Trötta kriminalinspektörer AB

DN:s artikel idag om kriminalkoncept sätter fingret på vad som tagit mig månander att försöka formulera. Jag har sett CSI från och till och tycker bitvis den är helt oekj, osannolikt snygg men för det mesta så jävla förutsägbar och alldeles för välproducerad.

Så länge CSI endast bestod av en och endast en serie så kunde jag leva med en socialt skygg chef som vägrar medge att han håller på att bli döv, sedan accepterar det men döljer det och som har ett superhjälte öga för detaljer som givetvis ingen av hans kollegor kan ens mäta sig med ens om de försökte. För så ofta är ändå inte Grissom i bild. Det jobbiga är att när han väl är i bild är det just för att ge uttryck för allt det som irriterar mig med honom. Finns inget försonande hos honom.

Sen kommer uppföljaren och då kanske man skulle kunna tänka sig att grundförutsättningarna är de samma men att karaktärerna skiljer sig åt. Detta för att skapa någorlunda variation. Men istället för att ge tittarna just denna variation så tror man att systerserien måste följa inom samma ramar. Då känner ju tittarna igen sig. Men så fel. Upprepar man formen för många gånger så blir tristessen helt outhärdlig. Serier av idag måste vara oväntade och bjuda tittarna på överraskningar. Det är därför så förvånande att det även i CSI Miami finns en butter chef som leker superhjälte även om han pratar desto mer. Han tänker högt, är provocerande arrogant och kör alltid med gimmicken att säga något fyndigt samtidigt som han kollar på något utanför bild. Det tar inte särskilt lång tid innan man tröttnar.

Och precis när man har tröttnat vaknar hoppet återigen. Hoppet om att den tredje uppföljaren kanske ska leva upp till alla ens drömmar. Men, för att återanvända ett av mina egna tidigare uttryck. Istället för variation,upprepning. I CSI NY är chefen lika hågad som tidigare. Dock är han den hittils mest älskvärda, Gary Sinise bär på något sorgligt som är svårt att sätta fingret på.

men alla dessa trötta män som alltid vet precis vad som ska göras och ständigt påpekar det ger inte plats för de minst lika intressanta kvinnorna. Med undantag för Grissoms parhäst. Hennes förflutna som strippa bara måste återupprepas för det ger henne en unik inblick i den kriminella världen. Motsvarigheten i Miami är Horatio själv, vars bror tydligen handlat med droger.

Serien är för välproducerad. Emellanåt kan det vara något att lockas av men det känns som Bruckheimer bara utnyttjar tillfället han har att sätta sprätt på så mycket pengar som möjligt utan att behöva tänka på om det faktiskt är realistiskt. Och det blir trist i längden. Men så länge ingen gör ett värdigt försök att utmana serien så är det bara att härda ut. För en så länge kan Criminal Minds inte mäta sig med serien. Inte på långa vägar. De inledande avsnitten var väl okej, men inledande avsnitt är ofta det. Avsnittet jag såg senast var dock en tragedi när det kommer till detaljer. Inget stämde. Manuset var illa, skådespelet från en del håll långt ifrån profesionellt. Men det är serier som dessa man är utelämnad till i väntan på nästa säsong av The Wire. Om man nu inte kan leva utan kriminalserier. Men vem kan det?