....

Jag har inte gått i livets hårda skola. Jag inbillar mig att jag är streetsmart, och för någon från landet, är jag nog ändå det. Jag vet inte hur det kommer sig, det är mest ren och skär överlevnadsinstinkt tror jag. Hur det kommer sig att jag, som aldrig rökt en joint i hela mitt liv ändå vet hur det luktar, och dessutom alltid är den första att känna igen doften av gräs när man står ute på någon stockholmsk uteservering i mitten på juli, är för mig en fullkomlig jävla gåta.

Men hur som. Efter att ha läst såväl Dirt som Jenna Jamesons biografi vet jag nu ännu en sak. Jag ska aldrig ta syra. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Alla som tar syra i de här två böckerna blir allvarligt paranoid och ägnar hela sin psykos åt att bygga papperskultpurer av allt de äger. Vilket renderar i att de inte kan hitta numret till den där killen som erbjöd dem ett välbetalt modelljobb, för att just den papperslappen är inlimmad någonstans i de där gigantiska konstverket. Som enligt Tommy Lee, eller om det nu var Nikki Sixx, mest föreställer något vilken sexåring som helst skulle kunna tåta ihop på en halvtimme.

Men sen är ju jag lite lagom paranoid redan i nuläget, så syra skulle ju liksom få min nojja att skjuta i höjden fullkomligt. Ah well, guess we´ll never know? Jag håller mig till sprit, enligt pappas inrådan högst en gång i månaden ( i berusande mängd alltså) samt livet. Det där jag säger att jag är hög på när folk säger att de vill ha samma.

Besatthet av bilar

I somras sträckläste jag George Pelecanos böcker om privatdetektiven Derek Strange. Jag ogillar vanligtvis deckare, men Pelecanos lyckades verkligen fängsla mig med historien han målade upp. Språket var fylligt och intressant och karaktärsbyggena mycket genomtänkta. Vissa av karaktärerna lärde jag mig verkligen att älska, andra att hata. Men när jag läste dessa böcker fanns det en detalj som gjorde mig lite irriterad, och det var Pelecanos besatthet med bilar och bilmärken. Av vad jag har förstått är de flesta amerikaner helt besatta av vad bilen säger om personen som kör den, men det måste väl ändå finnas undantag som bekräftar regeln? Människor som faktiskt bara köper en bil och inte tänker nämnvärt över vad den symboliserar eller förmedlar? Någon som helt enkelt resonerar lite som jag? Tydligen inte. För med så gott som varje karaktär följde en lång beskrivning över hur människan resonerade vid valet av bil. Modell och märke. Alla hade tankar och funderingar kring det här med bilen som statussymbol. Faktum är att det ibland blev avgörande för vissa av dem. Jag vill minnas att polisen i en av böckerna hann ifatt en langare bara för att han varit lite för kräsen när han skulle stjäla en bil, och därför blivit sinkad. Men eftersom jag gillade böckerna i övrigt, hade jag överseende med just detta eftersom jag trodde att det var något som inte gick att förbise från i Usa.

I helgen slog jag upp Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Det har pratats mycket om han som författare låtit sig inspireras av James Ellroy. Hur det är med den saken har jag svårt att säga då jag aldrig läst något av Ellroy. Men om det nu inte är så att även Ellroy hyser en för amerikaner typisk besatthet för bilar så skulle jag vilja påstå att Lapidus även läst en hel del av Pelecanos. För även om det i Aldrig fucka upp aldrig går så långt att allas preferenser vad gäller bilar kommer på tal, nämns Bentley, Bmw och Cadillac mer än bara i förbifarten. Jag vet att det finns valda delar av den svenska befolkningen som gillar att meka. Att det finns dom som runkar med en Vi bilägare i handen. Men att de är tillräckligt för att rättfärdiga de långa och ibland ganska tradiga stycken om bilar och bilmärken, som förekommer i boken, vägrar jag tro.

