Har sett tre avsnitt av Höök. Främst för att jag, oavsett hur jäkla långsamt tempot än må vara, gärna vill se uppslutningen på Ryssguldshistorian. Och så är det inte svårare än att den alldeles snart pensionerade kronofogden efter åratal som mas blivit bitter och vill ha sin del av kakan! Att man som tittaren sedan inte alls får veta vad som hände eller hur kronofogden faktiskt dog är en gåta. Eller hur Höök för den delen visste att om hon bara kunde lura ut kronofogden i hönshuset och frysen skulle han dö.

Men redan efter första avsnittet började jag undra var urbefolkningen höll hus. Inte en person har ännu yppat så mycket som en stavelse på lulemål. Luleå importerar tjyvar, poliser, kronofogdar, högstadielärare, pensionärer och kyrkovaktmäster från Stockholmstrakten av serien att döma. Gråanders, utbölingen med en fäbless för djurrätt som dog i första avsnittet, är undantaget som bekräftar regeln. Är svenska skådisar verkligen så dåliga på dialekt? Eller har dialektcoaching aldrig varit uppe på tapeten?

Jag vet att jag gnällde som fan på att dialekterna i " Så som i himmelen" löpte mellan allt från dalmål, västerbottniska till äckligt sundsvallstugg. Men bara för att få serien att verka lite trovärdig hade väl åtminstone två av karaktärerna kunnat tala annat än riksvenska. I alla fall Hööks mamma och bror och kanske sonens lärare?

Även om Luleå är litet borde det inte vara svårt att hitta någon norr om dalälven som skulle vara beredd att bli seriens dialektala alibi.

Serien har i mina ögon lånat mer än lovligt mycket från Anna Pihl, i synnerhet vad gäller bildspråk. Vinjetten som visar flygbilder av Luleå stad är en nästan exakt kopia av hur inledningen av Anna Pihl såg ut. Sen har man som vanligt följt regelboken för polisserier kanske lite väl hårt. Höök bara måste ha en ärkefiende som så klart blir utsläppt lagom till hennes återkomst och hennes familj måste bara bli inblandad i intrigen på något vänster, om inte för att någon familjemedlem är övervakare åt ärkefienden så för att de riskerar falla öffer för den stora stygga gärningsmannen som härjar i bygden. Som huvudpersonen så klart misstänker är ärkefienden.

Dn:s tv--krönikör att det lågmälda tepmot är till seriens fördel. Själv håller jag på att förgås. Visst att det bygger upp spänning men det blir också tjatigt när man använder samma del av handlingen för att göra det gång på gång.Som att springa upp och ner i ett kyrktorn i trettio minuter, eller bara se skuggan av någon som står och tittar på huset i Sävast kanske 10- 15 gånger.

Nu byter serien regissör de kommande tre avsnitten, enligt "amerikanskt snitt" (vad hallåan sa). Kristian Petri står näst på tur. Kanske kan ha göra serien bättre berättartekniskt men att nu börja arbeta med dialekter och dylikt är redan försent.