Allt på grund av fyra muterade sköldpaddor

Bara för att min första låtsassyster ( är inne på min nu fjärde med min tredje låtsasmamma) sa att åklagare var ett yrke som skulle kunna passa henne så var jag inte den som ville vara sämre.

Så i typ en månad eller så så var det vad även jag tänkt mig som framtida karriärbana.

Mitt åttaåriga jag visste väl att jag innerst inne ville något annat men just då såg jag bara upp till henne alldeles för mycket för att säga vad jag egentligen drömde om. Jag trodde att härmas var det bästa sättet att imponera på henne. Så här i efterhand så vet jag att vara unik är det bästa sättet att imponera på mig och säkert det bästa sättet för mig att imponera på alla andra.

Omedvetet måste jag på något sätt ha påverkats av alla de serier som inte bara i min barndom utan även långt in i tonåren och mitt tidiga vuxenliv skildrat journalistyrket som spännande, äventyrligt och parodoxalt nog samtidigt glamoröst.

Det finns de serier som ställer yrket i centrum och andra som använder yrket som en förevändning för att huvudrollen ständigt ska hamna i händelsernas centrum.

Ett exempel på det senare är Lois & Clark, tv-serien om Stålmannen och hans tjej Lois Lane, för övrigt spelad av Terry Hatcher som man nu kan se i Desperate Housewifes, och deras liv tillsammans och hur hektiskt arbetet på The Daily News kan bli när det ständigt dyker upp skurkar i stan och man aldrig riktigt kan avslöja vem som döljer sig bakom Stålmannens blå trikåer. Jag följde serien, därmed inte sagt att jag tyckte den var särskilt bra, men tyckte väl att skildringarna av arbetet på redaktionen var något schablonartade. Speciellt porträttet av den luttrade, cyniske chefen som sällan uppmuntrade men emellanåt medgav att både Clark och Lois gjorde ett bra jobb.

Men det var varken Lois eller Clark som lockade mig till yrket. Jag vill skylla allt på April O´neil. Hon kommer aldrig vara någon modeförebild där hon knallade runt i mitt tidiga 90-tal i vad som mest såg ut som en kycklinggul skidoverall men hon var snygg, smart och ständigt i händelsernas centrum till följd av sitt samröre med de fyra muterade sköldpaddorna. Och alla fyra var så klart upp över öronen förälskade i henne. Omtyckt och professionell så är hon en förebild även idag, trots att jag blivit närmare tretton år äldre sedan det begav sig.

När jag någonsin kommer stöta på något lika anmärkningsvärt som fyra muterade pizzaälskande sköldpaddor återstår att se men serier som inspirerat till yrkesvalet har kommit att avlösa varandra.

I Beverly Hills jobbar Brandon som reporter på skoltidningen på så väl high school som när han senare börjar på college. Det som retade mig med detta var att Brandon inte bara var snygg och smart och hade jobbet jag ville ha utan också ständigt smygmobbade Andrea. Men att hon sedan var så präktig gjorde att man med tiden lärde sig leva med det.

Rory, i Gilmore Girls är av precis samma slag som Brandon och jag väntar på att hon ska hamna i en gigantiskt uppförsbacke. Brandon hade sitt missbruk men Rory verkar vara en alldeles underbar vän, dotter, flickvän, student, dotterdotter och arbetskamrat. Det enda felsteg hon gjort sig skyldig till är att ha legat med en gift man. Så mycket härligare med Paris, hennes parhäst och ständiga konkurrent. Där är den verklige förebilden, beredd att kliva över precis hur många lik som helst i jakt på Pulitzerpriset. Jag önskar jag fått lära känna Paris tidigare och haft mod att vara bitchen som gick i hennes fotspår när jag gick på högstadiet.

Eller för den delen CJ i Vita huset. Även hon har visat sig ha en del mänskliga drag och har mist sin yrkesroll som, den hittils mest lovande tvpresidentens, pressekreterare. Men så länge hon var det följde jag med stor spänning hennes yrke och imponerades av hur kvick och välforumlerande hon ständigt var.

