.....

Jag. Tror. Jag. Dör.

....

Facebook gör att till synes vuxna människor regredierar totalt och går tillbaka minst femton år i sin mentala utveckling. Hur ska man annars förklara att någon jag inte känner först addar mig, och sen när jag godkänt människans förfrågan, döljer sin wall, så att jag inte kan posta några inlägg? Hur exakt hade den här människan tänkt att vi skulle kommunicera? Och om det nu är något människan inte vill att jag ska se, vore det inte enklare att bara radera de inläggen istället för att dölja informationen för mig?

Jag har en kompis, hon lyckas bara träffa killar som så fort de addat henne tvättar sin wall. Ena stunden har de tusen inlägg, nästa är väggen som en slätrakad legosoldat.

Jag borde väl vara smickrad, men näe. Allt jag känner är irritation, frustration och maktlöshet, just för att jag inte vet, inte kan förstå, inte kan sätta mig in i varför människan valt att göra så här. Det gör att jag nästan känner för att göra så många andra i min släkt sällskap, och lägga in mig själv på mentalsjukhus.

Nu kanske någon undrar vad fan detta har med I Wayne och Assasin att göra. Ingenting. Men I Waynes skägg alltså. Skulle inte ha något emot att han kittlade tuttarna på mig med det.

Vokaler var det ja

Jag är förmodligen den enda människan i hela Sverige som inte jobbar inom skolan som kollar på UR. Eller, jag råkade zappa förbi I love språk och tyckte det var intressant för det var en sångpedagog som pratade om engelska som språk att sjunga på. Och med var också September. Jag gillar September, men i det här inslaget gjorde hon ett väldigt korkat intryck, och jag tappade helt respekten för henne. Måhända var hon nervös, men hur någon som sjunger på engelska inte kan veta att vokal på engelska heter vowel, utan säger vocals, uppgår mitt förstånd. Det var närmast pinsamt att höra henne sitta där och prata om vocals när hon menar vokaler och inte stämmor. Pinsamt.

.....

Ja, jag tycker också att hela Bjästahistorien är helt förfärlig. Det gör jag. Men en sak jag inte förstår, är hur folk på allvar kan ifrågasätta våldtäktsmannens mamma och bror. Ja, han har erkänt, men om det var min bror eller min far som var misstänkt för våldtäkt skulle inte jag heller vilja tro eller ens orka tänka tanken på att det skulle vara skyldiga, även om de erkände. Så funkar det mänskliga psyket tyvärr. Jag skulle hävda min familjs oskuld in i döden, oavsett hur stark bevisningen var. Enfaldigt, ja, men inte helt obegripligt.

Reklamombudsmannen tycker Chanel Iman är för smal

Reklamombudsmannen har fällt HM:s reklam med modellen Chanel Iman för att de anser att hon är för smal. Detta finner jag mycket glädjande, just för att jag håller med dem. Jag tycker Chanel är vacker, men jag finner hennes kropp direkt frånstötande. Hon har inga armar, inga ben, inget kött överhuvudtaget, och som klädföretag tycker jag, kanske något världsfrånvänt, att HM har ett ansvar. Nu finns det säkert dem som tycker jag är hård mot Iman, och kommer dragande med argument som att hon inte kan göra något åt sin smalhet. Och det må vara hänt. Hon kanske har superhög ämnesomsättning, och det är ju trist om hon inte ska få några jobb bara för att någon ombudsman tycker hon föregår med dåligt exempel bara genom att vara sig själv. Men jag tycker ändå att det är rätt av RO att fälla reklamen med henne. Om det här kommer innebära att HM är mer restriktiva i vilka modeller de väljer återstår att se, det går väl bara att hoppas. Själv vill jag se vanliga människor i reklamen, och jag kan inte identifiera mig varken med Iman eller Emmanuela de Paula, som Gina Tricots ny modell heter, för att de är så magra. Jag vet att tanken på något som är ouppnåeligt är lockande, men jag tror den är är lika farlig som fängslande, just för att toleransen för vanliga kroppar som ser ut mest som kroppar gör blir lägre och lägre ju högre krav vi ställer på reklammodellerna, och det kommer skapa ett samhällsklimat där vi inte bara ser ner på överviktiga människor, utan också människor som inte nödvändigtvis är fula, utan bara ser annorlunda ut.

