En liten text om Cityakutens genialitet eller en ode till karaktärsbygget Luka Kovac

Ja, jag verkligen gillar Cityakuten. Jag gillar dramatiken, spänningen, tempot, karaktärerna, kort sagt allt! Även en djupt irriterande karaktär som Morris har sina goda sidor.

Men genialiteten är som mest framträdande i det karaktärsbygge som går under namnet Luka Kovac. Jag hyser den största beundran för vem det än är som haft fantasi nog att , med bibehållen trovärdighet, skapa honom. Att först låta en kroat landa på en akutavdelning i Chicago kanske inte låter mycket för världen. Men hans skygga person, full av ideal väcker nyfikna frågor som kräver svar. Och med alla säsonger som han nu varit en del av har svaren kommit. Hur han mist släkt, familj och vänner i kriget. Hur han ändå lyckats behålla sin mänsklighet. Hur han väljer att åka till Kongo, som om han flydde från något. Hur han tar itu med sitt sexmissbruk och hur han brutalt dödade en annan människa.

Luka Kovacs liv ter sig för rikt för att verka trovärdigt men ändå vill jag tro att öden som hans finns, bara att de ligger där oupptäckta. Det skulle vara så lätt att tycka synd om en sån som Kovac men just att han orkar leva vidare och nu faktiskt hitta tilbaka i lyckan i en familj, är beundransvärt.

Hur många som Luka Kovac som finns det inte i världen, men som valt att låta sin bakgrund förbli i ett mörkt dunkel? Som väljer att aldrig yppa ett ord om livet de en gång levt, som om det livet egentligen inte alls funnits, med förhoppningar om att minnen med tiden bleknar.