I serien jag älskar att hata, Veronica Mars, så är huvudrollsinnehavaren inte bara assistent åt pappa privatdetektiven, utan även hon jobbar som reporter på skoltidningen och förenar sina två knäck genom använda datorn på redaktionen för att snoka i sina skolkamraters privatliv för att lösa ännu ett fall. Även om hon inte är någon förebild i yrket då hennes roll som journalist är något nedtonad avundas jag ändå henne bara för den spänning hennes andra yrkesval skänker hennes liv. Och det skiljer sig ändå inte särskilt mycket från yrket som journalist som jag föreställer mig att det skulle kunna te sig när det är som bäst.

Så när jag nu sitter här utan ett enda jobb som skrivande murvel i sikte kanske jag borde hyra lite deckarserier bara för att bli inspirerad att byta yrkesbana?

Kulturrelaterade barndomsminnen del 1

Är nostalgiska tillbakablickar på livet som ung och obekymrad det säkraste tecknet på att man bara blir äldre och äldre ? För jag känner att de fladdrar förbi mest hela tiden. Och inte helt sällan har tv-programmen jag såg som barn en ganska stor skuld.

Jag inte bara minns vad jag kollade på, jag önskar att Svt, Barnkanalen och Nickelodeon kunde vara ens hälften så driftiga och faktiskt visa i alla fall någon av mina underbara barndomsfavoriter igen så jag slipper köpa samlingsdvder för hela mitt studielån.

Först ut är nog ändå Fablernas Värld. Väldigt 1986, mjukisbyxor och Brogatan 12 i Skellefteå. Varje lördag hela mitten av 80-talet ligger praktiskt taget som i en dimma av Fablernas Värld. Programmet var lagom pedagogiskt och lärde en vikten av att alla är snälla och ska vara snälla mot varandra och att vi är olika för att vi alla är unika. Vilket blir så mycket tydligare nu när jag är 20 år äldre. Då skänkte jag inte budskapet en tanke. Jag gillade bara ugglans sävliga röst när han läxade upp resten av djuren i skogen. En blå uggla som läxar upp andra djur är som en dröm för vilken 4-åring som helst. Jag minns att det gick som barndelen av Lördagsmorgon lett av ingen mindre än allas vår Fredrik Belfrage. Sen dess har jag alltid undrat var han tagit vägen och tyckt att han helt misst sin storhet när han låtit sitt varumärke devalvera till diverse morgonsoffor och annat. Han är och kommer alltid förbli Herr Lördagsmorgon.

En annan åttiotalspärla av många var Bröderna Olsson med Ulf Larsson och Claes Fahlén. Humorn låg i att Ulf som var lång var lillebror medan Claes, den mindre av dem var den större.
Mina minnen av Bröderna Olsson är ytterst fragmentariska som tidiga barndomsminnen oftast är. Jag minns tydligt hur de bägge sprang omkring i ett restaurangkök men det kan förstås vara något jag bara fantiserat ihop mest för att det för mig, som dotter till en hovmästare, är bekant. Ett annat minne är hur de två sitter inne i en gigantisk godispåse fylld av engelsk konfekt. Det stora godisarna imponerade väldigt på mig då och gör det vid närmare eftertanke än. Jag är helt enkelt lika lättroad nu ,som då.

Apropå djur

så är det för mig helt ofattbart att man ens kan komma på tanken att hetsa ett lodjur till döds, vilket tydligen några idioter i landets norrare trakter gjort. Jag vet egentligen inte vad som är värst, att dessa människor gjort det, säkert är nöjda med vad de gjort och betecknar det som ett enkelt pojkstreck eller att de sannolikt inte kommer dömas för det heller ? Även om det enligt artiklarna framgår att polisen lägger ner resurser i saken står det i mina ögon rätt klart att skoterhetsarna kommer gå fria. Men en finns det ju en chans att jag kanske kan bli överbevisad.

Hur kommer man ens på tanken att göra det ? Det är vad som gnager mig. Jag kan förstå att man tar ihjäl djur av barmhärtighetsskäl som i de fall de varit inblandade i olyckor men här verkar fallet vara det raka motsatta.

Stora och små djur

Bilden här intill gör mig helt skräckslagen. Om naturen på alldeles egen hand kan producera monster som det här vad ska vi då med genmanipulation till ? Och om nu aborrar kan väga 11,5 kg, även om den största jag faktiskt sett med egna ögon knappt vägt över halv kilot, så hur stora skalbaggar kommer det inte dyka upp förr eller senare ? Jag är nästan böjd att pröva tanken att de redan finns men att ingen människa ännu stött på eftersom ingen jagar skalbaggar.

Som med Mokele Mbemben. Myterna om den är så många och så skiftande att man inte vet vad man ska tro. Sägnen säger att det är en ännu inte utdöd dinosaurie som lever väl i de afrikanska djunglerna. Självklart är den folkskygg och ingen har lyckats få den på bild . Men myten om den fortlever så till den vida grad att expeditioner skickas ut för att fastställa om den inte fortfarande existerar. Expeditioner som kommer tillbaka lika förbryllade som innan. Kanske faller vår tids dinosaurie på sin egen orimlighet, att ingen har sett den och att de som faktiskt har det inte kunnat dokumentera det.

Situationen blir en helt annan med vattenlevande varelser som fiskar eller för den delen jättebläckfiskar. Jag minns att jag tittade på Wild Boys och såg hur Steve-O och Chris bevittnade slakten av en jättebläckfisk. Den var stor men inte så stor som forskarna tänker sig att bläckfiskarna kan bli. För där går det aldrig att veta. Havet är alldeles för stort och djupt för att kunna fånga dem. Framförallt djupet ställer till problem. På flera hundra meters djup är det för mörkt för att kunna dokumentera eventuella fynd, skulle man råka stöta på en gigantisk bläckfisk vill säga.

Men alla dessa monster gör ju att man kommer både tänka till både en och två gånger innan man tar sig ett dopp nästa gång.

it´s that time of the month

Det började i måndags. Efter ett plötsligt infall att jag borde städa garderoben för att göra den rymligare genom att istället för att låta varje plagg hänga på en alldeles egen galge samla mina tröjor på byxgalgar efter färg och mönster så kom ett plötsligt utbrott smygande. En nytvättad linnetunika var nu som försvunnen och gick inte att återfinna hur jag än letade. Tack och lov ville inte irritationen släppa trots att det innebar att jag började skrika rakt ut och banka näven mot garderobsdörren för efter att ha fått gjort det så låg tunikan där. Ungefär som när Ronja och Birk börjar bråka om var kniven försvunnit men kanske inte lika dramatiskt eftersom jag saknade någon att spela ut om den ickeförsvunna tunikan. Men att jag skulle fått ett sådant här utbrott helt utan någon logisk förklaring, det är fullkomligt orimligt. Jag visste varför och undrade förstås vad som skulle komma härnäst.

Idag var det dock dags för rond två i spelet mellan förnuft och känsla. Och detta bara för att jag läste en artikel om hur den 16-åring som mördades 1997 mamma berättade om sitt sorgearbete. Då fanns det inget annat jag hellre velat göra än börja gråta. Varför tar någon livet av en 16-åring? Inte nog med att hennes son blir mördad, självklart blir det så mycket värre när man förstår att det är hennes enda son.

Men vad spelar egentligen naturen oss kvinnor för spratt när vi blir så lättrörda och irriterade en gång i månaden? Jag och en vän brukar byta PMS-historier med varandra och har tillräckligt för att skriva inte bara en bok utan två. Finns det något gott att vinna i det här och i så fall vad ? Hur kan man generera det här i något positivt? Låta kvinnor gå ut i strid en gång i månaden? Kanske ska man samla på sig allt elakt alla gjort mot en till ett par dagar i månaden då man mejlar, ringer och skäller och konfronterar folk på ett löpande band. Värt att pröva i alla fall.