Snabba cash var om inte så bra eller särskilt välskriven, i alla fall underhållande. Tyvärr verkar Lapidus haft väl bråttom när han skrev Aldrig fucka upp. För språket är svårt att ta sig till. Där han i förra boken i alla fall ansträngts något för att ge de olika karaktärerna olika röster, är det i Aldrig fucka upp alltför lika. Personporträtten är dessutom rätt platta och förutsägbara. Det är självklart spännande, men inte lika underhållande som sist. Vilket är väldigt synd.

Jag läste Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt, och jag erkänner mer än villigt att jag läste den till större del för att jag förväntade mig en massa snaskigt om Karin Magnusson. Eller hon som i alla fall ska föreställa Karin Magnusson men som inte är det.

För den som tycker synd om sig själv, och upplever sig själv som bitter och en smula småsint är boken verkligen uppfriskande. Någon mer självömkande människa än huvudpersonen har jag aldrig i mitt liv tidigare stött på. Jag kommer på mig själv med att bli arg och förbannad på honom för att han är ett sånt jävla tap. Ryck upp dig för i helvete din jävla mupp! Så läs den. Gör det.

Pittstim

Ingen har väl kunnat undgå att Zanyar Adami har samlat ett gäng bekanta och skrivit en bok som ska vara den manliga motsvarigheten till Fittstim. Boksläppet har varit förra veckans nästan mest hajpade. Jag har läst om den i Aftonbladet, DN, QX, och DN igen. Det här kallas MEDIEKONVERGENS, när alla medier skriver om samma sak på precis samma alltför välbekanta sätt. Jag blir alltid lika hänförd av såna här strategier, eftersom de inte verkar ta i beräkningen att överexponering faktiskt kan göra att man som läsare, tittar, betraktare, tröttnar fullkomligt på att inte höra, se eller beskåda någon annan än den artist, skådis, författare som släpper ny skiva, film, bok just den veckan. Och jag vet att man kan välja att inte ta del av det här, men menar också att man i vissa sammanhang inte kan gömma sig för det.

Jag har inte läst boken än, men ser fram emot att göra det. Även om recensionerna varit minst sagt blandade är jag väldigt nyfiken på boken, och framförallt på om killarna bakom den verkligen kommit fram till något nytt. Vilket jag har förstått att dom väl i själva verket inte har.

För några veckor sedan läste jag Stephan Mendel Enks Med uppenbar känsla för stil, och jag tvivlar på att Pittstim kommer kunna mäta sig med den, i sättet som den verkligen penetrarar mansmyten på. Jag önskar att den var obligatorisk läsning för alla i gymnasiet. Den förklarar och problematiserar på ett sätt som gör mig ledsen över att så få tycks ha läst den. Mansrollen är sannerligen intressant, men mest intressant är hur statisk den tycks vara. Hur mycket vi än talar om en ny mansroll, så lever ändå undermedvetet gamla uråldriga föreställningar kring manlighet kvar.

Veckans tips

Jag har läst mer de senaste tre veckorna än vad jag gjort på hela resten av året.När jag väl satt tänderna i Drama City av George P Pelecanos var jag fast. Inte för att Drama City är särskilt bra.Efter att ha tryckt ytterligare två av hans böcker kan jag faktiskt tillstå att den är rätt dålig. Men då är serien om Derek Strange och Terry Quinn mycket läsvärd.Kvinnokaraktärerna är förmodligen de plattaste jag skådat någonsin, dom är endera flickvänner eller horor.Aldrig någonting annat, aldrig särskilt mycket mer komplexa än så.Men Pelecanos lyckas på ett makalöst sätt dra in läsaren i en grym men väldigt verklig värld av våld,kriminalitet och organiserad brottslighet som verkligen fascinerar mig. Så till den milda grad att jag faktiskt skulle vilja bli privatdeckare, eller dristar mig till undra hur jag skulle skildras om jag var en karaktär i en Pelecanosbok.Derek Strange är en dubbelnatur, men jag gillar honom mycket skarpt.I synnerhet hans väldigt konservativa sätt,och hans kärlek till äldre musik.Vissa saker av honom är verkligen bedårande, och det är väl därför hans förkärlek för fnask i alla färger och former blir så mycket svårare att svälja.Men vill du ha något att fördriva tiden med så kan jag varmt rekomendera Ren som snö eller Ett djävulskt pris.

