Inte blev representationen av infödningar särskilt mycket bättre i fjärde avsnittet av Höök heller. Vittnet till sommarstugebranden talade förvisso så som jag önskar att så gott som hela ensemblen skulle prata. Så jag får väl glädja mig över det lilla i alla fall.

Men att det är så fattigt på norrländsk dialekt har lett mig till att tro att det Luleå som skildras i serien inte är det samma som det riktiga Luleå som ligger i Norrbotten. Det här är ett annat Luleå, placerat någonstans i mellersta Sverige. Så måste det ju vara.

Har sett tre avsnitt av Höök. Främst för att jag, oavsett hur jäkla långsamt tempot än må vara, gärna vill se uppslutningen på Ryssguldshistorian. Och så är det inte svårare än att den alldeles snart pensionerade kronofogden efter åratal som mas blivit bitter och vill ha sin del av kakan! Att man som tittaren sedan inte alls får veta vad som hände eller hur kronofogden faktiskt dog är en gåta. Eller hur Höök för den delen visste att om hon bara kunde lura ut kronofogden i hönshuset och frysen skulle han dö.

Men redan efter första avsnittet började jag undra var urbefolkningen höll hus. Inte en person har ännu yppat så mycket som en stavelse på lulemål. Luleå importerar tjyvar, poliser, kronofogdar, högstadielärare, pensionärer och kyrkovaktmäster från Stockholmstrakten av serien att döma. Gråanders, utbölingen med en fäbless för djurrätt som dog i första avsnittet, är undantaget som bekräftar regeln. Är svenska skådisar verkligen så dåliga på dialekt? Eller har dialektcoaching aldrig varit uppe på tapeten?

Jag vet att jag gnällde som fan på att dialekterna i " Så som i himmelen" löpte mellan allt från dalmål, västerbottniska till äckligt sundsvallstugg. Men bara för att få serien att verka lite trovärdig hade väl åtminstone två av karaktärerna kunnat tala annat än riksvenska. I alla fall Hööks mamma och bror och kanske sonens lärare?

Även om Luleå är litet borde det inte vara svårt att hitta någon norr om dalälven som skulle vara beredd att bli seriens dialektala alibi.

Serien har i mina ögon lånat mer än lovligt mycket från Anna Pihl, i synnerhet vad gäller bildspråk. Vinjetten som visar flygbilder av Luleå stad är en nästan exakt kopia av hur inledningen av Anna Pihl såg ut. Sen har man som vanligt följt regelboken för polisserier kanske lite väl hårt. Höök bara måste ha en ärkefiende som så klart blir utsläppt lagom till hennes återkomst och hennes familj måste bara bli inblandad i intrigen på något vänster, om inte för att någon familjemedlem är övervakare åt ärkefienden så för att de riskerar falla öffer för den stora stygga gärningsmannen som härjar i bygden. Som huvudpersonen så klart misstänker är ärkefienden.

Dn:s tv--krönikör att det lågmälda tepmot är till seriens fördel. Själv håller jag på att förgås. Visst att det bygger upp spänning men det blir också tjatigt när man använder samma del av handlingen för att göra det gång på gång.Som att springa upp och ner i ett kyrktorn i trettio minuter, eller bara se skuggan av någon som står och tittar på huset i Sävast kanske 10- 15 gånger.

Nu byter serien regissör de kommande tre avsnitten, enligt "amerikanskt snitt" (vad hallåan sa). Kristian Petri står näst på tur. Kanske kan ha göra serien bättre berättartekniskt men att nu börja arbeta med dialekter och dylikt är redan försent.

I veckan började Girlylicous. Men det levde inte alls upp till mina förväntningar. Mest för att det var så ojämnt. Studion och tjejerna var så snygga att kontrasten till inslagen, bland annat det om den internetdejtande tjejen, eller för den delen "dilemmat" var skrikande. Även om det sistnämnda helt uppenbart skulle få en 80-talist som mig att tänka "Bullen" och "brevfilm" så var det inte tillräckligt för att nå hela vägen fram.

Överhuvudtaget var det i övergången mellan inslagen och studion som programmet misslyckades. Var för sig så skulle dessa två kunna bli två helt olika program. Inslagen påminde om Charlotte Flinkenbergs Undercover än något annat och studiomaterialet påminde mer om andra talkshows vi sett till leda. Typ Silikon, Alice Bah och Hannah.

Sen hade redaktionen gjort det klassiska misstaget att försöka fylla första programmet med så mycket som möjligt, bara för att visa musklerna. Resultatet blev som alltid att man inte gick till botten med något. På mindre än en timme hann man prata om polyamori ( men inte seriemonogami), om internetdejtande, öppna förhållanden, varför man faller för en viss typ etc, etc. Sen gillade jag inte Tilde. Men jag är beredd att ge henne en andra chans.

