Okej. Det går ju inte att börja det nya året med en årsbästalista. Så mycket bättre att avsluta det gamla med en istället. Även om jag säkert kommer titta på den om några veckor och tycka att den var överilad och ogenomtänkt.

Årets bästa skivor:
Reminder Feist
This is who I am Salem al Fakir

Årets bästa tv
The wire
Kobra
Dexter

Årets bästa video
Feist 1,2,3,4

Annars kan jag väl inte annat än tillstå att 2007 inte kommer kommas ihåg som något särskilt speciellt år. Det har inte hänt något särskilt speciellt överhuvudtaget, det har varit ett väldigt typiskt mellanår, vilket väl kan vara nog så bra. Eller i alla fall att föredra framför ett år som bara är jobbigt och tragiskt och sorgligt. Jag har tusen mål och löften om att 2008 kommer bli fantatiskt och tänker ägna morgondagen åt att planera precis hur det ska gå till.

- Ja hej det är Eveliina.
- Hej. Har jag kommit till Eveliina?
- Ja.
- Ja, jag ringer från Svenska dagbladet, för jag vill berätta för dig om vår nya tidning.
- Jag tycker inte om eran tidning.
- Får jag fråga varför?
- Ni har inte Rocky, ni har inte Fredrik Strage, ni har inte Karolina Ramqvist. Räcker det eller ska jag räkna upp några fler som ni inte har?
- Näe, jag tror det räcker så.
- Hejdå.
- Hejdå.

Det här är filmen som Clas Ohlsson så här i efterhand önskar att dom hade gjort. Den är ren och skär julmagi!

Den nya människan

Okej att filmen egentligen inte kan vara uppbyggt på så många olika sätt, utan att de flesta följer ungefär samma dramturgiska modell. Men varför är det så att vissa filmer, och då just filmer som ska skildrar kvinnors utsatthet så väl idag som i historien, väljer att kopiera varandra på ett sätt som får dem att lika väl kunna vara en och samma?

Magdalenasystrarna är en svart och mycket tragisk film om tre kvinnor med ett gemensamt. De döms av samhället, på grund av sin lättfothet, ut som skökor och samlas därför i ett kloster där de får arbeta sig till förlåtelse. Där sysselsätts de med att tvätta lakan och textilier åt byn som ligger i anslutning till klostret. Filmen är gripande och väldigt tragisk. Men den har också kommit att fungera som inspiration till Den nya människan. Oavsett om det är medvetet eller inte har de bägge filmerna väldigt mycket gemensamt, och då inte bara ämnet, utan också rent dramturgiskt. Men där den första filmen verkligen känns angelägen blir den andra inte alls det, utan känns snarare som något av en axelryckning. Berättandet sätter sig inte, på ett som att Gertruds öde skulle angå mig. Och Maria Lundkvists sätt att agera på håller sig till den form av sätt som vi har blivit vana att se henne på. Gestiken och kroppspråket är nästintill identiskt med det hon visar i Den bästa av mödrar. Samma typ av roll spelad på ett alltför välbekant sätt.

Jag har precis börjat läsa Naken av Dave Sedaris. Och senast igår fick jag ett hysteriskt skrattanfall. Då tyckte jag den var lite rolig. Efter att återigen ha fallit i skratt, och den där befriande typen av skratt om följer på något djupt tragikomiskt som väl egentligen är så typiskt finskt att finna underhållande, så tycker jag att den är mycket rolig. Så, från mig till er, ett boktips i jul. Naken av Dave Sedaris.

Tv 3 skrotade The Riches för att den inte fick den tittaruppslutning som man hoppats på. Vilket väl vem som helst kunnat berätta för vem som helst på Tv 3 som velat lyssna., då någon utan förmåga till framförhållning kom på den alldeles lysande idén att visa serien klockan 19.55 på fredagar. En svartsynt serie om en familj full av klåare med Minnie Driver och Eddie Izzard, skulle alltså ta upp kampen mot Dobbido och Idol. Hur tänkte ni då?