Shitty Chiclitt

Jag har läst ett par av Denise Rudbergs böcker och efteråt har jag alltid frågat mig själv varför. All den där tiden jag lagt på att läsa dessa minst sagt mediokra alster har gjort att jag utvecklat ett djupt förakt för Denise Rudberg herself.

Hon intervjuas i senaste numret av Filter, och får där ge receptet på en framgångsrik bästsäljare.Jag kan inte låta bli att skratta åt det hela. För hennes böcker är verkligen inte bra.Och att tro det bara för att folk läser dem, ja det är att ljuga för sig själv.

Språket i hennes böcker är oftast rent ut sagt förjävligt.De första två böckerna, Väninnan och 37 eller vad den heter,är bägge en plåga på grund av sina många korrekturfel.Faktum är att jag flera gånger undrade vem hon var släkt med, eller vem hon knullat, då ingen vettig människa skulle vilja ge ut den här sörjan om det inte vore för det ena eller det andra. Och ändå har kvinnan mage att kalla sig succéförfattare. Lite självinsikt skulle nog inte skada.

Jag är inte helt emot chiclitt, men det betyder inte att jag är beredd att läsa vad skit som helst som ges ut. Jag är fullkomligt övertygad om att det går göra bra, välskriven chiclitt även om det i Sverige bara egentligen finns en som lyckats. (Mats Strandberg). Jag kan till och med köpa att handlingen ofta kretsar kring ytliga saker som shopping, intriger och relationer, saker som jag upplever som minst sagt tomma, men då blir det så mycket mer uthärdligt om det är välskrivet också. Är det inte det, blir det istället rätt snart det motsatta.

Boktips: Tidigt på morgonen av Henrik Bromander

Jag har precis läst ut Henrik Bromanders andra serieroman Tidigt på morgonen.Om hans första, Hur vi ser på varandra, var bitvis djupt sorglig, så är uppföljaren inget undantag.Den är om möjligt ännu svartare,och mycker mer tragisk på sina ställen. Med lågmäld röst och djupt svårmod återberättar ett flertal karaktärer historier ur sina egna liv.Det är en man som bor på Stora Mossen, ett naturreservat, en annan man häktad för att ha utnyttjat sin dotter som läsaren får möta då han sakta men säkert kommer till insikt om sitt brott, och personligen tycker jag just den historien var den i särklass jobbigaste, men också bästa.

Bromanders serier är ändå på något absurt sätt roliga emellanåt.Det finns ett visst mått av komik bland allt det där svarta, som gör det uthärdligt. Teckningarna är oftast förhållandevis enkla men lyckas ändå förmedla så mycket, vilket jag upplever är mycket beundransvärt.Även om Tidigt på morgonen inte är vad de flesta av oss förknippar med serier, då den är så pass svart, är den helt klart läsvärd, och kanske en ganska omskakande sådan.

Snygga serier

Varför läser inte fler människor serier?Det kan inte ha att göra med att det inte görs några bra serier, faktum är att det ju inte görs annat än bra serier just nu. Vad folk inte tycks ha förstått är hur snabbt det går att läsa serier, och det med samma, om inte större, behållning som vanlig skönlitteratur.

Kanske lever serieromanen fortfarande i skuggan av att vara något väldigt nördigt. Och något som i första hand ska vara roligt, humoristiskt och underhållande. Mycket på grund av att de få gånger då gemene man överhuvudtaget stöter på serier är vid frukostbordet och då korta fragment, inte sällan med lite lätt obskyra huvudkaraktärer ( Tänk Nemi),nästan alltid skildrande vardagshumor, lätt att identifiera sig med ( tänk Zitz, Babyblues), och med det låter man sig nöja.

