Den som vet vad en snörpvad är räcker upp en hand? Trodde väl inte det.
Och det som på rak arm kan svara på vem Adolf Lemon får gärna ge sig till känna nu.

Själv trodde jag aldrig att ett telefonisjobb skulle vara det som gjorde mig så allmänbildad men tji fick jag.

( Adolf Lemon var en operasångare som köpte Täby och styckade upp och sålde. Ett snörpvad är någon slags fiskeanordning. Googla för i helvete....)

En dag på jobbet

- Hej det är X från Radisporten, jag vill ha en taxi till Y.

Det är här jag har lust att fråga människan om man förväntas veta vem X på Radiosporten är, och om det kanske inte kan vara så det finns fler än just X som heter så på Radiosporten? Men nej. Min finkänslighet förhindrar mig, och X får sin taxi.

All work and all play

På ett normalt jobb jobbar man lite med ditten och datten. Folk frågar med vad och man kan inte riktigt ge något vettigt svar. På mitt jobb, som är så långt ifrån normalt man kan komma, sitter jag och googlar varenda adress som innehåller personnamn. Vem fan var Budde? När levde Anna Skytte? Vad är en Guttorm? Varför uttalar människorna som bor på Thespisvägen det så konstigt? Borde jag veta vem Ragnar Östberg var? Och vad betyder Styckjunkare? Lästmakare? Luntmakare? Repslagare? Fortsättningsvis förvånas jag över att folk på allvar tycks tro att jag inte kan stava till Sten, Ek, Skog, Gren eller Lund.

För över ett år sedan mejlade jag DN Insidan och försökte sälja in en artikelserie om barn till fångar, om hur fängslade föräldrar ser på sitt föräldraskap och så vidare. Då fick jag till svar att det var en bra idé som dom skrivit om, men som inte var aktuellt i nuläget men som dom kanske skulle skriva om i framtiden. Och i veckan kom den. Den är bra, men det är lika irriterande, frustrerande och lite missmodigt att inte få vara den som skriver den. Jag säger inte att jag är en unik liten snöflinga och att Dn snott min idé, och har dom gjort det så är det varken första eller sista gången det drabbar mig eller vilken annan frilansskribent som helst, det vet jag av erfarenhet, men jag kan ändå inte låta bli att bli riktigt jävla förbannad. Lägg därtill att det enda jag möts av när jag öppnar min inbox är nej, på nej, på nej, på nej, angående ansökta sommarjobb, med svaret att det i år varit ett rekordhögt antal sökande, gör att jag känner mig ganska låg. I synnerhet eftersom jag så väl vet precis vad jag kan, vill och klarar av, och börjar känna en viss frustration över att jag så gott som dagligen måste läsa artiklar av så kallade reportrar som varken har utbildning, eller kunskap nog att göra ett lika gott arbete som jag, men som är helt sjukt bra på att sälja in sig själva, och dessutom inte sällan har mamma och pappa någonstans högre upp i hierarkin. Som invandrare, kvinna och överviktig, kan jag inte låta bli att känna mig lite som Ugly Betty, med en enda skillnad. Hon har ju trots allt fått ett arbete, men det borde väl inge mig hopp antar jag.