Om misstro

Ni vet det där att man attraherar det man tänker och att det just därför är viktigt att inte tänka negativt. Att om man tänker att man inte vill något så kommer det bli så för att man skickar ut energier som attraherar det och så blir det så ändå? Och att man istället ska fokusera på vad man vill ska hända, för då kommer det bli så?

Well, jag tror kanske på det lite lite lite lite. Och min irritation över folk som misstror allt och alla för att något någon gång för länge länge sen har gått snett, ja den är outtömlig. Människor som när de beställer på restaurang och vill ha specialkost inte kan hålla sig från att dra upp hundra historier om hur de trots att de sagt till om specialkost ändå inte fått det. Om människor som en gång råkat ut för att en väska försvunnit när de varit ut och rest vid bagageinlämningen förmanar personalen om att väskan denna gång absolut inte får komma bort. Att det likväl blir så har de ju bara sig själva att skylla för. Den här misstron är inte bara respektlös, den bygger på en bristande tillit till sina medmänniskor. Man tillåter inte sig själv att lita på andra, för det skulle innebära att man förlorar kontrollen.

Det är gäller inte bara matriella grejer, det gäller förhållanden också. Om du går omkring i villfarelsen att alla män är svin, att det inte går att lite på kvinnor, då kommer inte världen verka på något annat sätt än att försöka bevisa att du har rätt. Och i och med att du är så fast i den här föreställningen så ger du inte heller dig själv möjligheten att tro något annat, du är bara ute efter att hitta bevis som styrker din tes. Du är helt blind, totalt oförmögen att ta in att det visst finns män som är helt underbara, att kvinnor visst går att lita på, så fast är du i din övertygelse.

Jag tycker det är tragiskt, sorgligt, deprimerande. Det är som om dessa människor inte tror att de förtjänar att vara lyckliga, för så fort dom är det börjar de leta fel och brister.

Jag må vara naiv, men det är en skillnad mellan att misstro alla man möter, och vara sunt skeptisk. Hur ska du vinna någons tillit om du själv inte vågar lita på någon?

Lägesrapport

Läser jag: DN, Filter, City och Metro. Har nu äntligen läst ut Shantaram och tänker inte börja läsa något nytt skönlitterärt förrän min semester börjar.

Lyssnar jag på: Delilah såklart och

Stereo Steppers Garnett Silk tribute
A tribute to Garnett Silk mixtape by Stereo Steppers by Stereo Steppers

Trinity Sounds senaste mix

TRINITY SOUND - TUN UP DI SWAG MIXCD 2011 NEW by dj-flash trinity sound

Tittar jag på: United states of Tara, The Event, Modern Family, Criminal Minds Suspect Behavior, The Borgias, Shameless, Big Bang Theory, Cougar Town.

Känner jag: Irritation och besvikelse.
Önskar jag: Att jag inte var så bra på att bygg upp förväntningar.
Längtar jag efter: Tid och samförstånd.

....

Nu blir det lite sånt här!

Kan hända är jag jordens roligastte tjej

Juli 2010

"Jag gav upp efter lite mer än två timmar och promenerade till Slussen där en gammal gubbe till svarttaxiförare erbjöd sig att köra hem mig gratis. När jag inte nappade höjde han till halva priset. När jag frågade varför sa han att han bara ville vara snäll.

Ja men så trevligt. Så jag hoppade in i taxin och när vi kom till min avfart körde han istället för in på min gatan in på en intillliggande gata och vägrade släppa ut mig om jag inte gav honom en avsugning först.

Nej jag skojar bara. Han skjutsade hem mig och frågade om han fick följa med upp och jag bad honom hänga med och sen hade jag sex med honom av egen fri vilja.

Nej jag skojar bara. Han skjutsade hem mig och sa inte så mycket mer utan körde bara iväg.

Nej jag skojar bara. Jag fnös åt honom och gick för att vänta på nattbussen som kom fem minuter senare."

En till grej

Just för att vi vet hur jävla mycket mod det kräver att stå upp för sin rätt att våga vara sig själv kan jag tycka att vi borde ha lite överseende med människor som vågar sticka ut hakan, och det är hur dessa människor, som istället skuldbelägger dem som gör så, kanske reflekterat över denna konflikt och ändå väljer att istället kritisera utan att linda in sin kritik överhuvudtaget, som gör mig så jävla irriterande. Som jag sa, självrättfärdigande suggor.

Kampen fortsätter

Så. Beyonce gör en låt som går ut på att berätta hur jävla grymma vi kvinns är och vips dyker det upp en extremt bajsnödig människa som vill knäppa B på näsan och påpeka hur fel hon har.

Lite har hon ju missförstått vad B är ute efter, och jag tror att kritiken handlar extremt mycket om en illa dold besvikelse över vad B väljer att fokusera sin energi på och hur hon väljer att förpacka det. Det här ogillar jag så jävla hårt.

Att så fort det kommer fram en självständig, oberoende kvinna som tar plats och är precis så modig som vi andra önskar att vi jämt kunde vara, ja vad gör vi då? Jo vi skapar "förebilden". Vi tar ifrån henne allt självbestämmande, allt hon gör bedöms utifrån huruvida det är ideologiskt försvarbart, och så fort hon gör något fel skuldbelägger vi henne för att ha svikit oss, och sina ideal, som om vi vore ena jävla tankeläsare och visste precis var hon står i exakt alla frågor.

Jag har varit inne på detta tidigare, hur somliga känner ett behov av att peka ut andra som dåliga feminister, eller för att inte alls vara det, och hur dessa människor lever i en statisk värld där man som feminist ska fylla i ett standardformulär som bestämmer vad man ska tycka i alla frågor. Visst, jag älskar kvinnokampen, men detta är den aspekt jag hatar allra mest med den. Den ger uttryck för en småsinthet som gör mig kräkfärdig.

Men det är ju långt ifrån okomplicerat. Min tröttma bottnar mest i att jag upplever att dessa personer är så snara att döma. Ger ej uttryck för någon som helst självrannsakan utan ger sig istället på att genast tvinga andra att rättfärdiga sina beteenden. Men vad är ert jävla problem? Jag kollar på porr, låt mig fakking göra det, det är inte som om jag inte problematiserat det hela, och att jag emellanåt föraktar mig själv för att jag gör det, men vad har du med det att göra? Varför utgår du genast från att jag inte gjort det? Kan du inte glädja dig åt att jag faktiskt har problematiserat både mitt porrkollande och det faktum att jag lyssnar på musik som uppmanar till slakt av homosexuella, glädja dig åt det lilla, istället för att skuldbelägga mig för att jag, trots att jag problematiserat ändå kommit till slutsatsen att det här är två, av säkert hundra grejer jag som feminist inte borde göra, ändå kommer fortsätta syssla med?

Samtidigt går det inte att bara döma ut detta beteende som avundsjuka, det är väl fattigt. Men jag kan känna att denna iver att ständigt stanna upp för att istället för att se sig om över axeln och sen klappa sig själv på den samma över vad vi åstadkommit och mala på om vad vi inte åstadkommit, well det tenderar att göra i alla fall mig missmodig. Ju mer jag gräver ner mig i mäns våld mot kvinnor, äckliga rövhål till killar som tycker att jag ska begränsa mitt liv för att inte riskera bli våldtagen och liknande, ju mindre energi och hoppfullhet känner jag. Den energi jag skulle kunna rikta på att fråga mig själv vad jag kan göra, försvinner någonstans på vägen. I det avseendet är det här ständiga problematiserandet något av en energitjuv.

B är gigantisk och det går bara att spekulera i om hon haft större framgångar som man. Faktum är att det är ganska poänglöst, men om man vill kan man ju i alla fall leka med tanken. Det man ändå måste komma ihåg är att hon säkert haft sina umbäranden. Det är lätt att förringa hennes kamp, och inbilla sig att hon förmodligen fått allt serverat på silverfat. Men just att hon ändå lyckats och blivit så framgångsrik, det ger henne rätten att faktiskt stanna upp och klappa sig själv på axeln och samtidigt motivera andra. Hon har lyckats trots att folk ständigt försökt plocka enkla poänger på hennes framgångar och låtar som denna behövs just för att det finns dem som inget annat vill än just knäppa henne på näsan.

Deeeeeelilaaaah!

Det är ingen Neva believe you, eller Let me go heller för den delen, men jag gillar den ändå. Harmonierna, körerna och arrangemanget gör att jag efter att ha lyssnat i en halvtimme är beredd att beskriva den som fulländad.

Om den sen kommer leva upp till förväntningarna som crossoverhit är mindre tveksamt. Å ena sidan vill jag fortsätta leva i den där bubblan där jag är den enda som upptäckt, förstår och lyssnar på Mavado, å andra vill jag ju ha någon att dela mitt absurda intresse för honom med.

Jag funderade på vad som skulle krävas för att göra detta till en hit av Hold yuh mått och insåg att där är Mavado chanslös. Kanske om man hajpat låten mer och i alla möjliga kanaler, att man lyckats fånga upp alla svårflörtade musikläggares intresse, men nu jobbar man lite i uppförsbacke. Beatet vittnar återigen om att Di Genius ska producera rnb, och jag skulle bli mycket förvånad om Jason Derulo, Mario Winans, Lloyd eller säg Trey Songz inte norpar denna och gör den till sin egen. Kanske då att folk får upp ögonen för originalversionen, men inte innan.

Ingen vågar säga nej till droger och våld

Jonas Thente skrev i en krönika i helgen om hur han förutsätter att hans dotter en dag kommer knarka ( vilket jag tolkade som testa droger) och att det är mänskligt.

Krönikan gjorde mig lite illa berörd, främst för att jag inte trodde jag var en sån reaktionär moralkärring, men också för att jag verkligen i djupet av mitt hjärta tycker att det han ger uttryck för är så sorgligt.

Jag har vänt ut och in på mig själv i ett försök att hitta olika sätt att förstå Thentes krönika på. Utgår han från att alla knarkar eller någon gång har knarkat? Varför då? Är det mänskligt att göra det? Varför? Nyfikenhet eller bristande självkontroll? Vi är inte mer än människor, det vill säga, hur högfärdiga och fulländade vi än föreställer oss vara, faller vi emellanåt åt till föga?

Och vi som inte gjort det då, vilket väl är det min känsla bottnar i allra mest, vad säger hans rättfärdigande om oss? Jag är helt införstådd med att jag läser in en massa saker, men det som slår an hos mig allra mest är att han någonstans mellan raderna säger att vi är lite mindre mänskliga, tror för mycket om oss själva, att vi är tråkiga, när det själva verket är tvärtom, att vi är härliga och höga på livet, och vet att ge oss själva kickar på andra sätt utan att behöva jaga dem.

Och hur mycket är hans fördomar ett uttryck för att han vill försöka få henne att låta bli, eller för att när så blir fallet inte bli fullt så besviken, som något av en självförsvarsmekanism.

I det långa loppet tror jag att Thentes föreställning om att alla knarkat eller kommer göra det kommer leda till att vi som inte gjort det får kämpa ännu mer med att försöka bevisa för vår omgivning att vi inte gjort det, och det är det som retar mig. Hur kan det vara så att man inte kan vara färgstark och excentrisk utan att det väcker misstankar om att man försök kickstarta sig själv kreativt?`

Thinking out loud

Altstadt ser ju det hon vill se. Kling och Löwengrip som en symbol för allt hon föraktar med dagens samhälle. Istället för att se oberoende, initiativförmåga och självständighet faller hon i fällan att som så många andra förutsätta att dessa två bara är två nickedockor i kapitalismens grymma klor.

Jag har inget emot att hon gör det, men sättet hon så distanslöst och oreflekterade gör det på gör att jag har svårt att ta hennes kritik på allvar. Kanske bryr hon sig inte alls eller väldigt lite om vad det säger om henne, att hon är missunnsam, småaktig och ogin. Det är lätt hänt att anklaga Alstadt för att bara vara avundsjuk, och det är ett ganska fattigt retoriskt grepp som missar målet, men Altstadts illa formulerade kritik bjuder in till den typen av tolkningar.

Snarare än att söka bevis och argument som motsäger hennes tes, klamrar hon lite för hårt fast sig i de rätt svaga bevis hon har.

Den enskilt största anledningen till att de yngre generationerna kanske inte längre engagerar sig politiskt beror på att utvecklingen gått framåt. Levnadsstandarden är hög tack vare politiska insatser från tidigare generationer. Vill Altstadt att vi ska stå i mössan i hand och vara tacksamma? Att vi ska vakna upp varje morgon och skänka henne och hennes generationskamrater en tanke för att de gjorde barnomsorgen möjlig? Är det vad hon tolkar som otacksamhet som skaver? Vad vet hon om hur tacksamma vi är eller inte? Att vi kan förverkliga oss själva borde väl vara tillfredställelse nog? Varför kan hon inte se det som ett bevis på en lyckad politik?

Eller handlar det om besvikelse över hennes egna förhoppningar om vad hennes idoga kämpande på barrikaderna lätt till? Hur hon inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att all den energi hon och hennes vänner la ner, skulle resultera i en generation som enligt henne själv inte tänker på någon annan än sig själv och som bara är ute efter att vinstmaximera?

Att likt Altstadt förkasta en hel generation eller två som blåsta på grund av att två av de mest framgångsrika människorna i den generationen gjort karriär på att utveckla sitt personliga varumärke visar på en obeskrivlig inskränkhet och vittnar om hur bristande verklighetförankring hon har. Löwengrip och Kling kanske är de mest dominerande, men hur mycket beror det på att de verkar i en bransch där det är viktigt att just synas? Sverige är fullt av begåvade, smarta och framgångrsrika unga människor som kanske inte syns, men det verkar Altstadt helt sakna intresse i att gräva djupare i. Sorgligt tycker jag. Med mer finess och självdistans hade hennes kritik gå att ta på större allvar men nu landar det hela istället i platt effektsökeri där hon bara verkar vara ute efter att provocera, och det utan minsta tillstymmelse till att vilja imponera ideologiskt.

Om synliggörande

Efter mitt inlägg igår om vikthetsdebatten fortsatte jag kommentera det hela helt kort på twitter ( @kuhmitzastylin om ni känner för att följa mig) och fick medhåll av Sofia. Vi kom bland annat in på synliggörandet vilket fick mig att börja fundera.

Ja, det finns vissa människor som föds med en ämnesomsättning som inte är av denna värld, det är jag helt införstådd med. Jag upplever dock att vissa människor, kanske av skuldmedvetenhet, känner ett behov av att visa att de äter, understryka vad och hur mycket, för att de känner sig träffade, jagade eller på annat sätt utsatta för någon typ av skuldbeläggande för att vara just en sån där person med en sån där överjordisk ämnesomsättning. Det är förstås rätt tragiskt, så fort något blir tvångsmässigt blir det självdestruktivt, och jag kan bli en smula förbryllad över den bristande självinsikten hos dessa individer, då jag inte ser något annat än någon som desperat försöker övertyga sig själv i någon mening.

Men det här är ju långt ifrån okomplicerat, faktum är att det är väldigt snårigt. Det är klart att det är jobbigt att bli misstrodd, men frågan är väl om man verkligen är det, eller om man kanske bara tror sig vara det? Där någonstans får man ju ta en paus och tänka över sin situation och sina motiv. Jag säger inte att man måste ha några, och man ska inte behöva stå till svars för sina aktioner, men det blir lättare om man är ärligare med sig själv och slutar rättfärdiga sitt agerande med lögner. Vad folk väljer att tro är i slutändan ändå helt upp till dem själva, och man kan försöka övertyga dem i all evighet till ingen som helst jävla nytta, och vad är det för poäng med det?

Det jag försöker säga är att man inte ska gå omkring och tro att man inte kommer bli ansatt eller tvingad att stå till svars, och det är just därför jag känner att det finns en poäng med att man redan i förväg försöker rättfärdiga sina handlingar, så man är mentalt förberedd. Kanske en smula cyniskt av mig att tänka så, men så är ju jag inte som alla andra.