Själv har jag dock fallit och fallit mycket djupt.Där det börjat med Kellermans Rocky, som jag kan tillstå att jag faktiskt älskar, har jag fortsatt vidare och tagit mig an Marjane Satrapi, Joe Sacco,Mats Jonsson och Åsa Grenvall. Just för att det går så snabbt, men att författarna med bilderna lyckas berätta lika mycket, är fängslande och gör det oumbärligt som medium. Bara i år har det släppts minst tre serieromaner som är synnerligen läsvärda. Jag ser verkligen fram emot att snart få sätta tänderna i Simon Gärdenfors " Simons 120 dagar" som släpps i dagarna, precis som jag suktar till sommaren där jag kan ta mig tid att läsa också Bromander och Liv Strömqvists senaste.

Från Tensta till Djursholm

Oh vad jag börjar bli trött på den där boken I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra. Jag har inte ens läst den men av vad jag kunnat läsa om den är jag beredd att påstå att det lär dröja väldigt väldigt länge innan jag ens skulle tänka tanken att göra det. I Punkt.se idag sa författaren exempelvis att han förvånades över att folk i förorten kunde ha vardagliga problem, då han ju hela tiden trott att dom gick omkring och är rädda för att bli mördade i någon gänguppgörelse. Den här typen av världsfrånvändhet provocerar mig något så oerhört, och är nog den enskilt största anledning till att jag inte kommer läsa den här boken, trots att det kanske är just det jag borde göra. För hur mycket fördomar har jag själv inte om den här killen, och hur mycket är det inte mina egna fördomar om honom och hur jag tror att hans upplevelse och erfarenhet av förortenter sig, som gör att jag låter bli att göra så? Men ändå, är det inte ofattbart korkat att inte ens reflektera över att det kanske är den sociala situationen som folk i förorten lever under, oavsett vilka förhållanden det så än må vara, som gör att de accepterar det, för att dom måste det för sitt egen skull, och att det har att göra med självbevarelsedriften? Skulle man klara av att leva i en trakt där man ständigt var tvungen att gå omkring och vara rädd? Är det då inte väldigt lätt att förstå att dessa människor, hittar sin egen trygghet, även om den är falsk eller inte?

Diskussionen om hur farlig förorten är kommer upp på dagordningen så fort någon outar sig som boende i en förort, som kanske har blivit det minsta baktalad. Jag syftar kanske då främst på Rinkeby, där folk ju "blir dödade hela tiden" eller något i stil med det. Ja, men hur kan förnuftiga människor på allvar tro att man riskerar livhanken bara man korsar Rinkeby Torg? Så fort förorten blir min förort, blir den inte farlig längre. Här bor jag, jag måste få tro att jag bor på en säker och trygg plats, och än så länge har den varit säker och trygg för mig. Jag kommer fortsätta intala mig själv det för så snart jag slutar göra det så krymps min värld ner så till den milda grad att jag blir fånge, kanske inte så mycket i mitt eget hem, men som i mina tankar.

Veckans tips Too Fast for love

Too fast for love skildrar en bilresa rakt över den nordamerikanska kontinenten. Texterna är skrivna av den forna Killinggängetmedlemmen Jonas Inde, och skildrar väldigt rörande hans kamp mot vad han väljer att kalla apan, det där ständigt närvarande som riskerar att få honom att tappa förståndet. Det där som fick honom att lite tidigare ta en flygtur från fönstret och landa med en spricka i skallbenet.

Detta beskriver han väldigt uppriktigt och utelämnande, men på ett sätt som ändå fängslar läsaren, och sällan gör en särkskilt obekväm. Det är intressant, och emellanåt träffande, om hur drabbande ångesten kan vara, men hur svår den också är att förklara, få folk att förstå sig på. Och inte sällan är det hela beskrivet med stor humor, vilket nog bidrar till att det blir lättare att ta sig igenom, men också bär med sig lite förhastade slutsatser om att boken kanske inte är något annat än en clowns tårar.

Kellermans bilder är inte många, men vackra och intresseväckande. Som ett stort fan av Rocky, vill jag gärna se mer av vad Kellerman kan, och då inte bara i form av den där levnadskloka hunden från Södermalm. I och med denna bok väcks denna lust ännu mer.

