix.mp3

Säg att du älskar mig

Jag undlät mig att se den här filmen på bio då den hade premiär, främst för att den hade premiär samma vecka som sommarlovet tog slut och alla biografer följaktligen översvämmades av ungdomar i brist på annat att göra som precis kommit hem från kollo, fotbollsläger och solsemester med familjen. Jag klarar mig utan gapflabb över våldtäktsscener, polyfona ringsignaler, och sexuellt frustrerade tonårspojkar som börjar busvissla så fort en hyfsat söt tjej kommer i bild. Allt detta skulle ha gjort filmen väldigt mycket sämre än vad den redan är. Jag kan se att det finns ett gott uppsåt med filmen, men att det är samma man som gjort detta som ligger bakom Sökarna, det är desto svårare att förstå. Dialogen känns styltig, onaturlig och är i vissa fall fullkomligt obegriplig, inte för att skådespelarna pratar slang utan för att dom helt enkelt inte artikulerar tillräckligt. Det är katastrofalt dåligt och som åskådare blir man mest av allt frustrerad, kanske mest för att man inser att det under andra omständigheter och förutsättningar hade varit fullt möjligt att göra en helt okej, för att inte säga mycket bra film.

Obegripligheterna i filmen avlöser varandra en efter en. En av karaktärerna mottar ett sms datummärkt 26 januari trots att filmen utspelar sig i mitten på april. Är det en hint av något slag eller bara ett fullkomligt uppenbart klaffel? Svaret på det kommer att låta vänta på sig. Jag är av uppfattningen att man vill låta påskina att filmen utspelar sig i Stockholm, mest av ungdomarnas språkbruk att döma, men också av deras sätt att umgås, bo, och gruppsammansättning. Ändå talar så gott som varenda vuxen i filmen, bortsett från Fatous mamma och hennes väninna, skönt klingande norrländska, en dialekt annars duktigt underrepresenterad i svensk film. Är inte det konstigt? I tv-serien Höök som utspelar sig i Luleå talar alla rikssvenska och i en film som utspelar sig i Stockholm talar alla norrbottniska, svensk tv och film går inte av för hackor när det kommer till dialektal obalans.

Vidare har jag problem med att de samtidsmarkörer ( ja, jag älskar det ordet okej?) man kastat in känns så uppenbara, och verkligen ger uttryck för exakt vad föräldrar förfasar sig över. Fatous kille sitter och betygsätter lättklädda fjortisar på Snyggast.se, se där vilken utseendefixerad generation som håller på att växa upp! Det känns världsfrånvänt mest för att det är med för sakens skull, inte för att det nödvändigtvis är så att alla tonårspojkar som bor i fina villaområden faktiskt betygsätter fjortisar på Snyggast.se. Det är en fråga om trovärdighet och där vinner inte Säg att du älskar mig många poäng.

Kanske har ungdomsfilm att välja mellan två, att bli en film där vuxna ger en bild av hur de betraktar ungdomskultur, eller att bli en film som skildrar ett liv punkt slut. Och just i sättet att blanda in webbcommunities, rankingsidor och popmusik skriker lika mycket om hur man uppfattar ungdomskultur som om att man faktiskt uppfattar den,förstår den överhuvudtaget.

Säg att du älskar mig har sina poänger så klart, men är i vissa avseenden en lite oklar film. Huvudkaraktären Fatou känns inte helt färdigbearbetad. Hennes resa mot förfall kan jag förstå men vad har tagit henne dit, vad är det som får henne att vilja höra de där orden, säg att du älskar mig, vem är det om inte sagt dem tidigare? Det ger inte filmen något svar på. Och kanske är det heller inte meningen att man ska få något svar på den frågan, men det är i alla fall något jag saknar.