Petter Karlsson skriver i en krönika i City om samlandet som fenomen, och om hur det är ett fenomen som bara män ägnar sig åt. Först säger Petter Karlsson att bara män börjar samla på saker. Vilket får mig att undra om jag, som ju faktiskt samlar som en idiot, kanske egentligen hela tiden varit man.

Sen exemplifierar han med att han aldrig mött en kvinna som har sina böcker i alfabetisk ordning. Då kan den här mannen inte ha mött särskilt många kvinnor. Så väl mina böcker som mina skivor är i alfabetisk ordning efter upphovsman. Men så kanske jag är en man ändå?

Vad Petter Karlsson helt glömt är att det kanske finns män som inte bryr sig ett dugg om att ha böckerna i alfabetisk ordning efter författare medan en del kvinnor får tvångstankar om så inte sker. Han generaliserar på ett sätt som är djupt provocerande. Men vem vet, kanske är det vad han vill uppnå.

I bara någon mening förringar han också kvinnors samlande. Vidare medger han att, visst, kvinnor kanske samlar men i så fall samlar de på saker som ingen orkar bry sig om. Typ skor eller porslinstomtar. Som om skillnaden mellan porslinstomtar och ölunderlägg, eller basebollkepsar och skor vore milsvid? Även om det kanske är väldigt patetiskt av mig så kan jag inte låta bli att provoceras av den typ av respektlöshet som Petter Karlsson ger prov på.

Verkligheten öveträffar dikten

Det första som slog mig när jag nåddes av beskedet att Regina Lund faktiskt skulle delta i årets melodifestival är ju att hon faktiskt varit med i festivalen en gång, i ”Livet är en schlager”, där hon (över)spelade som bitchen Sabina som jag tror är tänkt ska föreställa någon slags svensk kopia av Britney Spears, men utan att försöka vara lika behjärtansvärd som ju Brittan alltid verkar vara.

Så öppnar hon då andra deltävlingen och det första jag hinner tänka är ”Vad har hon på sig?”
Hon ser ut som en blandning mellan en teletubbie och en michelingubbe, och det är inte på något sätt positivt. Och sen sjunger hon mer hest än vad jag är van att höra henne. Nästan så att man inte ens hör vad hon faktiskt sjunger. Och då är låten inte ens hälften så dålig som jag väntat mig.

Deltävling två illustrerar rätt väl vad som är mindre bra med flera deltävlingar snarare än en större final. Nämligen att det i längden kan vara djupt orättvist. Jämför exempelvis den första och den andra deltävlingens startfält och i alla fall minst sex bidrag hade kunnat gå vidare från den andra deltävlingen. Nu vet inte jag om det är lotten som avgör vilka som möts i vilken deltävling men någon annan metod vore ju lite orimlig. Visserligen har ju ett urval redan skett och det enda rättvisa vore ju att låta alla flera tusen bidrag vara med men då skulle vi lida av masspsykos året runt och det skulle inte funka i längden. Men så väl Lustans Lakejer och Svante och Anne-Lie hade bra låtar. Sen att det inte var typiska schlagerlåtar som kanske ändå inte skulle ha haft något att hämta må väl vara. Men sett till kvalitén så var samtliga låtar i lördags bättre än för en vecka sedan. Det finns en viss fara med det här, och det är att av tre låtar som om de vore med i var sin deltävling skulle kunna gå vidare till final alla tre när de står mot varandra i samma deltävling gör att endast två går vidare medan en får gå till andra chansen.

Sen är det inte helt okej att man inte redan nu kan höra alla låtar. Medan Elin Lantos låt säkert spelas var och varannan timme och på så sätt hypnotiserar folk till att rösta på henne i andra chansen så kommer de som går vidare från sista deltävlingen bara ha en vecka på sig att vinna röster. Så lägg ut alla låtarna på en gång. Det behöver inte betyda att man kan rösta på låten. Det går att göra men varför det inte går att göra går väl knappast att få en vettig förklaring till.

Jag vill samtidigt passa på att prata lite om idoliseringen av Melodifestivalen. Berts Fame Factorydeltagare har ju varit med sen såpan såg sin start men i år deltar för första gången två Idol-deltagare i melodifestivalen och det är lite förvånande tycker jag. Jag trodde Idoldeltagare var lite för fina för Melodifestivalen.

Ännu mer förvånande var att Marie Lindberg gick vidare till final. Låten var bra men framförandet var inget vidare. Hon sjunger för svagt och risigt. Jag hade kunnat köpa att hon gick vidare till andra chansen men om vi skickar henne till Helsingfors så kommer folk passa på att gå ut i köket och ta en påtår kaffe när hon framför sin ballad. Jag försöker verkligen vara så skonsam som möjligt men ibland måste man vara realist.

