Alltid retar det någon

Jag gillar att provocera. Jag har det efter min far. Jag kan tycka att vad som provocerar människor är lika intressant, som att det faktiskt provocerar dem. Det är det som gör provokationen så intressant. Vidare är det intressant att fundera över huruvida folk faktiskt frågar sig själva om de bara är ute efter att provocera, eller om de har något annat syfte med att tycka som de tycker, säga det de säger, och så vidare. Även om det är lite tråkigt, är det ju lite väl trist om själva provokationen är ett självaändamål i sig. Men samtidigt. Det är intressant, för att det ju för det mesta, i synnerhet i Sverige som ju är så litet, är så svårt att säga vad som kommer provocera. Det finns saker man kan förvänta sig kommer provocera människor, och som kanske också gör det, men inte i den utsträckning man kanske hade hoppats, och så finns det saker som provocerar i mycket högre utsträckning än vad man någonsin hade kunnat föreställa sig.

Jag kan uppleva att det har kommit att bli allt mer uppenbart när folk verkligen bara är ute efter att provocera. Det landar i ett sorgligt försök till effektsökeri som faller lika platt som en pannkaka, just för att det är så förutsägbart. Men förvånande som det är uppenbart, är det att folk fortfarande orkar bli upprörda. När det ju är så uppenbart att det är just upprördheten dessa människor jagar efter.

Pappa brukar säga "Alltid retar det någon", oavsett om det så handlar om att inte ta någon kasse till vinare från systemet, till att han inte rakat sig på en månad. Och så kan jag höra hur han skrattar väldigt högt inombords.

Kanske bottnar det i någon slags känsla av att man inte låter sig kontrolleras. Man retar folks kontrollbehov. Retar gallfeber på deras föreställningar om hur världen är, och framförallt hur den borde vara. Man bevisar för dem att samhället inte är just så, och förmodligen aldrig kommer vara det heller.