PMS

Min pms går inte av för hackor. I torsdags började jag nästan gråta när jag satt och kollade på videon till Call on me med Jah Cure för att det var en gullig unge med. Mot bättre vetande gick jag ändå ut på såväl torsdag som fredag, trots att jag vet att det är då jag spårar ur. Nu gick det ju ändå bra, men det är som att leka med elden för mig att gå ut när jag har pms.

Under helgen var den ändå okej. Under kontroll om man säger så. Men nu. Igår vägrade jag gråta för jag fyllde ju tamefan år, inte fan sitter man och lipar på grund av pms på sin egen födelsedag. Men idag. Bläää. Kollade på den där Something new och tyckte den var djupt, djupt sorglig. Verkligen. Och så började jag tänka på Tönten som varit bortrest en evighet och kommer hem i veckan men säkert istället för att vilja vara med mig kommer gå på någon av de hundra klubbar han SÄKERT blivit bjuden till. I just know. Jag håller på att snoka runt lite nu men har inte hittat något han rsvp:at till än så länge.

Den goda nyheten är att jag nu vet att det bara är när jag har pms som jag obsessar över Töntens och mitts ickevarande. Det är då jag börjar tvivla och tänka en massa dumma jävla saker som jag inte borde. Mitt nyårslöfte var att ta det mer chill och det har so far gått asbra, mest för att vi ända inte kunnat ses men också för att jag vant mig vid att inte höra något på två veckor. Å ena sidan tänker jag att det ändå aldrig skulle funka, men sen kan jag tänka att jag väl ändå måste tro på kärleken. Våga tro.