Men tillbaka till synliggörandet.
Även här finns ju en konflikt. Jag är själv extremt kluven till synliggörandet för att det självklart finns en risk att det man synliggör uppfattas som att man uppmanar eller uppmuntrar till ett liknande beteende. Jag har slagits av tanken att de som emotsätter sig synliggörandet som metod är upp över öronen förälskade i den illusion som nöjesjournalistik, reklam, underhållningsbranschen och skönhetsindustrin försöker sälja in. Med synliggörandet sticker man hål på denna enorma bubbla.

Ta till exempel detta med retusch. Alla vet att det förekommer, men kanske inte i vilken utsträckning. Personligen förstår jag inte den förvåning som alltid följer på ett "avslöjande" av hur mycket som redigeras bort. Hur kan detta förvåna människor? Den naivitet, att människor på allvar lever och vill leva i en värld där de tror sig veta att vilken artist eller skådis det nu vara månde, går omkring helt prickfri dygnets alla tjugofyra timmar, den tycker jag är skrämmande.

Kanske har det att göra med avståndet till dessa andra. Förstå att inte ens Megan Fox duger som hon är, och hon är nästan obeskrivligt vacker. Förstå då hur skev, hur skadad, hur hårt vi kramar denna föreställning om att det finns somliga människor som är perfekta.

Behöver vi föreställningen om den perfekta kroppen som projektion för att motivera oss själva, eller för att påminna oss själva om vår egen anspråkslöshet?

Är det därför vi inte vill veta att Alba tränar minst fem gånger i veckan och att Zeta Jones aldrig äter mer än 1200 kalorier? Eller blir detta en påminnelse om vår egen otillräcklighet? Får vi upp ögonen för vår egen bristande målmedvetenhet när vi tvingas möta andras?

Nej, det är inte extremt att träna fem gånger i veckan och jag önskar att jag kunde göra det utan att behöva rättfärdiga det för någon annan. Men jag tar den fajten för att jag kan genomskåda dessa människors patetiska tillkortakommanden som döljer sig där under välmenande kommentarer om att "man inte ska gå till överdrift". Det är bara en illa dold rädsla över vad de tror, om de själva försökte, skulle sluta i ett misslyckande.

God morgon!

Lägesrapport

Å ena sidan kan jag känna att jag försummar er arma åtta själar som inte tycks förstå eller orka med rss, som tappert tittar in här dagligen men å andra sidan finns det en anledning till att jag inte längre spyr fullt lika mycket galla. Folk tycks inte förstå eller ens det minsta kunna plocka upp på med vilken hjärtlighet jag ändå delar mer mig av mina bittraste stunder, utan tror på allvar att jag är en sur sugga som inget annat gör än sitter hemma på min kammare och tjurar.

Därför är det stundtals väldigt tyst här. Sen kan jag tycka att det finns en poäng med att jobba lite på kvalitén och inte bara spy ur sig en massa oredigerad dynga. Visst att vissa saker behöver sägas, men är det verkligen jag som måste säga dem? Och när jag sen beslutar mig för att säga dem, hur ska jag bäst föra fram mina åsikter? Det är sånt jag istället grubblar över. Vissa kanske skulle kalla det självcensur, men när jag censurerar mig själv handlar det inte om mig, det handlar om att jag av erfarenhet vet att somliga som läser denna blogg läser in en herrans massa saker och tror allt handlar om dem hela tiden. Det gör det inte. Det handlar om mig. Jag kan vara frispråkig och rättfram, och är det för det mesta, men jag har med tiden lärt mig att min frispråkighet kan bli lite för mycket för somliga. Det säger mer om dem än om mig. Jag samlar styrka för att verkligen våga vara jag i alla avseenden utan att behöva tänka på konsekvenserna, eller tänka på konsekvenserna men ändå våga ta bladet från munnen.

