Glamourama

Inte för att jag haft några som helst förväntningar på Glamourama, men så dåligt som det verkligen var, hade jag inte kunnat föreställa mig att det skulle vara.

Jag trodde att castingen borgade för kanske inte kvalité, så i alla fall lite drama. Men icke. Anna Hibbs som tycks kunna formulera sig kvickt och klartänkt i intervjuer, som när hon fick massa skit för att hon inte kunde taktmixa, och sket i, satt bara där med sin överdimensionerade överläpp och pratade om hur förädiskt det är att äta fett dagen efter, och slängde sig med det engelska uttrycket efter det andra.

Jag vet inte om det är så mycket castingen, som att man inte tycks veta vad det är man vill åstadkomma, som är problemet. Programmet saknar verklig riktning, och det blir mest pinsamt. I synnerhet när produktplaceringen är så övertydlig. Skämskudden ligger på säkert avstånd hela tiden, och man kan få anvädning för den när man allra minst anar.

Till och med jag fattar att The City stjärnorna förmodligen gör sig till även de, men det köper jag. Jag hatar Olivia just för att hon är så genomfalsk och äcklig. Men det är en del av den hon är. De här tjejerna är självmedvetna för att de tror att de måste leva upp till rollen av någon de i själva verket inte är, och jag riktigt känner hur obekväma de känner sig med hela situationen, och det är det som gör serien så kass. Kanske är det för att kamerorna är för nära inpå. I The City får publiken beskåda allt på avstånd.

Men sen är programmet för kort. Oavsett hur ingående Forni än beskriver de deltagande, får jag inget tydligt grepp om någon av dem. Det fladdrar för mycket, det stannar aldrig till tillräckligt länge.

The City är en såpa, det är inte en dokumentär om Whitneys liv. Ändå har man i Glamourama valt att intervjua Forni där hon står och sorterar sin tvätt. Det känns bara så fel. Det skickar fel slags budskap om vad serien vill och är för något.