Money aint got owners only spenders

Jag har köpt en massa roliga saker för den här lönen. En jacka, örhängen, solglasögon, armband, nagellack, rökelse, strumpbyxor,två konserbiljetter, en middag på Tennstopet. Massa roliga saker. Likväl finns det lika mycket roliga saker till jag vill ha, men som jag måste vänta med. Bland annat två sjalar, ett doftljus för 165 kronor, ett par sneakers,ungefär tio klänningar, och två parfymer. Lösningen på detta är att jobba ännu lite hårdare, eller skaffa en sugardaddy. Eller sälja den där sommarstugan. Det skulle väl generera cash men göra att jag är stuck in the city och det bara för att jag ska få några trikåtrasor och kanske en resa till Jamaika. Kommer liksom inte på fråga.

Lägesrapport

Löning och det första jag ska göra är att klippa Katie Holmespage! Det firar jag med den här låten som förvandlar rytmen från dancehall till crossover. Sånt gillar jag. Jag har i synnerhet ett steg från afrikanska dansen jag gillar göra till klappljuden men jag vet inte vad det heter så ni får använda er fantasi. Med min Katie Holmesfrippa, som eventuellt ska vara chokladbrun också, hoppas jag få dra ut på stan i helgen och göra den lite osäker. Eak a mouse blir det dock inte för jag är inte på humör. Dessutom kommer bästa Fally Ipupa, som är den vackraste afrikanen i världen just nu, hit nästa fredag och någon jävla måtta får det väl ändå vara, som min pappa skulle säga.

....

Ursäkta, men är verkligen rakhyvelns skick jämförbart med bilens? Jag tycker den här reklamen är tokfånig.Den här och den där Smirnoffreklamen då en man drar ut på tundran för att hacka ut ur en flaska Smirnoff ur en glaciär, och lyckas med det utan att ha sönder flaskan.

....

Min nya idol har självförtroende nog att stå och skreva i en spetsnätstrumpa trots att hon väger närmare 120 än 90.

Purr purr

Till att börja med måste ni lyssna på hela låten, eller så spolar ni till de sista tio sekunderna. Hör ni hur han liksom purrar till på slutet? Fullkomligt jäkla obegripligt. Lika ologiskt som den där killen jag brukar se vid tunnelbanan som envisas med att varje gång han ser mig göra pussljud. Eller som när tjejer jamar, eller killar morrar.

Sötsnacka

Är sötsnacka en okej översättning av sweettalka? För att säga sweettalka på svenska blir liiiiite knasigt. Och hur jävla lång tid kommer det ta innan människan man snackar med förstår att det är sweettalka man menar när man säger sötsnacka? Ytterligare två saker jag funderat på när John Blund och hans sand lyst med sin frånvaro.

Puuuuuul up

Få saker är så frustrerande, tycker jag, som när man bara gillar en viss del av en låt. Så är fallet med låten ovan, och så är fallet med Jay z och Rihannas rädda haitilåt. I bägge fallen är det refrängen jag gillar, och det är också det enda.

Med Dragonettes är det nästan outhärdligt, just för att refrängen är så förkrossande bra, men resten av låten inte hänger med i refrängens storhet. Det är som om det är två låtar.

"Here I come when I better go, I say yes when I oughta say no" sammanfattar väldigt väl perioder av mitt liv, både på gott och ont.

Multi symtom - Cosa Nostra

Dagen kunde inte ha börjat bättre!

Man, du är en labyrint

När jag gick gymnasiet bodde jag ute på landet och vi hade bara skogstv. Det resulterade i att jag lyssnade osunt mycket på P3. Frank, Flipper, Transit och P3 Hiphop. Från Frank minns jag i synnerhet poesiinslaget med Markus Birro där man fick skicka in dikter som han läste upp. Den enda jag idag kommer ihåg gick såhär

"Kvinna, du är en labyrint"

Och mina tankarigår, idag, förmodligen imorgon och helgen som kommer sammanfattas väldigt väl av denna korta men mycket precisa dikt, om man bara byter ut det inledande ordet. För maken till labyrint av man har jag nog aldrig någonsin varit i kontakt med. Jag har inte någon som helst aning om vad han vill mig, och det håller på att sakta men säkert driva mig till vansinne.