Tv 3 saknar framförhållning på många sätt och vis, men har inte hemfallit åt Kanal 5:s sätt att lägga serier som inte går så bra i malpåse. Trean väljer att stuva om och kan därför nu se hur Sjukhuset, som då serien först sändes 19.30 och inte hade några tittare, på en senare tid lyckats locka tittare till den grad att till och med Filip och Fredrik i Boston Tea Party lanserade en av läkarna som ett begrepp, som om det vore något etablerat. Vilket jag förstås lyckats missa. Det här visar väl framför allt att man måste ge serier lite tid. Att obönhörligt tro att en serie redan efter 3-5 avsnitt ska lyckas ro hem publiken är lite väl nainvt. det är först med denna säsong som Lyxfällan verkligen lyckats, för att illustrera med ännu ett exmpel. Detta medan Kanal 5 bordlagt Emma Anderssons kommande program, kanske lika mycket för att minimera exponeringen av antalet tuttlisor i kanalens utbud, men också gömt undan Peking Express och ID i programarkivet.

Sex med Victor, som sedan länge slutat synas i rutan, upplevde jag som ett visserligen intressant men lika irriterande program.Framförallt framgick det väldigt tydligt att Svt ville försöka ge den del av befolkningen som inte alls fann Böglobbyn fängslande, något i samma stuk. Och då pratar jag inte om män alls. För reportage efter reportage och inslag på inslag handlade om tjejer som ville ha sex, gillade sex, pratade om sx. Budskapet till de som kritiserade Böglobbyn för att endast vända sig till män som gillar att ha sex med män var väldigt övertydligt: Här får ni lite kvinnor som har sex och förlustar sig. Är ni nöjda nu? Eh näe. Faktum är att det är så in i banken pinsamt att Svt inte slogs av kvinnors frånvaro redan från första början. Det är just detta som får Sex med Victor att framstå som så andefattigt, oavsett hur goda intentioner programmet än hade.

Jag sitter här och försöker bestämma mig för om jag ska gå på bio, eller stanna hemma och se någon av de tre, som vanligt övermåttan tunga, filmerna jag i fredags hyrde på Solna Bibliotek, eller om jag ska låta minsta motståndets lag råda och istället irritera mig på Shia LeBoeuf i I,Robot som trean visar klockan 21.00. Jag tycker filmen i övrigt är rätt bra, Shannon Moynahan är ju mer för bövelen, typ bara Famke Jensen slår henne på att vara snygg på det där onaturligt snygga sättet. Sen grubblar jag hårt på vad mamma och pappa ska få i julklapp. Även om tanken är god vet jag att dom skulle besvikna om jag höll mig till planen att ge dem träd i Viskogen, för det ger jag till alla andra och ingen annan present ger folk så dåligt samvete, även om deras tillkämpade leende när dom säger att det var en fin present försöker inbilla mig annat. Ju mer tiden går, desto större är risken att jag lyckas lägga de få slantar jag nu har kvar på helt andra saker. Som en väska, en klänning, strumpbyxor, you name it. Inte lägger jag dem på DN i alla fall. Den fortsätter jag i vanlig ordning att stjäla från mina glatt ovetande grannar. Om man nu kan kalla det stjäla, ligger tidningen kvar orörd en söndag klockan 14.00, då jag behagade stiga upp så är det lite tveksamt om det överhuvudtaget kommer komma någon och göra anspråk på den. Men när jag väl ögnat igenom den i jakt på dagens Rockyinjektion så upptäckte jag till min fasa att Rocky var utbytt mot Pondus. Det är tamefan skandal! Jag vet inte om jag kommer överleva till morgondagen, men jag finner tröst i mitt lilla Rockyaltare, det hjälper för stunden.....

