Den långa resumén

Tar det inte väldigt mycket längre tid för programmen att börja nu för tiden? Den inledande frasen "och vi börjar med en kort resumé" har nästan kommit att bli kutuym. Och knappt har man hunnit ikapp handlingen innan det redan är dags för reklam. ugly Betty är det tydligaste exemplet på det här. Serien inleds med en resumé som emellanåt känns som en evighet och sedan följer inte som brukligt är någon vinjett utan serien tar bara vid där det slutade.

Ett annat exempel, som dock är välsignat att undgå reklam, är Veronica Mars. Inte bara är resumén lång, även där bröjar serien pang på och vineten följer först tiom minuter in.

Jag blir så förvirrad av det här.Det bryter rytmen jag vant mig vid att serier brukar följa. Allt står på ända om vinjetten kommer efter först tio minuter. En serie ska börja efter vinjetten, allt annat strider mot alla lagar som om möjligt kan finnas.

Sen finns det serier som kanske tarvar en resumé men som samtidigt bygger på att man hängt med i varje vändning. Oz och The wire för att nämna två. Att göra en resumé skulle vara nästan omöjligt, det låter sig helt enkelt inte göras.

Just i fallet med Veronica Mars är det roligt just hur mycket man väljer att återberätta. Ganska långt in på den andra säsongen kan programmet fortfarande inledas med hur Veronica berättar om våldtäkten, mordet på Lily, och det ena och det andra. Jag bara undrar, vem hoppar på en serie en och en halv säsong in utan att sett något tidigare avsnitt?

Daniel Björk skriver i decembernumret av Rodeo en väldigt intresseväckande artikel om det svenska kollsamhället. Just att ha koll på trender är något jag alltid settt som något av min viktigaste uppgift. Så till den milda grad att jag blir djupt deprimerad av insikten att någon faktiskt upptäckt något innan mig, eller finner stor tillfredställelse i att vara den som faktiskt kan introducera nya grejer för människor. Men när man nogsamt påpekar för folk att om det inte varit för att man själv hjälpt dem på traven brukar man mest få fnysningar till svar. Jag skäms dock väldigt över mitt beteende för jag är brutalt medveten om exakt hur löjligt mitt beteende är.

Jag blir inte bara sur när någon upptäcker något före mig. Jag kan av ren hävd vägra hoppa på hypen för att kören av röster som redan gjort det är så unison. Det här kan gälla såväl grejer jag gillar eller saker jag inte vet om jag gillar. Men oftast är det ju att "alla" omhuldar artisten ifråga som gör att jag helst av allt vill flu till min sommarstuga och bryta all kontakt med civilisationen. Ett ganska tydligt exempel på det här är explosionen av röster som från alla håll sjöng Lilly Allens lov. Tills jag till slut fick uppstötningar så fort någon nämnde första stavelsen i hennes namn.

Men det är ju så att trender är svårt att fly från. Men att inte bry sig överhuvudtaget kan också bli en strategi och föda en trend i sig. Faktum är att det sällan är de som slaviskt har koll på trender som själva startar egna. Snarre är total brist för respekt för vad som är hett just nu synonymt med som står näst på tur att bli en snackis.

Att omhulda något som känns hopplöst ute kräver stort mod. Och det är väl det som gör behovet av att ha koll lite lätt fascistiskt. Varför kan folk inte få fortsätta hålla fast i saker som kanske var trendigt 2005 utan att vi för den skull måste mobba dem som om vi stod på Sunnanåskolans skolgård? Trivs dom med sina otrendiga trender så låt dem för fan göra det. Att påpeka hur ute personen ifråga är gör man egentligen bara för att fokusera på hur hipp man själv är och det ger ett ganska sorgligt intryck. Sällan ifrågasätts trender tillräckligt. Väldigt många följer dem utan att överhuvudtaget tilltalas av dem. Även det en fingervisning om exakt ur absurt trender är och vilken slags kultur det föder.

Så. Vilken av alla dessa tv-läkare, vars öden jag med stor spänning följer varje vecka, skulle jag helst vilja var min egen ?

