Såg Sceince of Sleep. Som var väldigt väldigt bra. Men jag avundades verkligen så väl Stephan som Stephanie som bägge kunde skapa med sina bara händer. Avundas de för att faktiskt kunna skapa något som går att ta på. Jag lägger bara bokstav till bokstav som i sin tur bildar ord och meningar. Och även om jag är den som sätter ihop dem i en följd som kanske ingen annan kommit på att göra så är det inte som om jag kommit på det känns det som. Jag har inte hittat på något alldeles nytt. Så visst att jag skapar, men egentligen ändå inte. Och det är surt. För min släkt är full av folk som kan skapa med sin händer och hur dom gör har jag alltid förundrats av, samtidigt som jag vetat att det inte legat för mig. Jag har försökt men jag är hantverksdyslektiker. På syslöjden hade jag sönder tre symaskinsnålar. Sånt avskräcker. Visst jag kan försöka tills jag blir blå av frustration men jag saknar den där talangen som gör att det kommer med så mycket större lätthet. Och det är väl egentligen talangen jag avundas folk, för att det är den jag saknar.