Senaste numret av Nöjesguiden är precis lika vasst som det var när det var som bäst för kanske fem år sedan. Jag har i ett chocktillstånd beskådat tidningens förvandling från en bitsk orädd samhällskommentator till en lam och tillrättalagd åsiktsmaskin. Jag saknar den finess som tidigare präglat de otal sågninar som tidningen mer eller mindre alltid är fylld med.Istället finns där plumpa förolämpningar som snarare handlar om att kränka människors dåliga smak, snarare än på ett roligt sätt förklara varför vad de lyssnar till är trist och tråkigt. Just detta har gjort tidningen förutsägbar, vilket kommer innebära döden, och gjort den lika feg och betydelselös som På stan.

På stan som också var bättre förr, på Viggos tid. Tidningarna har bägge haft rykte om sig att emellanåt ge plats för reportage och analyser varseko hörts långt efter det att bladen bleknat. Men nu är de som två trista pösmunkar.

Det har givetvis till stor del att göra med att nya tidningar, med samma målgrupp, skådat dagens linje. Men där Rodeo är välgjord på ett sätt som nu känns fjärran från Nöjesguiden rums inte hela sanningen. Tidningen är tråkig och oinspirerad kanske just för att så många flåsar dem i hasonra, men lever kanske på än i villfarelsen att vi läsare kommer fortsätta läsa trots att produkten kraftigt försämrats. Jag är inte lika säker.

Sex och stan

Att Tv 3 runt midnatt vardagar visar säsong på säsong av Sex and the city har för mig kommit att bli en minst sagt vuxen godnattsaga. Men så dyker de där avsnitten jag hatar så innerligt upp och jag räcker mig efter skämskudden. Jag verkligen avskyr som sättet som Carrie gör sig till på, oavsett om det är för den där jazzkillen med koncentrationssvårigheter, Aidan eller Big. Det är töntigt och så fruktansvärt ovärdigt. Okej att jag säkert själv har betett mig minst lika absurt i killars närhet men dessa relationer har aldrig blivit särskilt långvariga. Och kanske är det just för att jag känner igen mig själv som jag skäms så mycket. För jag tycker att vi borde ha kommit lite längre, än att man som kvinna fortfarande håller på och spelar rollen av vilken slags kvinna man tror att mannen vill ha, snarare än att känna sig trygg med att man duger och att mannen inte är något att ha om han inte har vett att fatta det.Men så blir ju Carrie också ihop med ryssen, en man som helt och hållet lyckas dupera henne, det är väl bara tur att hon undkommer ett liv i fullkomlig misär som den trofé han ville ha henne som. Eller så kanske det är sättet som SJP spelar ett sjåp som är jobbigt. Hur det övergår i ett tragiskt överspel som inte känns det minsta genuint och äkta, och detta inte för att det är så det ska kännas, utan för att hon inte kan. Igår var det avsnittet där Miranda får nackspärr, Charlotte slutar jobba och Big råkar ringa mitt i Aidan och Carries samlag. Och efteråt så får inte Carrie krypa upp i armhålans som det så oromantiskt heter på svenska. Och så tassar hon på tå och försöker GOTTGÖRA honom genom att köpa juice, försöka få honom att inse hur hon offrat sitt nikotinberoende för honom, går ut med hans hund. Det är outhärdligt att kolla på. Okej att hela avsnittet är uppbyggt på att Carrie ska vara så där äckligt konflikträdd som somliga är men när hon väl ska till att söka förlåtelse hos Aidan så blir det rent ut sagt patetiskt. Det är då hon kanske tio femton gånger upprepar orden" You have to forgive me" och aldrig förr har det i seriens historia skådats sådant överspel. Jag bytte kanal bara för en sekund, så äckligt är det.

