Kampen fortsätter

Så. Beyonce gör en låt som går ut på att berätta hur jävla grymma vi kvinns är och vips dyker det upp en extremt bajsnödig människa som vill knäppa B på näsan och påpeka hur fel hon har.

Lite har hon ju missförstått vad B är ute efter, och jag tror att kritiken handlar extremt mycket om en illa dold besvikelse över vad B väljer att fokusera sin energi på och hur hon väljer att förpacka det. Det här ogillar jag så jävla hårt.

Att så fort det kommer fram en självständig, oberoende kvinna som tar plats och är precis så modig som vi andra önskar att vi jämt kunde vara, ja vad gör vi då? Jo vi skapar "förebilden". Vi tar ifrån henne allt självbestämmande, allt hon gör bedöms utifrån huruvida det är ideologiskt försvarbart, och så fort hon gör något fel skuldbelägger vi henne för att ha svikit oss, och sina ideal, som om vi vore ena jävla tankeläsare och visste precis var hon står i exakt alla frågor.

Jag har varit inne på detta tidigare, hur somliga känner ett behov av att peka ut andra som dåliga feminister, eller för att inte alls vara det, och hur dessa människor lever i en statisk värld där man som feminist ska fylla i ett standardformulär som bestämmer vad man ska tycka i alla frågor. Visst, jag älskar kvinnokampen, men detta är den aspekt jag hatar allra mest med den. Den ger uttryck för en småsinthet som gör mig kräkfärdig.

Men det är ju långt ifrån okomplicerat. Min tröttma bottnar mest i att jag upplever att dessa personer är så snara att döma. Ger ej uttryck för någon som helst självrannsakan utan ger sig istället på att genast tvinga andra att rättfärdiga sina beteenden. Men vad är ert jävla problem? Jag kollar på porr, låt mig fakking göra det, det är inte som om jag inte problematiserat det hela, och att jag emellanåt föraktar mig själv för att jag gör det, men vad har du med det att göra? Varför utgår du genast från att jag inte gjort det? Kan du inte glädja dig åt att jag faktiskt har problematiserat både mitt porrkollande och det faktum att jag lyssnar på musik som uppmanar till slakt av homosexuella, glädja dig åt det lilla, istället för att skuldbelägga mig för att jag, trots att jag problematiserat ändå kommit till slutsatsen att det här är två, av säkert hundra grejer jag som feminist inte borde göra, ändå kommer fortsätta syssla med?

Samtidigt går det inte att bara döma ut detta beteende som avundsjuka, det är väl fattigt. Men jag kan känna att denna iver att ständigt stanna upp för att istället för att se sig om över axeln och sen klappa sig själv på den samma över vad vi åstadkommit och mala på om vad vi inte åstadkommit, well det tenderar att göra i alla fall mig missmodig. Ju mer jag gräver ner mig i mäns våld mot kvinnor, äckliga rövhål till killar som tycker att jag ska begränsa mitt liv för att inte riskera bli våldtagen och liknande, ju mindre energi och hoppfullhet känner jag. Den energi jag skulle kunna rikta på att fråga mig själv vad jag kan göra, försvinner någonstans på vägen. I det avseendet är det här ständiga problematiserandet något av en energitjuv.

B är gigantisk och det går bara att spekulera i om hon haft större framgångar som man. Faktum är att det är ganska poänglöst, men om man vill kan man ju i alla fall leka med tanken. Det man ändå måste komma ihåg är att hon säkert haft sina umbäranden. Det är lätt att förringa hennes kamp, och inbilla sig att hon förmodligen fått allt serverat på silverfat. Men just att hon ändå lyckats och blivit så framgångsrik, det ger henne rätten att faktiskt stanna upp och klappa sig själv på axeln och samtidigt motivera andra. Hon har lyckats trots att folk ständigt försökt plocka enkla poänger på hennes framgångar och låtar som denna behövs just för att det finns dem som inget annat vill än just knäppa henne på näsan.