Att det ska vara så jävla svårt - eller ju sej tomejto aj sej tomato

Man kan ju tolka det hur man vill men sen när är media informella ? Eller är allt det här en diskussion om att medierna vill vara mer informella än vad de egentligen är ?

Oumbärligt

För några år sedan sa en bekant till mig att sport, det var det enda i underhållningsväg som fortfarande är äkta. Fortfarande går att lita på. Sporten har inga manusförfattare, inga medproducenter, inga regissörer. Allt som sker, sker för att det sker, inte för att det är förutbestämt att det ska ske. Och just att det är ett ödets nyck som kan avgöra vem som blir hjälte och vem som blir syndabock, vem som ser på det hela som en komedi och vem som ser på det som en tragedi, är just det som gör sport så oöverträffat.

Självklart har jag hunnit tänka på just det här både en och två gånger de senaste veckorna. Just för att jag alltjämt håller med. Även om jag kanske kan tycka att det finns dem som ändå vill lägga sig i handligen och lägga till ytterligare intriger för att göra det hela så mycket mer spännande.

Som när man kan läsa om de alltid lika stackars afrikanska spelarna som vips trollas rakt över till andra sidan medelhavet och sen lyckas försörja hela sitt hemland som ungdomsproffs i Frankrike.

För egentligen är det så onödigt. Intrigerna finns där ändå, oavsett om vi väljer att se dem eller inte. I spelare som hatar varandra trots att de delar klubb, i spelare som hatar varandra trots att de delar samma landslag. I de drömmar som vissa spelare har, i de drömmar andra spelare aldrig kommer lyckas infria. Allt det här byggs upp i en långfilm som oftast är 90 minuter lång, emellanåt längre. Som bjuder på dramatik, komedi, tragik och skräck, helt beroende på vem som tittar. Där finns storstjärnorna, birollsinnehavarna och de riktiga skådespelarna.

Att vara tablåläggare på Svt i dessa VM-tider måste vara ett drömjobb för en sadist med många fotbollsälskande fiender. För istället för att sopa undan program så byter match efter match kanal i alla fall två om inte tre eller ibland fyra gånger. I alla fall upplever jag det så. Är man hemma är det lungt nog men ser man matchen ute på lokal ( ett uttryck som föräldragenenrationen oavsett vilken skulle använda) blir frustrationen gigantisk när ingen finns i närheten av fjärrkontrollen och man istället för fotbollen man kom för att se hamnar framför Aktuellt. Känslan av att se nyheterna på storbildskärm tillsammans med öldrickande fotbollsfantaster är minst sagt bisarr.

Jag fattar verkligen inte hur SVT tänkte. Överhuvudtaget.Jag kan acceptera att det kanske int finns möjlighet att rensa tablån för att visa en hel match, även om TV4 mirakulöst nog verkar veta hur man gör, men att genomföra ett kanalbyte precis vid avspark är för mig helt obegripligt. Hur tänker man då? Sen fortsätter kanalbyten att återkomma med ungefär var tjugonde minut och efter ett tag blir man helt likgiltig även om det är sjukt irriterande.

Jag har till och med vädrat åsikter om att TV4:s reklam är att föredra framför SVT:s ständigt återkommande kanlbyten. Om man nu ska jämföra de två. I övrigt är bägge kanalerna lika bra, eller för den delen lika dåliga.

Det var inte mycket til match. Försvaret vägde mellan att framstå som nervösa, bortkommna eller ha enorma kommunikationsproblem. Det sistnämnda är det största problemet. Någon hade sagt att Klose var the man of the day och det utnyttjade Klose själv och gav boll efter boll till Podolski som å andra sidan ingen verkade markera så mycket som en sekund. Sen blir Teddy utvisad men det spelar fan ingen roll för efter utvisningen så gör inte Tyskland så mycket mer så man kan ju inte skylla förlusten på att Sverige var en man mindre, även om Lucic är del i ett backpar som kanske inte gjorde mästerskapets bästa match. Men frågan var om någon i svenska laget var tillräckligt bra för att faktiskt orka vända den här matchen. Ljungberg var den i mina ögon som orkade springa, bara att se honom försöka sig på backar som är tio cm längre och i alla fall tio kg tyngre är utmattande i sig. Att sen se honom inte möta samma entusiasm hos sina lagkamrater är ju egentligen bara sorgligt.
Domaren kommer väl få mycket skit, i det avseendet är svenskarna alldeles för reaktionära för att kunna låta bli. Sms:n kommer strömma in, Sportbladet kommer ha sida efter sida med tittarnas reaktioner och bara för att slippa säga vad de själva tycker kommer många tidningar utnyttja möjligheten att låta andra säga det mest förbjudna, även om det är det mest uppenbara tecknet på en dålig förlorare.

Nu orkar jag inte skriva mer om den här matchen.

Jag lär väl inte vara den första som säger det men Argentina är det nya Brasilien. Och jag har ändå bara sett en match som slutade 0-0, där några stjärnspelare inte ens beträdde planen. Men bara spelet de ändå visade prov på var underhållande, temporikt och roligt. Det var oväntat och spännande. Kort sagt allt det som Brasilien inte är. Brasilien har nästan bara haft tur. Men det är ju alltid det bättre laget som har tur. Spanien spelar också roligt och vågat med ett försvar som anfaller lika mycket som försvarar. Det enda som grusar Argentinas eventuella vinstchanser är min osäkerhet kring om målvakten är av den sort som räddar de straffar som artister av rang kan åstadkomma.

Elfenbenskusten har inte levt upp till mina förväntningar men jag har heller inte sett dem spela en hel match. Till deras försvar kan man dock säga att motståndet inte heller varit det lättaste. Förhoppningsvis kan de dra nytta av erfarenheten och komma tillbaka till nästa mästerskap och prestera något bättre.

Inte har jag heller sett alla spaniens matcher. Det sörjer jag verkligen. För laget sitter med en av vårt tids blivande stjärnor på bänken. Ordinarie i Arsenals startelva har Cesc Fabregas fått följa matcherna vid sidan av planen bara för att bli inbytt i slutminuterna. Men Fabregas är ett sådant unikum som spelare att han förtjänar en alldeles egen liten bloggtext så den karamellen tänker jag suga på ett tag till.

Jag tokälskade Jennifer Espositos cyniske rollkararkär Stacey Paterno från den första stund jag såg henne i Spin City. Så när jag då fick se att Tv3 skulle börja sända Related, vad som uppges vara nästa SATC, blev jag så klart förväntasfull och upprymd. Men nu är jag inget annat än helt grymt besviken.

Där Esposito i Spin City bjöd på en variation av bitterhet och cynism i klass med endast mig själv och några få av mina vänner så är hennes karakär Ginnie Sorelli i Related inget annat än tråkig och förutsägbar. Kanske tog Esposito rollen för att visa på sin bredd men där går hon bet för hon har fastnat i ett ständigt ansträngt rynkat ansikte som verkar bekymrat. Och hennes tonfall går upp i ett hest gnällande så fort minsta tillstymmelse till dialog systrarna emellan närmar sig.

I övrigt lever inte serien upp till de krav man vidare kan ha på en serie som påstås vara SATC:s efterföljare. Konceptet är det samma men relationerna bara aningen annorlunda. Inte heller finns det som i SATC:s Carrie någon egentlig huvudroll. Intrigen i sig kretsar istället kring alla och ingen. Systerskapet och dess vedermödor. Kort sagt, livet. Karaktärerna visar inte alls på samma djup då de så tydligt bara ska motsvara alla föreställningar om exakt hur dynamiken i ett systerskap på fyra är uppbyggt. Men vilket verkligt systerskap lever upp till de? Kanske de i relationshandböckerna men de är ju bara för att det blir så mycket enklare om man generaliserar. I SATC fanns aldrig ett behov av att generalisera och alla de överraskningar man som tittare ständigt bjöds på var en del av tjusningen. Sam kunde vara präktig, Miranda kunde vara känslig, Charlotte kunde vara fräck och Carrie kunde vara Carrie. En del av detta för att de i takt med att serien gick säsong efter säsong också utvecklades och förmodligen tittarna med dem. Man kunde gå från att själv vara Charlotte men bli Samantha.

