För några år sedan sa en bekant till mig att sport, det var det enda i underhållningsväg som fortfarande är äkta. Fortfarande går att lita på. Sporten har inga manusförfattare, inga medproducenter, inga regissörer. Allt som sker, sker för att det sker, inte för att det är förutbestämt att det ska ske. Och just att det är ett ödets nyck som kan avgöra vem som blir hjälte och vem som blir syndabock, vem som ser på det hela som en komedi och vem som ser på det som en tragedi, är just det som gör sport så oöverträffat.

Självklart har jag hunnit tänka på just det här både en och två gånger de senaste veckorna. Just för att jag alltjämt håller med. Även om jag kanske kan tycka att det finns dem som ändå vill lägga sig i handligen och lägga till ytterligare intriger för att göra det hela så mycket mer spännande.

Som när man kan läsa om de alltid lika stackars afrikanska spelarna som vips trollas rakt över till andra sidan medelhavet och sen lyckas försörja hela sitt hemland som ungdomsproffs i Frankrike.

För egentligen är det så onödigt. Intrigerna finns där ändå, oavsett om vi väljer att se dem eller inte. I spelare som hatar varandra trots att de delar klubb, i spelare som hatar varandra trots att de delar samma landslag. I de drömmar som vissa spelare har, i de drömmar andra spelare aldrig kommer lyckas infria. Allt det här byggs upp i en långfilm som oftast är 90 minuter lång, emellanåt längre. Som bjuder på dramatik, komedi, tragik och skräck, helt beroende på vem som tittar. Där finns storstjärnorna, birollsinnehavarna och de riktiga skådespelarna.