Kära dagbok

Såg snuttar av K special om just Buffy Sainte Marie. Det var väl helt okej, även om hennes person är långt mycket mera fängslande än vad dokumentären lyckades förmedla. Bland annat fick man se hur hon spelade ett instrument hon kallade munbåge. Nog det konstiga instrumentet, inklusive munfiol, jag sett i hela mitt liv.

Jag upptäckte Buffy när jag i åttan fick höra Soldier Blue på engelskan. Har inte vågat se filmen än, jag kommer förmodligen bara bli arg och ledsen.

För övrigt har någon ringt elva gånger från dolt nummer. Jag förutsätter att det är samma person, men jag undrar verkligen vad som hindrade personen ifråga från att lämna ett meddelande. Näe, istället ska jag behöva gå här och fundera på vem som ringt. Jag lyckades nämligen med snilledraget att glömma mobilen hemma igår innan jag drog ut på baluns.

Det är väldigt antiklimax det här med nyår. Jag har många gånger undrat varför vi inte bara fortsätter räkna dagarna. Att allt är ett enda år, och det bara är ytterligare en dag som läggs till handlingarna. Det här med månader och dagar gör ju onekligen att det känns som om vi bara börjar om från början hela tiden. Sjukt tråkigt.