I Related kanske det här kommer hända men jag tvivlar starkt. Storasystern Esposito spelar är ordentlig och ordningssam, vilket väl stämmer delvis på hur man är, i alla fall jag känner igen mig till viss del. Sen följs skaran av en syster som är djup, en som är vimsig och en som är velig. Jag gillar så klart den vimsige bäst följt av den djupa. De andra två kvalar inte ens. Jag föredrar pappans excentriska flickvän framför dem även om till och med hon är en generalisering av stora mått mätt. Den velige håller dessutom på att utveckla någon slags romans med Marissas ex från OC, han som hade en affär med Julie Cooper. Han är också med i Lindsey Lohans nya film.
Hans karaktär i Related heter till råga på allt Alex Brody ( meta någon ?)

Jag har dock inte gett upp än, kanske kan serien växa något. Men än så länge är jag minst sagt skeptisk.

Trötta kriminalinspektörer AB

DN:s artikel idag om kriminalkoncept sätter fingret på vad som tagit mig månander att försöka formulera. Jag har sett CSI från och till och tycker bitvis den är helt oekj, osannolikt snygg men för det mesta så jävla förutsägbar och alldeles för välproducerad.

Så länge CSI endast bestod av en och endast en serie så kunde jag leva med en socialt skygg chef som vägrar medge att han håller på att bli döv, sedan accepterar det men döljer det och som har ett superhjälte öga för detaljer som givetvis ingen av hans kollegor kan ens mäta sig med ens om de försökte. För så ofta är ändå inte Grissom i bild. Det jobbiga är att när han väl är i bild är det just för att ge uttryck för allt det som irriterar mig med honom. Finns inget försonande hos honom.

Sen kommer uppföljaren och då kanske man skulle kunna tänka sig att grundförutsättningarna är de samma men att karaktärerna skiljer sig åt. Detta för att skapa någorlunda variation. Men istället för att ge tittarna just denna variation så tror man att systerserien måste följa inom samma ramar. Då känner ju tittarna igen sig. Men så fel. Upprepar man formen för många gånger så blir tristessen helt outhärdlig. Serier av idag måste vara oväntade och bjuda tittarna på överraskningar. Det är därför så förvånande att det även i CSI Miami finns en butter chef som leker superhjälte även om han pratar desto mer. Han tänker högt, är provocerande arrogant och kör alltid med gimmicken att säga något fyndigt samtidigt som han kollar på något utanför bild. Det tar inte särskilt lång tid innan man tröttnar.

Och precis när man har tröttnat vaknar hoppet återigen. Hoppet om att den tredje uppföljaren kanske ska leva upp till alla ens drömmar. Men, för att återanvända ett av mina egna tidigare uttryck. Istället för variation,upprepning. I CSI NY är chefen lika hågad som tidigare. Dock är han den hittils mest älskvärda, Gary Sinise bär på något sorgligt som är svårt att sätta fingret på.

men alla dessa trötta män som alltid vet precis vad som ska göras och ständigt påpekar det ger inte plats för de minst lika intressanta kvinnorna. Med undantag för Grissoms parhäst. Hennes förflutna som strippa bara måste återupprepas för det ger henne en unik inblick i den kriminella världen. Motsvarigheten i Miami är Horatio själv, vars bror tydligen handlat med droger.

Serien är för välproducerad. Emellanåt kan det vara något att lockas av men det känns som Bruckheimer bara utnyttjar tillfället han har att sätta sprätt på så mycket pengar som möjligt utan att behöva tänka på om det faktiskt är realistiskt. Och det blir trist i längden. Men så länge ingen gör ett värdigt försök att utmana serien så är det bara att härda ut. För en så länge kan Criminal Minds inte mäta sig med serien. Inte på långa vägar. De inledande avsnitten var väl okej, men inledande avsnitt är ofta det. Avsnittet jag såg senast var dock en tragedi när det kommer till detaljer. Inget stämde. Manuset var illa, skådespelet från en del håll långt ifrån profesionellt. Men det är serier som dessa man är utelämnad till i väntan på nästa säsong av The Wire. Om man nu inte kan leva utan kriminalserier. Men vem kan det?

Jag antar att jag igår lyckades så väl bekräfta fördomarna om att tjejer bara tittar på fotboll av en anledning, som en förevändning att spana på vältränade killar, som sticka hål på den samma.

Först då jag givetvis inte kunde låta bli att erkänna att jag de facto är svag för så väl Cannavaro som Del Piero då jag fick den alltid lika proovcerande frågan om jag verkligen var intresserad av fotbollen eller om det inte fanns andra skäl för mitt intresse. Och jag är inte den som orkar låtsas om att jag är någon annan bara för att inte låta dem få rätt. För rätt får de ändå inte då det ju faktiskt alltid visar sig att jag är rätt välinsatt. Apropå att jag ville förstöra min kompis förfest genom att se italienarna spöa USA ( vilket jag vet att de inte gjorde).

Mot slutet av kvällen när jag var på hemväg träffade jag en bekant och började så klart prata om det enda som alla pratar om, och framförallt pratar om att det inte längre orkar prata om. Korta analyser av Italien och Brasilien följdes av en på Portugal som ju gjorde två mål i senaste match, till skillnad från bara ett i den förra. Det andra på en fast situation,märk väl. Men när jag började rabbla alla de spelare som Portugal hyser och sa namn på namn så blev min bekantes bekante så förvånad att han inte trodde sina egna ögon och spontant fick ur sig ett frieri. Detta efter att jag fått försäkra den samme om att jag faktiskt var uppriktigt intresserad, vilket väl mina kunskaper om Portugal borde ha varit förevisning nog om. Men med det lyckades jag väl också sticka hål på samma fördom jag tidigare med flit bekfräftat och med det lyckats återerövra min värdighet.

På festen blev jag dock till en början sittande själv framför tv:n men till andra halvlek hade festen förflyttats från balkongen till vardagsrummet. Alla utom festarrangören själv satt ivrigt och hejade på bägge lagen om vartannat. Det var någonstans där som en av de andra festdeltagarna fällde den så klockrena kommentaren om att detta skulle vara de bästa fotbollsspelarna i världen och hur de inte levde upp till de färväntningar, i mina ögon helt berättigade, som vi alla har. Eller som hon sa, tjänar man som dom ska man fan kunna trolla med bollen. Då vill man se dem göra en klackspark bakom ryggen som sedan seglar upp bakom rygg och tillbaka fram på fötterna. Eller något liknande. Och det var så träffande för hur jag kännt de senaste dagarna. Ju mer jag tänkt på det. För spelet i VM har kanske inte till fullo kännetecknats av allt snack om det vackra spelet.

Spelare som Ronaldinho, Zlatan och Christian Ronaldo förstör för sig själv så väl som för alla andra på planen när de utanför den gör saker med den där runda saken som de inte ännu kunnat visa prov på. Tills då den där helt sjukt kaxiga lilla klacken kom från Ronaldinho till Carlos i matchen mot Australien. Så det är väl på gång.

Jag förstår att det är enklare att spela vackert vid sidan om planen än på den. Faktum är väl att det är där man har tid och plats att göra det. Men med alla dessa konster höjs också förväntningarna på vad spelarna kan uträtta planen. Och när det bara blir passningsspel, om ett väl så tajt sådant, eller för den delen varannat mål görs på en fast situation blir vi som åskådare bara mer och mer besvikna.