På Newsmill debatteras på allvar huruvida Nyheter 24 glamouriserar anorexi, och Leone Milton skriver högtravande om hur journalistik kommer med någon typ av ansvar.
Ansvar? Jag förstår inte frågan. Anorexi förekommer hos somliga människor. Vem som är sjuk är helt omöjligt för gemene man att avgöra, så hur Milton lyckas göra det är för mig en gåta. Ännu mer pinsamt är det ju att hon använder den sedan ganska länge utskällda och utskrattade BMI-metoden för att avgöra om Nyheter 24s artikel har någon typ av bäring. BMI är ett jävla hokuspokus och Leone Milton borde veta det. Det säger inget och nada om hur någon är byggd, eller vilken kroppssammansättning en människa har. Det är med andra ord rätt missvisande som rättesnöre. Undernärd? Underviktig? Menar Milton att Nyheter 24 inte borde skriva om kändisar överhuvudtaget, inte skriva vad de väger, hur de lyckas hålla sig så smala, eller är det sättet Blanco väljer att skriva om det som provocerar henne? Detta går mig totalt förbi. Människor som Leone Milton har noll och ingen insikt i vad som krävs för att hålla vikten, och inte heller vilket jobb det är att komma i form. Så fort man tränar mer än fem gånger i veckan är man enligt Milton extrem och träningsnarkoman. Även om Blanco i sin artikel spetsat till det tycker jag det är bra att hon skriver hur mycket de väger, deras BMI och hur de håller sig smala. Förhoppningsvis gör detta att människor förstår att inget kommer gratis, vilket tycks vara vad somliga inbillar sig. Förhoppningsvis startar det också en tankeprocess i stil med frågor om hur mycket tid och energi, vilken typ av uppoffringar, de är beredd att göra för att själva komma i form eller vara smala. Nej det är inte hälsosamt att leva på kaffe och cigg, men att somliga människor inte tycks förstå det är och kommer aldrig bli Nyheter 24s problem.


Vidare till något viktigare.
Bamsegate. Jag förstår inte varför människor fortsätter leva i den naiva villfarelsen att det finns goda företag i denna värld, när man bara behöver slå upp vilken tidning som helst för att inse att det enda som spelar roll i dessa tider är att tjäna pengar. Jag är inte ett dugg förvånad över att Bamses förlag säljer ut hans, och hans skapare ideal för att i samma veva sprida ut propaganda om svensk asylpolitik. Det som dock upprör mig är att Migrationsverket utnyttjar Bamse, och det förvånar mig att inte fler kritiserar dem. Migrationsverket borde passa sig väldigt noga för att försöka skönskriva sin verksamhet på det sätt som man gjort i detta fall. Det äcklar mig så jag nästan vill spy upp min lunchfoccacia.

Vad gäller DSK är det tragiskt vilken jävla cirkus detta skapat. Även det äcklar mig. Men jag tycker istället ni ska läsa vad Maja Bredberg skrivit.


Nuri Kino har skrivit en bok om Milan Sevo. Denna bok kommer nu de kommande två veckorna valsas runt runt runt i alla tillgängliga mediakanaler. P1 har ljudupptagningar på hur någon som påstås vara kungens vän ska ha försökt övertala någon yrkeskriminell att hota en bordellägare på grund av bilder på kungen. Också i City kan man läsa om denna bok. Det utdrag av boken som fanns i City men som jag ej hittat online var enligt mig inte särskilt bra. Tänker ändå läsa boken vad det lider men har inte några större förhoppningar.

Jag tycker mig skönja en romantisering av brottslighet vad gäller hanterandet av denna bok. P1 påar sitt inslag med ord som "undre världen", i City använder man "gangsterkung". Varför? Att döma av Kinos bok har Sevo lämnat brottsligheten bakom sig, och det vore då mer lämpligt att beskriva honom som affärsman och före detta ledare för ett kriminellt nätverk. Om det nu är det han är. Bara man kommer ifrån dessa romantiserande omskrivningar som bidrar till mytbildningen.

Mina jag och mig själv

Ord som börjar på själv som jag gillar

Självdistans, självinsikt, självreflekterande, självrannsakande.

Ord som börjar på själv som jag inte gillar

Självuppoffrande, självutplånande, självrättfärdigande, självupptagen.

Handlar brist på självdistans om problemen är så stora att man inte orkar möta dem? Handlar det ständiga sjävlrättfärdigandet om att desperat försöka rättfärdiga vad man gör för att man inser att man om man inte gör det kommer tvingas ta på sig skulden?

