....

Jag har inte gått i livets hårda skola. Jag inbillar mig att jag är streetsmart, och för någon från landet, är jag nog ändå det. Jag vet inte hur det kommer sig, det är mest ren och skär överlevnadsinstinkt tror jag. Hur det kommer sig att jag, som aldrig rökt en joint i hela mitt liv ändå vet hur det luktar, och dessutom alltid är den första att känna igen doften av gräs när man står ute på någon stockholmsk uteservering i mitten på juli, är för mig en fullkomlig jävla gåta.

Men hur som. Efter att ha läst såväl Dirt som Jenna Jamesons biografi vet jag nu ännu en sak. Jag ska aldrig ta syra. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Alla som tar syra i de här två böckerna blir allvarligt paranoid och ägnar hela sin psykos åt att bygga papperskultpurer av allt de äger. Vilket renderar i att de inte kan hitta numret till den där killen som erbjöd dem ett välbetalt modelljobb, för att just den papperslappen är inlimmad någonstans i de där gigantiska konstverket. Som enligt Tommy Lee, eller om det nu var Nikki Sixx, mest föreställer något vilken sexåring som helst skulle kunna tåta ihop på en halvtimme.

Men sen är ju jag lite lagom paranoid redan i nuläget, så syra skulle ju liksom få min nojja att skjuta i höjden fullkomligt. Ah well, guess we´ll never know? Jag håller mig till sprit, enligt pappas inrådan högst en gång i månaden ( i berusande mängd alltså) samt livet. Det där jag säger att jag är hög på när folk säger att de vill ha samma.