GregoryPratt gör mig knäsvag men jag skulle förmodligen helt tappa talförmågan, vilket skulle förvärra vår läkare-patient relation. Jag kan inte ens precisera en end anledning till varför Pratt gör mig andäktig för orsakerna är så många. Han är realist, idealista med ett ädelt hjärta. Och så är han så betagande. Självsäkerheten och kaxigheten gör väl sitt till. Han har bara för mycket av det jag vill ha i en man för att orden ska räcka till.

Alex Karev är också snygg, självsäker och kaxig på ett sätt som hos amerikanska killar är förlåtande men hos svenska killar odräggligt ( är samma anledning har jag fullt huvudstupa för Logan i Gilmore Girls och Lucas i One three hill).

Men just att är så självsäker och total oinetresserad av något annat än patientens hälsa talar till hans födel. Sen är han brutalt ärlig utan att för den skull bli totalt känslokall, som en annan doktor Robert Romano ( elak kirurg på Cityakuten som blev dödad av en helikopter).

Visst. Skulle jag komma in halvt död efter ha mosats av en lyftkran eller med en skottskada av vilket slag som helst skulle jag nog inte ha tid att bry mig om vem som var läkare bara personen ifråga var en bra läkare, med pondus och självsäkerhet. Och de flesta läkarna som jag frenetiskt följer av bra läkare, det är som privatpersoner deras etik och moral må svikta, deras missbruksproblem påverkar sällan arbetet de utför.

Ändå, skulle jag nog önska mig Susan Lewis eller Luka Kovac. Susan för at hon månar om att just nå fram till sina patienter, Kovac för att han inte ger upp så lätt och inte hller drar sig för att ta till oväntade, kanske oprövade lösningar. Han vågar lita på sin magkänsla och på att den kan leda honom rätt.

Ring P1

Ja, jag lyssnar på Ring P1. Det är mitt prettojag som lyckats få till stånd det här men en väldigt stor del av mig blir bara irriterad, ledsen och arg av att lyssna till kverulanterna och de skiftande programledarna. Kverulanterna är oftast okej, förutom när de är rasister eller försöker provocera med sitt förakt för kvinnor, i en del fall är de till och med rätt roande. Som herren som tyckte att huruvida män får stå och kissa är en jämställdhetsfråga.

Då är programledarna ett så mycket större problem. Fleratalet av dem är i överakant pedagogiska och nyttjar ett tilltal som får mig att tycka att de grovt underskattar sina lyssnare. Vanan att ständigt kalla alla inringande vid så väl för som efternamn konsekvent samtal efter samtal igenom är för mig helt obegripligt. I synnerhet Stina Dabrowski gjorde så när hon var programledare i höstas och det höll på att göra mig galen. Jag vet att tid är dyrbart men om programmet är så uppskattat, varför inte öka sändningsutrymmet? För att ständigt och jämt snoppa av inringare gör mig så ledsen. Även i de fall inringaren vet att samtalet gör mot sitt slut. Att ta ett ordentligt farväl vore mer värdigt. Låt färre prata men låt dem prata till punkt.

DN:s redesign

Torbjörn Larsson är ny chef på DN. Men om det verkligen är han som ligger bakom de senaste förändringarna av tidningen är svårt att säga. Själv blir jag mest förfasad. Notiser som är bara några meningar långa. Till vilken nytta ? Betyg på filmerna. Varför då? Att DN inte betygsatt filmerna tidigare har ju gjort dem till en bastion där ord väger mer. Och att man nu ändå väljer att sätta betyg tar jag som ett tecken på att man fått påtryckningar från annat håll att något måste göras. Bara så sent som för något år sedan försvarade någon på DN Kultur just det faktum att de inte betygsatte filmer. Vilket får denna vändning att framstå som lite konstig. På stans första uppslag har också fått helt gräsligt utseende. Jag får skämsklåda och det svider i ögonen. Seriöst. Så här arg har jag inte blivit av utseendet på en tidning sedan Vice släppte " The worst issue ever". På stan har överlag blivit fasligt mycket sämre. Den saknar udd, är tråkig och pretantiös. Om det är en artikel med läsvärde per utgåva får man som läsare vara nöjd. Förra veckan räddade artikeln med sushiexperten hela kalaset. Den här veckan bläddrade jag igenom den snabbare än vad jag vanligtvis läser Stockholm City.