Jag har skrivit tidigare som sammanblandningen av sårbarhet och svaghet och hur jag inte tycker dessa två är synonyma med varandra. Att visa sig sårbar, är för mig att vara stark. I blottandet av sin egen sårbarhet, gör man folk varse om ens inre styrka. Människors ständiga vilja att förlöjliga sårbarheten, och utsattheten handlar däremot inte om något annat än svaghet i dess mest tragiska form, när den tar sig de mest sorgliga uttryck. Oförmögen att ta emot det förtroende det innebär att bevittna någons sårbarhet, för att man kanske på någon omedveten nivå inser sina egna brister och tillkortakommanden, skuldbelägger man den som visar på mest mod.

Det för mig är verklig svaghet. Feghet. Ett visst mått av självinsikt döljer sig där i djupet av det omedvetna, annars skulle man inte reflexmässigt känna ett behov av att förlöjliga dem som råkar komma något så känsligt lite för nära. Men det som skulle kunna bli ett uppvaknande, som skulle kunna bli ett självrannsakande, slutar istället i ett självrättfärdigande där man desperat försöker övertyga sig själv om hur rätt man har i att agera orätt, och övertyga sig själv om att det man innerst inne vet är orätt är rätt.

Och nej, man behöver inte vara självupptagen bara för att man har självdistans eller ett visst mått av självinsikt. Att tro det är återigen ett tecken på svaghet.

Vybz, Busy och lite om att slicka fitta

Allt började med att det dök upp en låt där en låtrad lät påskina att Vybz, hör på maken, skulle gilla att slicka fitta! Det dröjde inte länge innan Addi skickade ut ett pressmeddelande där han inte bara dementerade detta befängda och illvilliga rykte utan också passade på att understryka att han från och med nu inte längre kommer spela in gun tunes. Man kan ju fråga sig om splicen inte var planterad av Vybz för att han återigen skulle få lite uppmärksamhet.

Dementin till trots så förtog ju inte Busy Signal detta tillfälle att förlöjliga Vybz ännu mer och släppte några dagar senare dissen Dem nyam anything där han inte bara går till angrepp mot eventuella sexvanor, utan också ondgör sig över hur di Teacha klär sig, och understryker att Vybz och hela hans entourage totalt saknar de egenskaper och karakteristika som känneteckar en "real badman". Egenskaper som jag antar att Busy däremot innehar.



Jag tycker detta väldigt väl illustrerar upprätthållandet av manlighet. Kanske är Vybz ilska överdriven, men just att han ändå känner sig tvungen att agera och markera, illustrerar ju att han uppfattar att något står på spel. Här hans manlighet, eller i alla fall hans iscensatta manlighet, hans offentliga manlighet, som han säkert själv föreställer sig är en stor del av hans framgång. Det är den som blivit sårad, och det är den han nu måste återupprätta och det kan han bara göra på ett sätt, just genom att understryka att detta inte handlar om honom, utan att det faktum att folk tar sig tid och energi att förstöra hans image vittnar om hans storhet, och att hans manlighet kanske är lite sårad, men hans självförtroende är grundmurat.

Frågan är ju om Busy verkligen vinner några poäng på detta. Låten är rolig och rätt spetsfundig, men samtidigt deltar Busy i och med sin låt i samma grad i detta skådespel, i och med att han använder Vybz sårade manlighet som hävstång för att hävda sin egen.

Lästips

Jag filar på en text om dancehall och manligheter som förmodligen aldrig kommer bli färdig så under tiden kan ni ju läsa detta


Göran Greiders mycket fina text om Ådalen 31. Att det idag finns människor som inte vet vad det är talar om en skrämmande historielöshet.

Filters reportage om de två svenskar som tidigare i veckan blev dömda till livstids fängelse i Filippinerna för människohandel.

Lisa Magnussons inlägg i Olagate. Hon rör vid något mycket viktigt i detta med förakt mot svaghet och brist på kontroll som jag kanske kommer utveckla snart.

Jennifer Nicole Lee

Av alla bilder jag hittat på denna underbara kvinna (googla Jennifer Nicole Lee before after så fattar ni) så är denna den absolut värsta. Den slår hennes pösmunkiga förebild med hästlängder.

Kommer nog bara lyssna på dessa två låtar resten av sommaren

Dagens dikt 110508

Even that when we're already over,
I can't help myself from looking for you.