Jordens vänner

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag röker inte på. Inte för att jag inbillar mig att någon tror mig, jag menar, lyssnar man så mycket på reggae som jag gör så måste man ju röka, det borde väl säga sig självt, eller?

Hursomhelst. Jag kan tycka att det är lite gulligt hur han lyckas vända hela odla gräs på sin bakgård grejen till en miljöfråga. Sannerligen beundransvärt. Jag tycker ändå låten är bra, för om man håller för öronen när han nämner just gräs och andra illegala preparat, är ju själva låttexten sannerligen öppen för tolkning.

För att inte tala om att han skuttar runt så där lite smågulligt. Pluspoäng för det.

....

Jag funderade för ett ögonblick att uppdatera min status på Facebook med raden "Eveliina Kokko vill bli så smal att folk tror att hon knarkar" men ångrade mig i sista sekund bara för att jag vet att det finns så många där ute som helt tycks sakna humor. Men visst fan vore det roligt.

Vatten

Igår gjorde jag misstaget att lyssna på denna rytm på repeat. Den är bra, men det var inte bara därför, utan för att min hjärna ska lägga den, och vilka spår som är bra på minnet. När jag sen gick och la mig så hade jag själva beatet på hjärnan. Det klunkande ljudet som ni knappt hör runt 3.54 var vad som vaggade mig till sömns. Det var ungefär som jag föreställer mig att det är att leva i ett tv-spel, i det här fallet Donkey Kongs undervattensbana. Så lät musiken till den banan.

Jag måste också passa på och be om ursäkt över den där vulgära bruden som sitter på vad som ser ut som en motorhuv, men det fanns dessvärre ingen annan i övrigt lika bra video att tillgå. Ibland får man ta det onda med det goda.

La la la la lies

En sak som precis slog mig, som verkligen är häpnadsväckande, är att det, trots att det i dessa dagar är väldigt enkelt att kolla upp saker och ting, fortfarande finns folk som ljuger om så löjliga saker som namn och på ålder. På allvar. Det tar mig inte ens en halv minut att ta reda på hur gammal någon är. Varför go through the trouble of att försöka lura i mig att man är, oftast, yngre än man i själva verket är, bara för att sen, när jag konfronterar dig, försöka komma med någon riktigt trovärdig ursäkt. Fast. Ska du ljuga om hur gammal du är gör du nog helt rätt i att ljuga om vad du heter också, för då försvårar du processen i alla fall lite lite grann för supersnokare som mig.

Keisha the copycat

Efter Black Eyed Peas senaste skiva, och de två närmast outhärdliga hitlåtarna från den, trodde jag popmusiken nått ett nytt lågvattenmärke. Hur människor kan tycka att den där "Idag kommer bli en bra dag" låten är fantastisk är för mig en större gåta än hur Jesus faktiskt lyckades gå på vatten. Det är för mig fullkomligt obegripligt att människor inte bara frivilligt vill lyssna på sån här dynga, men dessutom kan haspla ur sig saker som att de gillar det, och tycker det är bra, och faktiskt kan lyssna på det igen, och igen, och igen.

Men till min stora förvåning har popmusiken inte sjunkit ner till den allra djupaste botten av marinanergraven ännu. Hade den gjort det hade Keisha aldrig skådat dagens ljus. Hon, med sin förställt gnälliga röst, tokiga stil som gör mig schizofren bara vid ett snabbt ögonkast, är ännu mer påfrestande än vad Black Eyed Peas är, och någonsin kommer att vara.

Keisha skulle kunna vara lite gullig, och då är jag tamefan snäll, om hon i alla fall försökte vara lite originell. Just nu känns hon bara tillgjord och sönderproducerad. Allt från hennes röst, manér, till hennes utstuderat tossiga stil är uttänkt in i minsta detalj. Det är motbjudande. Hon har tagit allt vad originalitet heter när det kommer från såna som Lady Gaga, Lady Sovereign och M.I.A, blandat det i något gigantiskt styrelserum på något stort skivbolag, och sen inbillat sig att hon skulle kunna vinna poäng på det. Nu vet jag att Lady Gaga i sin stil inspirerats mycket av någon brittisk popsångerska som jag nu inte kommer ihåg namnet på, men där är väl skillnaden att Lady Gaga har musikalisk talang, något Keisha saknar fullkomligt. Det Keisha gör är fortfarande jobbigt och nästintill outhärdligt och om jag vore musikredaktör med ens det minsta gnutta makt skulle jag göra allt jag kunde för att se till att Keisha fick så lite tid i etern eller rutan som bara möjligt.

Botemedlet

Den mest fulländade låten på rytmen om ni frågar mig. Vybz låt känns halvfärdig och Suhverto har gått bezerk på autotunern.

Driver dagg faller regn

Jag hoppas det regnar i alla fall lite grann i sommar, så att jag får tillfälle att använda denna. Jag har drömt om att få använda en sydväst jag vet inte hur länge.

Ingen champion lover

Igår hörde Tönten av sig för första gången på två månader. Det senaste var att det var mycket just nu. Då satt jag och kollade på Heat. Dagar senare fick jag höra att han haft sällskap hem av transaliknande sak, och la locket på. Han får göra precis vad han vill, men då ska han inte hålla på och smoothtalka mig.

Så han messade och undrade vad jag gjorde just nu. Han måste verkligen tro att jag gillar honom helt orimligt mycket om han inbllar sig att jag tänker svara på det sms:et. Hade han ringt hade det varit en helt annan femma, men med det här messet känns det som om han försöker känna av läget, och det är så fegt.

Jag är bara så arg och frustrerad. Även fast jag vet att det säkert inte är så, så drar min fantasi iväg. I den hör han av sig för att den där transaliknande saken precis som jag tröttnat på att han jobbar mer per dag än ett barn sover per natt.

Samtidigt hoppas jag att mitt uteblivna svar inte helt modfäller honom, utan att han försöker igen. Hoppas hoppas. För jag verkligen vill att han ska förstå och inse hur jävla illa han sårat mig. Nog för att han tycks vara av det där virket som är så duktigt på att bli sårad av såna anklagelser och inte kan ta dem till sig mer än genom att ge en dåligt samvete. Men ändå.

This is not a love song. This is a fuck song.

Jag hör till dem som föredrar Vybz såhär. Om det beror på att jag börjar bli till åren och är lite less på hela knulla dig hårt grejen vet jag inte. Men det känns som om den grejen har nått sin gräns vad gäller effektsökeri. Att sen Mavado är precis lika snuskig och äcklig som Vybz, men jag ständigt har överseende med det, är en annan femma. Med Vybz är det så mycket jag ogillar. Som att man aldrig får se hans ögon till exempel. Eller att han är så där riktigt jäkla pundarsmal, och jag har lust att ta in honom under mitt tak bara för att äta upp honom. Men men. Det finns dock en sak som är lite jobbigare än allt det och det är att Busy Signal också gjort en balladliknande sak som heter Missing you, som ligger på Indiscretions. Jättejobbigt är det.

Bara gud vet varför Vybz slutat göra låtar som den ovan. Kanske för att han vet vad som förväntas av honom. Men också för att han antagligen älskar att provocera. Med provokationen kommer en massa uppmärksamhet som om man är lite smart kan förvalta på ett bra sätt. Tyvärr är det mer kvantitet än kvalité över Vybz alster i dessa dagar, han har en herrans massa låtar bara sedan årsskiftet men inte ens handfull var särskilt bra eller ens minnesvärda. Tyvärr. Jämför man honom med vilken riktning Busy valt att ta känns det som om han är rädd för att falla i glömska. Vilket är sjukt synd. Men i och med det tror jag också han tvivlar väldigt mycket på sina allra trognaste fans, för dom bryr sig inte. De kommer nog stå vid hans sida både i vått och torrt, i med och motgång. Så länge han ger dem vad de vill ha. Knullåtar, inte kärlekslåtar, that is.

Inget jävla tjafs

Visst är det väl för underbart? Astaskigt ljud och en svart ruta.