In this world

In this world är en minst sagt gripande berättelse om hur en ung afgansk pojke av en slump hamnar på en lång lång resa, mot det i övriga världen så åtråvärda Europa. Samma tema har Nina Solomins bok Gränsen. Där finns människoöden så verkliga att man helst låtsas att dom överhuvudtaget inte existerar.

Vad är det som gör Europa, ja västvärlden i största allmänhet så eftertraktat? Vad är det för illusion vi lyckats sälja, men nu inte kan leverera?

Gränsen är en mycket intressant bok, därför att Solomin inte väjer för att låta alla sidor av historien komma fram, och gör detta på ett minst sagt skickligt sätt. Ändå finns där i alla dessa berättelser en gemensam nämnare, som tornar fram mellan raderna, i takt med antalet lästa sidor. Där finns misär så fruktansvärd att man vägrar tro det, folk som på största allvar är beredda att offra sina och sina barns liv i hopp om ett liv i Europa. Folk som färdas längs långa sträckor, på hav, i öken, till fots, i bil. Som passerar uttorkade kroppar i Sahara, där bilen fått punktering och vattnet tagit slut. Historier som låter som rena falsefarier men som inte kan vara annat än ren och skär verklighet för dessa människor, om än så så fjärran från våran egen.

Där man i Solomins bok följer dessa vandringar sida upp och sida ner, med stopp på Kanarieröarna, i Marocko, Madrid och Barcelona så får man i Michael Winterbottoms film se detsamma. Där reser de bägge pojkarna med bil, buss och båt, gömda bland frukt,eller som vanlig bussresenärer i ett försök att smälta in. Utnyttjade och lurade på alla sina pengar får de till och med åka fram och tillbaka. När de så når sin slutdestination är det inte ens alla som klarar sig, och det är även det en i högsta grad viktig poäng. Bara de som har tur,eller väldigt gott om pengar, lyckas ta sig in i Europa, väldigt många dör på vägen. De drunknar i Atlanten, torkar ihjäl i Sahara eller kvävs av asbest i någon container på ett lastfartyg på färd över Medelhavet.

Även om det må låta cyniskt så är det minst sagt uppfriskande att som i Gränsen, få prov på att alla faktiskt inte köpt myten om det glamorösa och vackra Europa. Där låter Solomin oss i stället möta en kanske väldigt bitter, men samtidigt mycket realistisk ung man, som gjort det till lite av sitt uppdrag här i livet att informera sina landsmän om vad det är de egentligen drömmer om, eller hur vad de drömmer är just så mycket av en dröm att den aldrig, hur gärna dom än skulle vilja, kan bli verklighet. Ett uppdrag som möts av mycket oförstånd, men framförallt av avundsjuka och djup misstänksamhet. Som om han vill hindra dem att leva ett liv i lyx för att själv kunna leva desto lyxigare, då från dem som inte ännu lyckats ta sig från den misär det för tillfället lever i. Eller hur de som så tappert, genom att förmodligen ha arbetat väldigt hårt, om än illegalt, med statusprylar nu lyckats blända med bling vid hemvändandet, försöker tysta honom för att de inte själva ska tappa i trovärdighet.

Jamal i In this world når Europa, men till vilket pris? Hans resekamrat är död, han tvingas till kriminalitet för att överhuvudtaget ha en chans att överleva. I varje blick han möter på Roms gator, ser han människor som låtsas som om han inte existerar, för att dom inte vill att han ska finnas. Eller som med varje gest visar på ett lika djupt förakt för hans person, för att han inte borde finnas just där. Ett förakt som bottnar i att han inte har rätt att finnas där, utan borde finna sig i där han hör hemma, och fortsätta göra tegel för sorligt liten slant. Men vem är rätt person att överhuvudtaget fälla den typen av omdöme? För Jamal är drömmen om ett liv i lyx förmodligen det sista som kommer dö, oavsett om allt han möter är bevis på att drömmen han så länge närt är ouppnålig. Han kanske inte ens drivs av motivet att han är den som kommer uppleva flärden, det kanske är en process så lång, med bäring så många år, och så många generationer fram i tiden, att det inte går att föreställa sig vilka umbäranden människor som Jamal är beredda att göra för att nå dit?

