tisdag, maj 24, 2011

Thinking out loud

Altstadt ser ju det hon vill se. Kling och Löwengrip som en symbol för allt hon föraktar med dagens samhälle. Istället för att se oberoende, initiativförmåga och självständighet faller hon i fällan att som så många andra förutsätta att dessa två bara är två nickedockor i kapitalismens grymma klor.

Jag har inget emot att hon gör det, men sättet hon så distanslöst och oreflekterade gör det på gör att jag har svårt att ta hennes kritik på allvar. Kanske bryr hon sig inte alls eller väldigt lite om vad det säger om henne, att hon är missunnsam, småaktig och ogin. Det är lätt hänt att anklaga Alstadt för att bara vara avundsjuk, och det är ett ganska fattigt retoriskt grepp som missar målet, men Altstadts illa formulerade kritik bjuder in till den typen av tolkningar.

Snarare än att söka bevis och argument som motsäger hennes tes, klamrar hon lite för hårt fast sig i de rätt svaga bevis hon har.

Den enskilt största anledningen till att de yngre generationerna kanske inte längre engagerar sig politiskt beror på att utvecklingen gått framåt. Levnadsstandarden är hög tack vare politiska insatser från tidigare generationer. Vill Altstadt att vi ska stå i mössan i hand och vara tacksamma? Att vi ska vakna upp varje morgon och skänka henne och hennes generationskamrater en tanke för att de gjorde barnomsorgen möjlig? Är det vad hon tolkar som otacksamhet som skaver? Vad vet hon om hur tacksamma vi är eller inte? Att vi kan förverkliga oss själva borde väl vara tillfredställelse nog? Varför kan hon inte se det som ett bevis på en lyckad politik?

Eller handlar det om besvikelse över hennes egna förhoppningar om vad hennes idoga kämpande på barrikaderna lätt till? Hur hon inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att all den energi hon och hennes vänner la ner, skulle resultera i en generation som enligt henne själv inte tänker på någon annan än sig själv och som bara är ute efter att vinstmaximera?

Att likt Altstadt förkasta en hel generation eller två som blåsta på grund av att två av de mest framgångsrika människorna i den generationen gjort karriär på att utveckla sitt personliga varumärke visar på en obeskrivlig inskränkhet och vittnar om hur bristande verklighetförankring hon har. Löwengrip och Kling kanske är de mest dominerande, men hur mycket beror det på att de verkar i en bransch där det är viktigt att just synas? Sverige är fullt av begåvade, smarta och framgångrsrika unga människor som kanske inte syns, men det verkar Altstadt helt sakna intresse i att gräva djupare i. Sorgligt tycker jag. Med mer finess och självdistans hade hennes kritik gå att ta på större allvar men nu landar det hela istället i platt effektsökeri där hon bara verkar vara ute efter att provocera, och det utan minsta tillstymmelse till att vilja imponera ideologiskt.

1 kommentar:

Alex sa...

Därför bör ungdomen inte lyssna på Isabella Löwengrip
http://stockholm.suf.cc/darfor-bor-ungdomen-inte-lyssna-pa-isabella-lowengrip/


"Isabella Löwengrip skrev igår på SVT Debatt en replik på Ann Charlott Altstadts artikel i Aftonbladet ”Den blåsta generationen”. Altstadt gör i sin artikel Löwengrip till representant för vår tids ungdomsgeneration, som hon kategoriskt avfärdar som lurad och korkad. Men Löwengrip är inte dummare än att hon förstår att utnyttja detta representantskap för sina egna politiska syften.

Men Isabella Löwengrip företräder inte 90-talister eller unga tjejer. Däremot företräder hon en bestämd samhällsklass och en särskild ontologi dvs. en föreställning om hur världen är beskaffad. Vi ska förklara allt i hop, låt oss börja med samhällsklass."