Jag har grava problem med Blogger och håller på att få ett mindre nervsammanbrott. Hade det inte varit för det hade ni kunnat läsa en analys kring hur fult det kan vara med folk som frontar landslagströjor och hur Helena Seger inte gör det, hur tydligt det syns när hon sitter i ett hav av blågula spelarfruar, hur synd det är om de rutiga kroaterna, hur fullt orange är, hur jag gett upp om att säga Nederländerna och så vidare men blogger bestämde sig för att helt sonika radera inlägget som jag givetvis inte sparat någonannanstans. Om någon vet varför det här händer hör av er och om någon har förklaringen till varför det händer just mig så hör av er då med. Kan ju vara fotbollsgudarna som tycker jag lägger för stor vikt vid yta gentemot innehåll men det är ju så jäkla roligt att jag inte kan hålla mig. Speciellt när både Brasilien och Frankrike spelar så tråkigt som de gjorde igår. Kroaterna var duktiga men hade inte turen på sin sida. Jag upptäckte hur snygg Tudor är, nästan så snygg att han skulle passat i "heta elvan" men han borde ha lite större käkben. Adriano har jag också förbisett men de två tillsammans får bli bänknötare.

Hela härvan kring "diskussionen" i omklädningsrummet har varit kul att följa. Speciellt nu då Expressen frontar en bild på en landslagsman som skäms som egentligen kan vara vem som helst. Själv har jag mina misstankar men de är för konspiratoriska för att kunna stämma på den jag tror det är för den jag tror det är har en image av att vara för godhjärtad för att göra något liknande.

Frankrikes 0-0 match igår gör ju inte Sverige helt ensamma om att inte kunna skapa något mot lag som man bör segra över. Hade för övrigt varit en bedrövelse om Sveriges första match varit den enda som slutat mållös efter första omgången. Enligt mitt kokkoindex måste det komma ett mål var tjugonde minut för att en match ska vara så underhållande som möjligt. Tjugotre minuter in i matchen mella Angola och Portugal började jag räcka mig efter fjärrkontrollen för att byta kanal.

Vm med mera

Precis lagom till fotbollsvm börjar Kanal 5 sända femte säsongen av Fotbollsfruar. Och jag älskar det! Bara engelsmän vet hur man så totalt hemfaller åt just den speciella typen av dekadens som så tydligt kännetecknar en såpa av bästa slag. Här blandas otrohet, oäkta bortbytingar, alkohol/drog/spelmissbruk och allehanda skumraskaffärer vilt. Lagets nya talang har precis snubblat i trappan på fyllan och hans karriär så gott som bortspolad men vad han inte vet är att managern anlitat två skummisar för att supa honom så full att han faktiskt skulle ramla ner för de där trapporna. Och då min favoritbitch Tanya Turner på grund av att hon bytt bort sitt barn mot någon annans bara för att sedan hamna i en snårig vårdnadstvist nu är landsförvisad får jag istället försöka njuta av hur andrebitchen Amber med hjälp av seanser försöker väcka liv i sin mördade exmakes ande för att på så vis lösa de mystiska omständigheterna kring hans död. Tillbaka från fängelset är en lirare som suttit två år för GHBmissbruk och med sig har han sin otrogna fotomodell till fru. Bara för att göra serien lite mer lockande för en eventuellt gaypublik och de killar som så varmt ömmar för lesbiskt sex så har fotomodelltjejen så klart en fäbless även för dem av sitt eget slag. De få fotbollsscener jag sett är mest med för att illustrera alla konflikter och intriger serien rymmer ytterligare med spelare som tjafsar och tränar som inte kommer överrens med managers. Att scensätta serien i ett engelskt ligalag verkar annars mest vara en förevändning för manusförfattarna att till fullo utnyttja de skriverier som landets verkliga fotbollsstjärnor orsakar så gott som dagligen. Och det funkar ju uppenbarligen.