Dom kallar oss artister med Robyn var om inte helt fantastiskt så mycket sevärt. Jag ogillar verkligen ordet förebild, utan föredrar inspirationskälla, och är det något Robyn är så är det just det. Jag blir glad och inspirerad av att se vilken lekfull inställning hon har till livet och sitt jobb, men också hur profesionell, ambitiös och fokuserad hon är. Det är mycket beundransvärt för mig som inte tar mig för att gå ut med soporna förrän efter tre dagar.

Can u manage it?

"What kinda question is dat yuh ask me gal, make me kick the ball in your hole like Arsenal"

Det här är en sån där låt som dancehalltraditionalister bestämt hävdar inte är dancehall, och så muttrar dom något om hur det börjar gå i helt fel riktning och att det är dåligt och sämre, och supersämst. Jag vet bara en sak. Och det är att det är bra, och att jag inte förstår varför man först måste fråga sig vad en viss låt är innan man kan bestämma sig för om man tycker den är bra eller inte.

Genesis

....

Jag funderar på att starta en klubb som ska heta RR. Den ska bara spela reggaeremixer. Den här blir ledmotivet. I synnerhet att han gör det helt utan ironi. Och att jag inte för mitt liv kan låta bli att sjunga med.

...

Jag är på det där humöret då jag bara vill langa ut låt efter låt efter låt, detta för att jag hittat så mycket grymma grejer på senaste. Som denna. Hon påminner mig återingen om varför hon är min husgudinna.

Snålfinneoptimisten

Kan man inte spara ut sina naglar går det i alla fall inte åt så mycket nagellack.

En kärlekshistoria

...

Det är det små sakerna när i livet

Jag har kommit på mig själv med att brista ut i ett stort, fånigt leende i duschen på Friskis, bara för att jag råkat titta ner på mina väldigt ojämnt målade tånaglar, och möts av tio röda små saker. Ja det är banalt, men fan vad härligt att man ändå fortfarande har förmågan att bli glad över en sån petitess!

Drivin me wild

Jag kan förstå att det är lätt att gå vilse, men då får man stanna upp och kolla på kartan. Okej?

Barndomsminnen

När jag var liten var det ett par killar i sex-årsåldern som kröp in i en sopcontainer och dog. Pappa gick taket och vi gick förbi varenda container på Nyckelgatan, där vi bodde då, medan han förmånade mig och min bästis om hur vi absolut inte fick klättra in i dessa för att vi kunde bli ihjälklämda när sopgubbarna kom och skulle hämta containern.

Jag kom att tänka på detta när jag gick med pappersinsamlingen, och insåg hur jävla läskigt det skulle vara om någon inifrån containern ryckte tag i mig. Eller om jag råkade känna en hand eller ett ben där inne. Mmm. Om jag ändå kunde vara lika kreativ när det kommer till sånt som faktiskt funkar. 250 sidor sånt här gör ingen succéroman.

Allt är polisens fel

Precis när man inte trodde Aftonbladet inte kunde sjunka lägre, så insinuerar reportern Mattias Carlsson att det är polisens fel att en överförfriskad 19-åring frusit ihjäl, detta eftersom polisen uttrymt festen 19-åringen bevistade.

Jag orkar inte ens bli arg, irriterad eller ens det minsta provocerad. Jag blir bara trött. Polisföraktet i vårt land är rätt högt. Vi har en fd polischef som sålt småbrudar, poliser som kallar folk för apor, och säkert en massa jävla rötägg som förmodligen aldrig kommer åka fast för att de missbrukar sin makt. Och nu, poliser som, i alla fall i mina ögon, förmodligen bara gör sitt jobb, men som när dom gör det, lastas när en yngling inte har vett att till att börja med klä sig ordentligt, men dessutom tycks vara så jävla blåst att han inte håller ihop med sina vänner, eller ringer sina föräldrar. Hur fan är det polisens fel att han, full och dum, trillar ner i en snödriva och inte känner för att resa på sig igen? Om någon vet får de gärna meddela mig.

Pose for the camera, now flick flick

När någon tar ett kort på mig, är jag inte typen som freakar ur och måste få tio minuter på mig att fixa till mig. Ta bara den där förbannade jäkla bilden. Om den så förföljer mig resten av mitt liv, kan jag leva med det. Skulle jag inte kunna leva med det, skulle jag ta det som ett tecken på att jag borde ompröva mina värderingar, och min självbild.