The Ark har å andra sidan stora chanser att hamna bland de fem bästa. Tidigare har jag skrivit att Sverige måste sluta fega och våga skicka något som får varje europé att sätta chipset i vrångstrupen. Om monstren vann förra året så är det väl dags att vi skickar Smålands bästa glamrockare att göra det samma i år. Jag kan böja mig för att skicka After Dark också, men det kan nog inte resten av Sverige.

En liten text om Cityakutens genialitet eller en ode till karaktärsbygget Luka Kovac

Ja, jag verkligen gillar Cityakuten. Jag gillar dramatiken, spänningen, tempot, karaktärerna, kort sagt allt! Även en djupt irriterande karaktär som Morris har sina goda sidor.

Men genialiteten är som mest framträdande i det karaktärsbygge som går under namnet Luka Kovac. Jag hyser den största beundran för vem det än är som haft fantasi nog att , med bibehållen trovärdighet, skapa honom. Att först låta en kroat landa på en akutavdelning i Chicago kanske inte låter mycket för världen. Men hans skygga person, full av ideal väcker nyfikna frågor som kräver svar. Och med alla säsonger som han nu varit en del av har svaren kommit. Hur han mist släkt, familj och vänner i kriget. Hur han ändå lyckats behålla sin mänsklighet. Hur han väljer att åka till Kongo, som om han flydde från något. Hur han tar itu med sitt sexmissbruk och hur han brutalt dödade en annan människa.

Luka Kovacs liv ter sig för rikt för att verka trovärdigt men ändå vill jag tro att öden som hans finns, bara att de ligger där oupptäckta. Det skulle vara så lätt att tycka synd om en sån som Kovac men just att han orkar leva vidare och nu faktiskt hitta tilbaka i lyckan i en familj, är beundransvärt.

Hur många som Luka Kovac som finns det inte i världen, men som valt att låta sin bakgrund förbli i ett mörkt dunkel? Som väljer att aldrig yppa ett ord om livet de en gång levt, som om det livet egentligen inte alls funnits, med förhoppningar om att minnen med tiden bleknar.

Åter till åttiotalet

Varje fredag tränar jag latinaerobics. Det är aerobicpass inspirerat av latinska rytmer och hämtar inspiration från mambo, salsa och lite annat gott. Och följdaktligen så är musiken detsamma. Men. För två veckor sen dök mitt i alltihopa upp en låt som fick mig att hitta energi jag inte trodde hade, som tog mig tillbaka till 80-talet efter mindre än några toner. Och när jag kollade in videon på Youtube så dök det upp så många frågor. Vad hände med Anki Bagger? Hur lång tid tog det för Lili och Sussie och få ihop koreografin? Varför envisas Sussie med att stressigt försöka vara en halv takt före Lili? Frågor som väl aldrig kommer få något svar, som kanske inte heller har något svar, men som likväl kommer göra att jag länge länge ligger sömnlös.

Dangerous- Ying Yang twins feat. Wyclef Jean

Jag gillar inte Ying Yang twins, deras hemska plåga " Wait" är så sjukt vulgär. Och jag är inte pryd av mig, men där går gränsen. Jag vill inte se din snopp killen! Du har käften full av guldtänder och ett könshårsskägg som ingen avundas dig!

Men. Nu när tvillingarna från the dirty south slagit ihop sina påsar med Wyclef i Dangerous så är jag helsåld. Underbart! Men låten innehåller minst en sampling för mycket.

Melodifestivalen delfinal 1

Masspsykosen som drabbar det här landet två och en halv månad om året har nu dragit igång. Och jag önskar att jag kunde låta bli att svepas med men eftersom det är en masspsykos och jag vill ha något att säga om det hela, som får det att låta som om jag bryr mig, så kollade jag faktiskt på eländet. När det står mellan att försöka ignoerar den storm som viner runt en eller att bejaka den så väljer jag att hänge mig åt det senare för att det är omöjligt att ignorera.

Jag tycker att det är ett mindre elände. I alla fall var första delfinalen det. Av de låtar som var först ut var det bara Anna Books bidrag som faktiskt fick mig att nynna med. Men det var inte en låt ideal för Anna Book, jag tror att Kicki Danielsson skulle kunna gjort ett aning bättre jobb. Stefan Anderssons låt var lagom mycket Simon & Garfunkel för att jag skulle gilla den men det verkade inte tillräckligt många andra tycka. Resten av startfältet var blekt och fruktantsvärt enoformigt och repetetivt. För att inte tala om hur falskt Addis Black Widow sjöng. Skämskudden var inom räckhåll. Luuk får så klart godkänt, eldprovet kommer väl först nästa vecka då det återstår att se om han är varm i kläderna.