( Jag låtsas att jag jobbar på Dagens Nyheters kulturdel och är helnykterist)
På bussen hör jag en kille ivrigt förklara något för någon som väl, antar jag, ska föreställa en flickvän. Han talar för högt och för osammanhängande för att ge ett vettigt första intryck. Sen är det en man i övre medelåldern som raglar ner för Hornsgatan samtidigt som han skriker åt sitt sällskap ( och alla andra som orkar lyssna). På Slussplan kommer ett par i kapp mig, och jag hör dem för vad som är säkert trehundrade gången avhandla en av sina eviga trätoämnen. Hon är sur och han är på gränsen till likgiltig. På andra sidan slussbron är det en gubbe som sedan länge passerat stadiet överförfriskad, som fullkomligt missat gångbanan och vinglar fram i vägbanan. Det är med lika delar förfäran som spänning som jag beskådar hur han snubblar in i en betongkossa ämnad att skilja just gångtrafikanter och bilar åt, och ser hur han kämpar i minuter för att återfå balansen och sen slutligen hitta tillbaka till gångbanan. Allt medan tiotalet bilar hinner passera honom i en fart som om han tog minsta lilla felsteg, skulle kunna innebära livsfara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar