Ring P1, veckan som gått

Ring P1 är ju en yttrandefrihetens bastion, det har vi fått lära oss. Och med yttrandefriheten kommer ofrånkomligen provokationen, det är jag mycket väl medveten om. Men att folk på allvar ringer in och till att börja med klagar på att P1 pratar för mycket om Kina, utan att ha förstått att det är temavecka, är ju lite skrattretande, men samtidigt inte verkar vara på det klara med hur folket i Kina lider, vilket ju på sätt och vis väldigt tydligt visar varför en temavecka om just Kina är så nödvändigt, det är minst sagt upprörande.

En man tycker det är förment av Helena Sahlberg att ta upp det där mejlet hon och så många andra korrespondenter fått skickat till sig, nästan med en air av att hon ju får skylla sig själv. Men hör du vad du själv säger människa? Helena Sahlberg är journalist, utsänd av Sveriges Radio att rapportera från Kina om Kina. Om hon på något sätt skulle gå i den kinesiska diktaturens ledband skulle det vara ett totalt misslyckande på alla sätt och vis, och att då inte rapportera om diktaturens försök att tysta henne, vore direkt pinsamt, eftersom ju just försöket att göra så illustrerar under vilka villkor den kinesiska befolkningen lever under. Om vad utländska korrespondenter får i mejlkorgen, för att sakligt ha rapporterat om de förhållanden som råder i Kina, är en anklagelse, så borde det vara väldigt nära till hands att förstå, även om man sitter långt fjärran från Kina, att vad den kinesiska befolkning dagligen tvingas utstå är väldigt mycket värre.

Seriöst. Det kan inte bli nog pratat om detta. Jag vet att man kanske till slut lyssnar på att höra, men då har man i alla fall hört lite grann. Om motsatsen skulle vara total likgiltighet så vore vår värld väldigt mycket fasligare.

Från Tensta till Djursholm

Oh vad jag börjar bli trött på den där boken I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra. Jag har inte ens läst den men av vad jag kunnat läsa om den är jag beredd att påstå att det lär dröja väldigt väldigt länge innan jag ens skulle tänka tanken att göra det. I Punkt.se idag sa författaren exempelvis att han förvånades över att folk i förorten kunde ha vardagliga problem, då han ju hela tiden trott att dom gick omkring och är rädda för att bli mördade i någon gänguppgörelse. Den här typen av världsfrånvändhet provocerar mig något så oerhört, och är nog den enskilt största anledning till att jag inte kommer läsa den här boken, trots att det kanske är just det jag borde göra. För hur mycket fördomar har jag själv inte om den här killen, och hur mycket är det inte mina egna fördomar om honom och hur jag tror att hans upplevelse och erfarenhet av förortenter sig, som gör att jag låter bli att göra så? Men ändå, är det inte ofattbart korkat att inte ens reflektera över att det kanske är den sociala situationen som folk i förorten lever under, oavsett vilka förhållanden det så än må vara, som gör att de accepterar det, för att dom måste det för sitt egen skull, och att det har att göra med självbevarelsedriften? Skulle man klara av att leva i en trakt där man ständigt var tvungen att gå omkring och vara rädd? Är det då inte väldigt lätt att förstå att dessa människor, hittar sin egen trygghet, även om den är falsk eller inte?

Diskussionen om hur farlig förorten är kommer upp på dagordningen så fort någon outar sig som boende i en förort, som kanske har blivit det minsta baktalad. Jag syftar kanske då främst på Rinkeby, där folk ju "blir dödade hela tiden" eller något i stil med det. Ja, men hur kan förnuftiga människor på allvar tro att man riskerar livhanken bara man korsar Rinkeby Torg? Så fort förorten blir min förort, blir den inte farlig längre. Här bor jag, jag måste få tro att jag bor på en säker och trygg plats, och än så länge har den varit säker och trygg för mig. Jag kommer fortsätta intala mig själv det för så snart jag slutar göra det så krymps min värld ner så till den milda grad att jag blir fånge, kanske inte så mycket i mitt eget hem, men som i mina tankar.

För över ett år sedan mejlade jag DN Insidan och försökte sälja in en artikelserie om barn till fångar, om hur fängslade föräldrar ser på sitt föräldraskap och så vidare. Då fick jag till svar att det var en bra idé som dom skrivit om, men som inte var aktuellt i nuläget men som dom kanske skulle skriva om i framtiden. Och i veckan kom den. Den är bra, men det är lika irriterande, frustrerande och lite missmodigt att inte få vara den som skriver den. Jag säger inte att jag är en unik liten snöflinga och att Dn snott min idé, och har dom gjort det så är det varken första eller sista gången det drabbar mig eller vilken annan frilansskribent som helst, det vet jag av erfarenhet, men jag kan ändå inte låta bli att bli riktigt jävla förbannad. Lägg därtill att det enda jag möts av när jag öppnar min inbox är nej, på nej, på nej, på nej, angående ansökta sommarjobb, med svaret att det i år varit ett rekordhögt antal sökande, gör att jag känner mig ganska låg. I synnerhet eftersom jag så väl vet precis vad jag kan, vill och klarar av, och börjar känna en viss frustration över att jag så gott som dagligen måste läsa artiklar av så kallade reportrar som varken har utbildning, eller kunskap nog att göra ett lika gott arbete som jag, men som är helt sjukt bra på att sälja in sig själva, och dessutom inte sällan har mamma och pappa någonstans högre upp i hierarkin. Som invandrare, kvinna och överviktig, kan jag inte låta bli att känna mig lite som Ugly Betty, med en enda skillnad. Hon har ju trots allt fått ett arbete, men det borde väl inge mig hopp antar jag.

Dagens Youtubeklipp - Lisa Lampanelli

Kanske ska varna för att vad hon skämtar om kan uppfattas som stötande och väldigt provocerande. Men jag tycker att det är det som är roligast av allt.

Kul Kvällsöppet?

Säsongens sista Kvällsöppet diskuterade huruvida kvinnor har någon humor, föranlett av Christopher Hitchens artiklar där han slagit fast att amerikanska kvinnliga ståupkomiker är dåliga, och att hans flickvän inte har någon humor. Att Tv4 känner ett behov av att diskutera ett ämne, som jag väl känner inte direkt är angeläget, får mig att tänka att det var lite torka på redaktionen.

Hursom.Det här ämnet, eller frågor som överhuvudtaget tar sin utgångspunkt i hur kvinnor är, är annorlunda, får mig också att fråga mig om jag är från en annan planet. På största allvar. Det känns på allvar som om jag är en utomjording. För människa verkar jag inte vara, utan hör och häpna, KVINNA.

Jag känner att det i programmet inte i tillräckligt hög utsträckning togs upp att vad Hitchens gör är att utgå från sig själv som norm. Manlig humor är humor punkt slut. Utan att ens överväga hur jäkla många mediokra manliga komiker det finns, eller för den delen helt poänglösa komediserier med manliga huvudrollsinnehavare. Som Kung av Queens, Listen Up, Alla älskar Raymond, The War at Home. Jag kan fortsätta i alla evinnerlighet, och det utan att dessa serier någonsin skulle bli roliga. Vilken verklighet är det Hitchens lever i? Jag gillar inte heller Ellen, men det är för att hon är astråkig och superdålig, det har inget att göra med att hon är kvinna. Wanda Sykes däremot, är helt ofattbart rolig, och det skulle vilken kille som helst, som drog samma sjuka skämt som hon, med samma minspel och tajming, säkert också vara.

Sen förstår jag inte varför Tv 4 exemplifierar kvinnlig humor med Heybaberiba, och det genom några sketcher med Meltzer. Till att börja med visades inte sketcherna i sin helhet, vilket väl kan förta humorn i dem, eftersom det som vi ju alla vet, är lite avhängigt hela historien. Genom att visa Meltzer så anser jag att Kvällsöppetredaktionen har en väldigt konstig uppfattning om vad som är kvinnlig humor, eftersom Heybaberiba väl snarare är satir, punkt slut, och det då inte hjälper hur mycket man klipper och klistar ihop alla inslag med Meltzer. Det kommer ändå bara bli väldigt, väldigt krystat.

Jag kan dock tycka att programmet fick en poäng på hur absurt ämnet i sig är, då Nour ju var väldigt rolig, och det med bibehållen trovärdighet, där hon ändå var den som lyckades få fram vad som är sjukt med ämnet, men utan att det hörsammades tillräckligt av Ekdahl.

Jag har nu insett att anledningen till att Dn legat och skräpat i korridoren de senaste månaderna, och jag då kunnat "ta vara " på den, är att mina grannar nappat på ett gratis tre månader erbjudande. Ett erbjudande som, come first of april, nu är över, vilket också förklarar varför det inte funnits någon snuttig liten tidning de senaste dagarna. Istället ligger två veckor gamla tidningar kvar, som jag på allvar funderar på att ta hand om bara för att öva upp mina korsordsskillz, då jag och en kompis gjort det till en grej att försöka lösa dem som är lite klurigare genom att slå våra kloka huvuden ihop. Hur jag ska klara mig utan Dn vet jag inte, men att börja läsa den på nätet är inte ett alternativ. Jag bävar för kunskapsklyftan redan.

För övrigt

...verkar det råda oeninghet i svenska medier om Os kommer gå av stapeln i Peking, eller Beijing. Något som väl i takt med att spelen kommer allt närmare, lär irritera mig i samma höga utsträckning som det faktum att man hela tiden pratar om Nederländerna och Holland i fotbollssammanhang. Roligast är dock att vissa tidningar har en konsekvent inkonsekvent hållning, och i samma upplaga använder bägge benämningarna på samma stad.

Vissna videos

Man ska inte döma hunden efter håren, heter det visst. Men en dålig video kan per automatik göra hela låten fullkomligt outhärdlig.Kellys låt, som faktiskt är bra och mycket mycket svängig, tar alldeles för lite plats i videon som mest handlar om att hon ska åma runt ett lysrör, smyga runt i mörker och leka förförare. Jag hör inte låten för allt detta rumpvickande och flickflackande och det gör mig djupt irriterad. Om det inte hade varit för att jag råkat höra låten på radio skulle jag aldrig vågat tillstå att jag faktiskt gillar den.



En annan video som lider av samma problematik, är Kevin Michaels senaste, Aint got you. Till att börja med inleds den med en terapi/ intervju ? situation där såväl han som hans flickvän förhörs om deras förhållande och hur det inleddes. Vilket väl är mer än lovligt uttjatat vid det här laget. Men när sedan fortsättningen kommer, som bara är vanligt blaskigt rnbblaha, med regnvåta NewYorkgator, där en skönsjungande yngling står och ylar i gatlampornas sken, så orkar jag inte titta mer. Jag önskar att regissören hållt fast vid det dokumentära temat någorlunda istället för att så bryskt låta videon ändra karaktär.Istället blir den tråkigt, trist och väldigt förutsägbar.