När jag ändå är inne på fotboll är jag förvånad över hur få som tror på Elfenbenskusten. Jag konstaterade att flertalet spelare faktiskt spelar i så väl engelska som franska ligan. Jämför det med det svenska laget där desto fler spelar i holländska eller danska klubblag. Det enda laget egentligen saknar är rutin från mästerskap av det här slaget men jag hoppas att det går bra även om det verkar så självklart att Holland (som alla kallar Holland trots att det är Nederländerna man menar) och Argentina går vidare från gruppen.

Det är minst sagt synd om Cissé som efter ett benbrott i vänskapsmatchen mot Kina nu missar VM men det händer alltid något i den här stilen precis innan VM. Och inte kan han hjälpa en minst lika otursförföljd spelare som Robert Pires med sin olycka då ju Cissè är anfallare och Pires mittfältare. Men hoppas kan man ju alltid. Jag jobbar som bäst på att försöka hitta värdigt ögongodis då både Pires och Ruí Costa är petade. Men så finns ju tack och lov Rami Shaaban, Cannavaro, Sol Campbell, van Bronckhorst, Christian Ronaldo,Nuno Gomez,Pablo Aimar, Alessandro Del Piero och Thierry Henry så helt kört är det inte. (Och där fick ni på köpet VM:s snyggaste laguppställning, med petade Costa och Pires som inräknade, mest för att de bägge, med Lagerbäcks egna ord är ”unikum som spelare”. Möjligtvis lite svaga i backlinjen men Cannavaro, Campbell och Bronckhorst är ju rätt rutinerade. Och om nu Lasse kan ta in en mittfältare som högerback kan väl jag ta in en forward som libero, Henry får helt enkelt springa hem.)

Har köpt Aftonbladets VM-bilaga då jag blev minst sagt besviken över DN:s dito. I Resumé smickrade morgontidningens bilageansvarige sig själv med att de hade några överraskningar men vad dessa bestod i funderar jag fortfarande på. Intervjun med Mellberg ? Strages sågning av fotbollslåtar? Bättre då med Aftonbladets bilaga som visserligen bjuder på få överraskningar men i alla fall är uttömmande på fakta om alla lag, trots att man inte lyckats hitta bilder på alla spelare.

Fokus tar så klart också upp VM i förra veckans nummer. Jag hann tumma på Expressens bilaga innan valet föll på Fokus istället och tidningen hade, till skillnad från DN, faktiskt en del roliga uppslag. Eva af Geijerstam ! Roligast är polisen Lennart Pettersson som säger att Tyskland gränsar till ”alla stora huliganområden”. Låter som ett trefrontskrig drar ihop sig. Ett krig som ingen kommer vinna.

Alla finnar har nu i och med Isakssons skada ännu en anledning att följa matchen mot T&T, om Shaaban får spela vill säga. Redan nu förstärks ju backlinjen av sisu med Teddy Luciclainen.

Slutligen är det så klart en besvikelse att endast tre ( 3) kvinnor är involverade i det redaktionella arbetet rörande VM. Tv4 med Susanne Sjögren och Svt med Malin Svedberg och Anna Pohjanen (som jag för övrigt spelat i samma klubb som!). Och jag vet att man inte ska kvotera in tjejer bara för att dom är tjejer men jag vägrar köpa argumentet att det inte finns tjejer som faktiskt är intresserade av att faktiskt jobba med det här. Faktum är att jag vet att det finns i alla fall minst tre tjejer, mig själv ej inräknad, som skulle göra ett helt lysande arbete på endera redaktionen. Men man bryr sig inte om att leta efter dem, ger upp för enkelt eller letar inte tillräckligt noga. Som Lars Grimlund när han frågade nio (9) män om Lagerbäcks laguttagning, varav tre inte ens hade anknytning till fotboll utan var handbolls respektive innebandytränare på elitnivå och sedan försvarar sig med att de tre tjejer han ringt inte hade tid eller inte gått att få tag på. Försök ringa nio tjejer nästa gång Lars, så ska du nog få se. När du inte är upptagen med att skriva om hur Dribblahimovic inte vill ställa upp på bild.