Jag tycker mig kunna skönja en grattistidningsfiering av DN. Veckan som gått har läsare kunnat rösta om vad som är det mest irriterande i Stockholm. En enkät som var med i Aftonbladet så sent som för ett halvår sen. Och då vann samma sak som nu, folk som inte har rulltrappevett. Kanske är inte alla DN:s läsare lika uppmärksamma på detta som jag, men att jag är det borde väl vara varning nog.

Little Brittain

Jag känner mig som den största kverulanten i Sverige nu, i synnerhet eftersom jag aldrig slutar tjata om det här men jag kommer inte bli nöjd förrän Svt lärt sig målgruppstänk. Little Brittain sänds nu 21.30 på fredagar i Svt. Det retar mig att jag måste stanna hemma till klockan 22.00 en fredagkväll för att få se det roligaste som svensk television har att erbjuda för tillfället.

Vad ska jag ta mig till ? Jag vill se programmet typ onsdag 21.30 eller i stort sett vilken annan dag som helst 21.30 utom fredag eller lördag. Och jag vill slippa hyra hela säsongen för hela poängen med en serie som Little Brittain är att den är lagom i små doser. Snälla Svt, tänk om.

Såg Sceince of Sleep. Som var väldigt väldigt bra. Men jag avundades verkligen så väl Stephan som Stephanie som bägge kunde skapa med sina bara händer. Avundas de för att faktiskt kunna skapa något som går att ta på. Jag lägger bara bokstav till bokstav som i sin tur bildar ord och meningar. Och även om jag är den som sätter ihop dem i en följd som kanske ingen annan kommit på att göra så är det inte som om jag kommit på det känns det som. Jag har inte hittat på något alldeles nytt. Så visst att jag skapar, men egentligen ändå inte. Och det är surt. För min släkt är full av folk som kan skapa med sin händer och hur dom gör har jag alltid förundrats av, samtidigt som jag vetat att det inte legat för mig. Jag har försökt men jag är hantverksdyslektiker. På syslöjden hade jag sönder tre symaskinsnålar. Sånt avskräcker. Visst jag kan försöka tills jag blir blå av frustration men jag saknar den där talangen som gör att det kommer med så mycket större lätthet. Och det är väl egentligen talangen jag avundas folk, för att det är den jag saknar.

Bäst just nu :

Virgin Diaries.

Egentligen borde jag skrivit om Virgin Diaries för minst två veckor sen, när MTV började visa det. Men det är fortfarande något av det bästa som visas för tillfället. Och rullar på om igen fast man redan hunnit visa alla avsnitt en gång.

Ett gäng tidningar, som desperat försöker väcka debatt bara för att locka läsare, förfasade sig över ungdomarnas moraliksa förfall. Vad som är nytt förstår jag egentligen inte. Virgin Diaries är bara en snyggare, twistad, mer välproducerad version av Svt:s nu insomnade ungdomsprogram P. S. P. S som mot slutet helt tappade konceptet och verkligen självdog. Hade man haft vett att håll sig till videodagböckerna hade Virgin Diaries aldrig dykt upp i rutan.

Som samtidsmarkör ( jag vet, ett uttjatat ord men jag älskar det) är Virgin Diaries oöverträffat. Äktheten är främst vad som skapar seriens trovärdighet. Ska man ha några invändningar så är det att programmet är lika heteronormativt som så många andra liknande program. Jag tänker främst på Dismissed och Roomraiders som gått på Mtv i flera år men som aldrig haft några homo eller bisexuella deltagare. Först nu har Mtv vaknat och gjort ett program just för den här gruppen, Next. Bättre sent än aldrig får man förmoda.Men att inte slås av tanken att bara låta gruppen delta på samma premisser som alla andra och inte bara glömma bort dem för att sedan ge dem ett eget program som plåster på såren är allt bra korkat.

Programmet får mig att sakna Bullen, Vera, Känsligt läge och alla andra relationsprogram Svt visat, som på ett eller annat sätt vänt sig till unga människor. Men att behöva nöja sig med Virgin Diaries är inget jag lider av.