Serien jag älskar att hata

Allt var ju så lovande. Den skepticism jag kände gentemot serien med anledning av upphovsmakarens tidigare verk förträngde jag effektivt bara för att serien blivit så hajpad överallt. Överallt! Alla bara tokälskar Veronica Mars.Inte bara 15-åringar utan 50 år gamla tvkritiker som är bittra över SVT:s ungt tilltal stämpel. Själv har jag alltså börjat älska att hata den här serien. Första avsnittet gick ner utan större besvär. Men så här sex avsnitt in i första säsongen så liksom vrider jag mig i plågor och tycker att serien är pinsam som bara den och infriar fördom efter fördom som om man möjligt kan ha om en amerikansk ungdomsserie. Men då säger seriens fanskara ( till stor del samma skara som på allvar gillar Buffy,vampyrslaktaren) att alla dessa klicher är ett från serieskaparen medvetet drag för att driva med hela genren! Gah! Jag vägrar vara så vilseledd. Jag vill vara den som genomskådar sådana strategier.

Och vad är det då jag menar för hemskheter? Ja, som att huvudpersonen heter Veronica Mars och bor i en stad som heter Neptune. Åh så subtilt! Eller att det inte ens dröjer tjugo minuter innan den här outcasten till stackare som bor med sin grubblande pappa till privatdeckare lyckas bli kompis med vad som verkar vara den enda afroamerikanen i sikte.

Eller att när hon precis ska till att kyssa sin dejt, ja då börjar den mest bedrövliga smörmusiken att ljuda och detta bara för att ironisera över hur det ofta ska vara i tonårsserier som denna.

Eller som att serien, precis som O.C, kidnappar helt okej musik och försöker göra den till sin egen och ger den en helt ny kontext så att man varje gång man lyssnar på Postal Service och deras underbara Such great heights inte kommer tänka på sommaren 2004 utan istället funderar över om stackars Veronica kommer få kontakt med sin mamma igen.

Eller att hennes hund heter Backup så att det blir ett liten fyndig ordvits varje gång hon ska ut på iskallt uppdrag då hennes pappa säger att hon måste ha Backup!

För att inte glömma bort berättarrösten! Är en berättarröst mer berättigad om det är en ungdomsserien eller gör det bara saken värre? Just nu går det i mitt tycke verkligen inflation i berättarröster. Vi har förutom VM, Grey´s, Desperate Housewife, Mitt liv som död, My Name is Earl bara för att nämna några.

Och så till små detaljer som bara förstör helhetsintrycket ännu mer. Som att skådisen som spelar Veronica, en karaktär typ 18 år gammal, egentligen är 25! Vad gör det för trovärdigheten ? Visserligen en petsak att hålla på att påpeka men det liksom kliar i mig och jag bara måste. Men så är det ju som sagt var serien jag älskar att hata.

blondiner är roligare

Jag var ingen större Vännerfantast när serien gick. Faktum är att jag ärligt kan medge att serien mot slutet, iaf i mina ögon, blev rätt tråkig. Kanske tillhörde jag aldrig målgruppen.

Men Vänner, precis som vilken annan god komediserie som helst, ynglade givetvis av sig och detta i form av Joey som vi just nu kan se på Kanal 5 varje tisdag kväll. Och jag tycker att serien om Joey är så fundamentalt mycket bättre än vad Vänner någonsin var. Den största skillnaden är förstås att serien fortfarande känns nya och fräsch då den ju bara är inne på sin andra säsong. Men så är det ju KVINNORNA. Jag älskade Drea De Matteo som Adriana i Sopranos men Adriana gick en brutal död till mötes för ett visst antal säsonger sen. Jag saknar fortfarande Adriana och därför är det så kul att se Drea göra en roll så väldigt olik den i Sopranos. Vilket hon ju gör i Joey där hon spelar en av hans många systrar. Sen kommer förstås Joeys agent Bobbie. Rösten är ju värd att nämna i sig. Karaktären Bobbie får mig att bli helt bubblig av skratt av bara tanken. Men man får framförallt inte glömma Alex. Alex är en lagom bitter, Celine Dion-älskande revisor som är hemligt förälskad i Joey och Andrea Anders som spelar karaktären har en helt omistlig timing som gör att jag bara tokälskar henne. Hon har en like i Extras Maggie. Faktum är att ju mer jag tänker på dem bägge, desto mer lika inser jag att de är. Bägge har svårt att hantera de emellanåt absurda situtationer de lyckas försätta sig i. Och bägge är blondiner. Ännu ett bevis för att blondiner om inte har roligare så iaf är roligare.