Det är väl en sak om någon tar en bild på mig, men det här otyget med småbrudar som mitt i en folksamling drar fram kameran, helt oberörda står och gör sina fotominer i minst tio minuter, och putar med sina röda skynken till läppar, som man inte kan undgå om man så vore Stevie Wonder, det är för mig fullkomligt obegripligt. Det är en sak att dessa människor visar prov på en enorm omognad, men att de inte tycks förstå, eller bry sig om hur fåniga, och framförallt ytliga, de uppfattas, är något helt annat. Jag blir fullkomligt förundrad. För allt det här sker i total tystnad. Koncentrationen är på topp, ingen säger ett ljud. Allt handlar om att hitta poser, miner och ställningar som funkar, så att man på bästa sätt kan lura den där killen man träffat på Prisondate.se, att man faktiskt ser ut så där, inte bara efter tre timmars förberedelser, utan också när man vaknar upp bredvid varandra och somnat utan att ha tvättat av sig sminket.

Men men. För oss som beskådar det hela, är det ju faktiskt ändå rätt underhållande, det måste jag ändå tillstå. Hur synd jag än tycker om de där arma människorna.

Nöden har ingen lag

Kissenödiga människor är desperata människor. Visst att det faktum att man i toakön på krogen oftast är alkoholpåverkad, och att det är för att man druckit så mycket som behöver gå på toaletten. Men det är tamefan ingen jävla ursäkt för att börja bete sig som en galenpanna! Jag kan inte ens föreställa mig hur jävla skitnödig man måste vara för att mista allt sunt förnuft och vara beredd att slåss för sin rätt att tränga sig före de femton människorna framför, som tålmodigt väntar på sin tur.

Jag föreställer mig att de människor som tränger sig, gör det för att de inte förväntar sig att någon kommer säga ifrån. För vem fan vill vara den där tråkiga jävla subban som börjar tjafsa om en så banal sak som vem som får gå och pissa näst? Men just för att det bara är en sån banal sak som att gå på toa det handlar om, så borde man väl inte alls tänka tanken att tränga sig? Det hela blir ett galet cirkelresonemang.

A well. Jag vägrade släppa förbi ett förortssludder med dålig brunutansolbränna, som förmodligen tagit kokain, som ville tvätta händerna, utan tyckte hon kunde gå ut och gnugga dem i snön istället. Ett skämt som inte föll helt väl ut, då hon inte fattade att det är för att snö ju är vatten, som jag tyckte att det kvittade. På det slank hon förbi, tvättade sina händer, och försökte sedan distrahera kön från att notera hur hon tänkte gå på just toan, med att kalla mig alla okvädningsord hennes obildade lilla hjärna kunde komma på. Hennes kreativet var inte mycket att hurra för, jag kan inte komma ihåg att hon kallade mig min personliga favorit sugga exempelvis.

sdfsmflsfäsn( kan fan inte komma på något bättre)

Espresso House fortsätter överraska mig med sin intressanta inställning till det här med växel. Eller. Espresso House på hörnet av Rådmansgatan gör det. Den här filialen tycks ha uppenbara problem med att förutse hur mycket cash de kan tänkas behöva, och har alltid för lite.

Det började med att jag fick tillbaka tre kronor i femtioöringar. Ja, ni läste rätt. Okej, det hade kunnat vara far worse, det förstår vem som helst som kan räkna. Men ändå? Tre spänn i femtioöringar? Det försöker man lösa på något annat sätt.

Men sen har det fortsatt. Varenda gång jag handlar där frågar dom om jag har en krona eller det ena med det andra, bara för att de inte har tillräckligt med växel. Det är alltså inte en engångsföreteelse vi pratar om här. Och det är det som gör det så irriterande.

Man måste ingenting

Jag ogillar folk som säger att de måste saker och ting, för faktum är att man måste ingenting. Livet har nästintill inga plikter, så när som på en, och det enda vi faktiskt måste göra är att lägga oss ner och dö, den dagen det är dags.

Så därför tycker jag nu vi kommer överrens om att sluta säga att vi måste. Vi får säga att vi borde, ska, vill, kan men inte måste. Okej? Och nej, du måste inte gå på toaletten, för låter du bli bajsar du på dig. Så enkelt är det.