Imorse när jag åkte till jobbet var det en tjej som satt och läste Snabba Cash. Då fick jag en överväldigande lust att avslöja slutet på boken. Jag satt och föreställde mig hennes reaktion. Något som gjorde att jag helt glömde bort tiden och helt plötsligt var framme på t-centralen, snabbare än jag någonsin varit förut. Själv har jag Allt är upplyst som tbanebok just nu men slutade läsa den igår för den var så in i jorden tråkig.

Jag har precis börjat läsa Naken av Dave Sedaris. Och senast igår fick jag ett hysteriskt skrattanfall. Då tyckte jag den var lite rolig. Efter att återigen ha fallit i skratt, och den där befriande typen av skratt om följer på något djupt tragikomiskt som väl egentligen är så typiskt finskt att finna underhållande, så tycker jag att den är mycket rolig. Så, från mig till er, ett boktips i jul. Naken av Dave Sedaris.

Medan vi sitter i våra tv-soffor och låter oss charmas av Tony Soprano, samtidigt som vi är brutalt medvetna om hans dubbelnatur, lever Roberto Saviano i en verklighet där hans liv står under ständigt hot från Tonys själsbröder i den napolitanska camorran.Där vi fängslas av Tonys charm, har Saviano i sin bok tagit på sig uppgiften att montera ner just denna charm, få oss att se bortom faschinationen för glamouren och försöka få oss att förstå att vi alla ger den organiserade brottsligheten möjlighet att fortleva just för att vi aldrig stöter på den, och då vi stöter på den gör det med ögon av häpnad över något svårbegripbart. Som när han berättar om ett möte med en ung pojke som inget hellre vill än att ansluta sig till camorran för att de kan ge honom makt, kvinnor och pengar för att sedan " dö som en riktig man dör, bli mördad". En företagsrörelse som omsätter tusentals miljarder, som ger dem möjlighet att efter eget huvud leva upp till omvärldens förväntningar av dem, om det så är att bo i en replika av Tony Montanas palats.

Maffian gör sig bra på film och tv för att politiker och företagare saknar den karisma som omger bossarna, tror Saviano. Att han skulle sväva i livsfara slog honom aldrig. Men han ångrar sig inte även om han lider med sina nära och kära som drabbats i nästan samma utsträckning som han själv. Hade inte boken blivit en sådan framgång hade maffian förmodligen aldrig brytt sig om att hota honom men med över en miljon sålda exemplar ökar medvetenheten för vad camorran egentligen är, och vad den står för hos oss alla, och i samma stund som vi nås av insikten att detta inte alls är några smågangstrar utan målmedvetna företagare, då blir också Saviano som författare och journalist farlig, och bossarna i Neapel rädda, där de desperat sökt skydd i de bunkrar som de tvingas leva sina liv i.

När jag senare i förra veckan såg American Gangster så var det förstås inte helt oväntat att vad Saviano vittnat om skulle poppa upp så snart Frank Lucas, spelad av Denzel Washington, langade upp den första sedelbunten till bankiren. För just vad American Gangster gestaltar, hur kriminell verksamhet drivs som ett multinationellt företag, är vad Saviano försöker göra oss medvetna om, men ockå vad bossarna är så rädda för att vi ska inse. Så länge vi ser dem som småganstrar, snarare än entrepenörer, finns det inget att frukta.

