Tarrus Riley @ Kägelbanan

Sedan slutet av förra veckan har jag laddat inför konserten genom att spela mina favoritlåtar på repeat, om och om igen, och bävat inför tanken att jag inte kommer få höra alla. Samtidigt har jag intalat mig själv att han omöjligt kan lyckas pricka in alla mina favoriter, i ett urval av femtiotalet låtar, som för att hindra mina förväntningar på konserten från att bli alldeles för stora.

Men när jag sen står där, och får beskåda hur han tar sig an hit efter hit, inser jag att även om han inte spelar Superman, eller Start a new, och förargligt nog slarvar bort Getty Getty på bara några enstaka takter, så är det just att få se honom som gör konserten så fulländad. Även om han inte spelar Don´t Judge, spelar han en annan låt minst lika bra, om inte bättre, och med sådan närvaro, att jag inte riktigt hinner bry mig.

Konserten hade aldrig kunnat vara för lång, för listan av låtar är tycks varit perfekt komponerad och ger tid över att faktiskt hämta andan mer än en gång. Bandet bakom Riley är urtajt utan att vara urtråkade av rutin. Även om Riley är den publiken kommit för att se, märks det tydligt att Dean Fraser, mannen med den nötta saxen, och en av de tre gråskäggiga herrarna i bandet, styr och ställer, för att få allt att låta fulländat.

När så konserten lider mot sitt slut bjuder såväl Riley som Fraser ordentligt på sig själva när de genomför en duell. Rileys spelade svartsjuka över den uppskattning delar av publiken visar Fraser är smickrande, och vittnar om exakt hur ödmjuk han verkligen är. Och kanske är det just den där ödmjukheten som gör att han kan erkänna för både sig själv och publiken, att Fraser är den som går vinnande ur striden.

Jag föreställer mig att känslan av att mötas av en flerahundrahövdad publik av reggaeentusiaster som en kall vinternatt förväntar sig få höra det allra bästa man har att erbjuda måste vara minst sagt surrealistisk. Hur väljer man låtar under såna omständigheter? Och kan man ens rättvist sätta sig in i vilka låtar publiken verkligen vill ha? Jag saknade verkligen Superman, för det är en av förra årets allra bästa låtar, och kommer förmodligen bli en klassiker vad tiden lider, men jag har full förståelse för att Riley kanske inte vet det. Då är det desto lättare att falla till föga och spela låtarna man tror sig veta är hits. Omtyckta och kanske i vissa fall sönderspelade stycken som publiken hört till leda, och som man själv kanske tröttnat lite på att framföra.

Ändå lyckas Riley blanda, och blanda väl. Han tycks lita, om inte så mycket på publiken, som på sig själv, och på sin förmåga att lyfta lite mindre kända låtar till oanade höjder. Man kan välja att lojt bara betrakta honom eller koncentrera sig på vad han har att säga, och i och med det berika sin egen upplevelse.