Favoriter

Jag skäms över hur dålig jag är på att blogga. Jag skulle aldrig kunna bli rik på att blogga, om det inte var så att jag inget annat gjorde förutom att blogga. Dessvärre är jag inte där än, och frågan är väl om jag någonsin kommer vara där, och måste därför jobba för brödfödan. Efter jobb, träning och sömn kommer vänner, förströelse och mat före bloggen, hör och häpna.

Men. Förströelse. Det är andra bloggar det. Jag ger er mina favoriter.

Majja Star. En fantastisk kvinna. That´s all im gonna say.

Madame Börje. Representin Farsta.

Linus Fremin. När jag lider av aktivistsjukan läser jag Linus blogg och det går över.

Anna Felicia. Hennes Dagens är så bra! Avsett en kvart och insup visdomen.

Dominikanska Diktaturen. Vass som attan!

Oavsett vad dessa bloggare skriver om lyckas de alltid väcka tankar, associationer, inspirera mig, och berika mitt liv på ett eller annat sätt.

Glorian lever än

Denna var dock sådär men någon därute kanske faller för det.

Nah guh make it

Slår Konshens lama försök med hästlängder. Så ere!

Kalla fötter

När jag såg kön till Sthlm Reggae Klubb, och konstaterad att klockan inte ens var tolv, tänkte jag ge mig själv till halv ett på mig.

Men problemet är bara att i takt med att man likt som jag sniglar sig fram i den där kön, vägrar lämna den, oavsett hur länge man stått där. Man ser ju hur man sakta närmar sig sitt mål, om än inte på långt när så fort som man skulle önska, och föreställer sig att det skulle vara så pinsamt att vara en av de där arma stackarna som köat bara för att ge upp.

Men jag kommer aldrig, under några som helst omständigheter, någonsin igen köa så länge som jag gjorde i lördags natt. Inte ens om det så är 2pac som återuppstått tänker jag stå i snöslask upp till anklarna och lyssna på resten av kön prata om det mer triviala samtalsämnet efter det andra. I synnerhet inte om jag genom väggen kan höra honom köra alla låtar jag skulle kunna döda för att få höra live, och veta att det som skiljer mig och resten av publiken åt, är ytterligare 50 minuters väntan.

Självklart präglades mitt intryck av resten av kvällen av just den evighet jag stod där ute och väntade. När jag väl kom in var det sista jag ville, supa mig redlös, just för att det inte fanns någon som helst poäng med det. Jag är bara besviken över hur osynk jag var med resten av publiken, för hade jag kommit in tidigare vet jag att jag säkert också haft en helt fantastisk kväll. Jag är inte den som låter mig nedslås av en sån sak som kön, och jag kan finna dem som gör det rätt skrattretande. I min värld är det uppriktigt synd om dessa människor, de tycks sakna förmåga att gå vidare, och ställer orimliga krav på sina utekvällar.

Så jag försökte göra det bästa av situationen, hur svårt det än var. Jag kan vara rätt krävande, och just för att jag hört vilka låtar jag missat, var det svårt att verkligen ta till sig det man ändå fick höra. Det blev rester. Jag säger inte att spelningen var ojämn, och det vore väldigt trist om den hade varit så förutsägbar som jag trodde den skulle vara, men jag är samtidigt inte särskilt imponerad. De två timmar jag ändå fick beskåda hann människan med minst fem om inte fler Alborosie låtar. Jag har inget emot Alborosie, men jag tycker ändå det är anmärkningsvärt.

Denna kväll gav mig en chans att förundras ytterligare över så väl andra människor som mig själv. Varför har man exempelvis på sig hörlurarna på en konsert? Fullkomligt obegripligt. Varför låter jag mig provoceras av dem som trängs? Varför är jag så fin i kanten själv att jag inte gör exakt det samma? Är det enfaldigt av mig att tro att de har som serious karma att räkna med? Livets svåra frågor som vanligt.

Ett liv, inga ursäkter

Om Beres i mina öron inte riktigt gick all in på Eternity, så visar han sannerligen vad han går för på denna rytm. Han verkligen utklassar alla andra låtar med sin One life.