Filmen, som jag haft orimliga förväntningar på, är tidstrogen på ett sätt som får mig att undra varför forna tider alltid blir så snyggt på tv och film. Lasermannen fick 90-talet att kännas fräscht, medan det känns deprimerande att gå omkring i den glaskuliss som Stockholm 2007 är här och nu. Där finns många underbara biroller, som så klart känns igen från en rad andra sammanhang, Deadwood, Cityakuten, The Wire och Wu Tang Clan för att nämna några ( RZA!!!!!!!). Där finns två catchfrases som väl inte kan undgå någon, och om du missat dem har du helt enkelt sett en annan film, för både Denzel och Russel säger sina respektivt till döddagar. Där finns en familj som precis som idag, precis som i Sverige, blundar för var pengarna kommer ifrån, trots att de så klart är plågsamt medvetna om vad livet de lever kostar i mänskligt lidande, så gott som dagligen, men som de inte frågar om eftersom de inte vill höra de platta lögnerna. Där finns en vacker kvinna som inte bara en men två gånger är den som utsätter Frank för vara, först när hon köper honom en chinchillapäls som gör att ingen kan undgå honom, och som sedan vill sitta kvar som måltavla i bilen i väntan på hämtmaten( det är väl bara en envis feminist som jag som ser detta som en metafor,eller?).

Den inledande avrättningen som undvikligen för tankarna till Maffiabröder, ter sig efter två timmar obegriplig. Och det är just detta ständiga flackande, att filmen inte hålls ihop av annat än en vilja att föra handlingen framåt som gör den mindre bra. Det är över två timmar av väntan på en spännande upplösning. Under den tiden är det två olika filmer, en om Frank Lucas uppgång och fall, och en om Richies kamp mot en korrumperad vänkår.

Idag läste jag ut boken Pervers, skriven av Anna Bäsén och Niklas Långström. Det är en väldigt läsvärd bok, som jag verkligen kan rekommendera. Visst höjer man på ögonbrynet både en och två gånger. Det finns avsnitt som är väldigt provocerande, och det av vitt skilda anledningar. Som när en kille förklarar att 11-åringar visst skulle vara mogna att ha sex och att det är okej att som vuxen ha sex med barn om bägge samtycker. Eller intervjun med killen som väntar på att hans schäfertik tänker ta initiativet. Trädälskaren som alla kritiker pratade så mycket om när boken kom, var inte det jag reagerade starkast på, men hennes historia var likväl intresseväckande.

Boken är bra för att författarna verkligen strävat efter att göra sina intervjupersoner rättvisa, oavsett vilken sexualitet dessa haft. Sådant är verkligen beundransvärt, själv skulle jag ha svårt att låta bli att uppröras alldeles för mycket, och inte kunna göra dem samma rättvisa. Det är också bra att författarna ständigt betonar att boken inte på något sätt är representativ och att det är vanligare än vad vi tror att man har en ovanlig sexualitet.En rolig detalj är att Freud verkar övertygad om att så gott som alla sexuella preferenser, som anses ovanliga, har sin grund i kastrationsånget. En, två, tre ja till och med fem gånger får man läsa om kastrationångest. Efter ett tag sitter man och väntar på namnet Freud, kastrationsångest, psykoanalys. Och när de inte kommer tror man att författarna mer eller mindre skämtar med en.

Rösterna i huvudet.

Håller som bäst på att läsa Snabba cash, som jag väl borde ha läst redan för ett halvår sedan då det inte snackats om något annat den senaste tiden. Inte för att den är särskilt bra, hade väl inte väntat mig att det skulle vara något litterärt underverk men det duger på semestern och jag läser den nu inte bara för att läsa den utan också för att den visade sig vara helt sjuuukt spännande.

Började igår natt och har redan läst halva. Andra halvan i natt förmodligen. Men när jag som bäst läste den igår var det minst sagt skrattretande vilka röster jag hörde läsa den. Rättegångsprottokollen läses av en äldre herre med väldigt uppfodrande röst, kanske runt 60. Artikeln ur DN lästes av den nyhetskvinna 40. Men roligast av allt! Större delar av boken, som skildrar rymlinge Jorge och indrivaren Mrado hör jag läsas upp av typ någon Dogge Doggelito typ. Och då är inte ens 30 procent av det som beskriver deras tillvaro dialog,eller för den delen på rinkebysvenska. Men roligt är det. Efter ett tag försvinner rösterna om man tänker för mycket på dem men kommer också tillbaka lika fort.