I jakt på en vettig och prisvärd franskakurs som om möjligt skulle föra mig närmare till ett liv som hjälparbetare i Afrika ( vilken töntig idealist jag är )så surfar jag för fullt på Studieförbundet Vuxenskolans hemsida. Och bland kurser som Väv din egen trasmatta, kan jag inte låta bli att applådera Studieförbundet för sin idérikedom vad gäller benämningen av vissa kurser. I ett urval finns en kurs som heter Data för skräckslagna, och en annan med namnet Hur får man ihop sitt vardagsliv ( jag kan se kursdeltagarna framför mig, även om jag vet att det är fördomsfullt av mig) .

Stockholms alla surfittor del 2

Men så är och har jag ju själv varit serviceslav och har så gott som dagligen i ganska många års tid mött bitterfittor i alla möjliga åldrar, som väl, om man tillåts att generalisera lite, egentligen borde vara glada att de lever i ett av världens bästa länder. Jag upplever dessa människor som ofantligt bortskämda, otrevliga och som personer som fullkomligt saknar självinsikt. Jag vet att jobbar man inom ett serviceyrke som exempelvis servitris eller butiksbiträde ska man vara tillmötesgående och jag har verkligen respekt för dem som i mina ögon tycks ha ett helt magiskt tålamod då det gäller dessa människor. För samtidigt är de så att det finns människor, som bara för att de köper en tjänst, en vara, ställer orimliga krav. Det finns människor som tror sig ha rätt att i form av kund ha rätt att behandla mig som servitris eller expedit som om jag vore deras tjänare eller slav. Vilket jag inte är. Jag är här för att hjälpa dessa och försöker verkligen göra det i den största möjliga mån men när kraven dessa kunder ställer är orimliga är de också lika omöjliga att tillgodose. Vad är det som ger er rätt att förödmjuka mig, förolämpa mig, dumförklara och visa ett så genuint akt för mitt människovärde?

Var har vanligt sunt förnuft och respekt för alla människors lika värde tagit världen om vi inte ens kan behandla varandra med ett uns av respekt ens i de mest vardagliga sammanhang? Tror du verkligen att du bara för att du betalar min lön också har rätt att kränka mig som människa? Du vägrar lyssna på vad jag som anställd försöker göra klart för dig, eller vägrar helt sonika ta till dig vad jag försöker förmedla. Och du saknar fullkomligt förmåga att ens föreställa dig under vilka villkor jag arbetar, vilka förutsättningar jag jobbar under. Att då kalla mig lilla gumman,försöka muta mig, eller bara visa mig ett allmänt förakt, då du redan från början haft en minst sagt avvog attityd till hela min person, gör inte dina möjligheter att mötas av god service särskilt mycket större. Man kan inte alltid få så man vill, det är den första läxan du måste lära dig. Börja med att banna den dagen då du fick uppfattningen om att så var fallet och du har kommit en bra bit på väg. Men innan dess så ber jag om att få slippa dig,du lilla bittra människa.

Ännu en snuskig sång

Även om låttiteln är föga lockande så är låten i sig självt ett bedårande stycke självutlämnande, nästintill självutplånande poesi. Här ligger tjejen hemma och sover och så dyker killen upp först klockan fem på morgonen. Avundsjukan vet så klart inte några som helst gränser, i synnerhet inte då ju hennes väninnor vittnar om killens förehavanden. Så vad göra? Smell yo dick !

Jag älskar hur produktionen osar Perfect Gentleman och egentligen bäst hör hemma någonstans i slutet av 90-talet, eller att Riskay uttalar dick med samma kolugn som om hon sjöng en kyrkpsalm. Redan spelat låten på repeat än tio gånger ikväll, kommer väl spelas på repeat all vaken tid resten av veckan!

Fler av Riskays alster hittar du här.

Stockholms alla surfittor del 1

Ibland känns det som om jag bor i världens mest ogästvänliga stad. Därför var det så intressant på vilket sätt DN, för några månader gav uttryck för två diametralt sett helt olika synpunkter vad gäller just detta. I en artikelserie på Insidan fick utrikeskorrarna kommit till tals om hur de upplevde flytten tillbaka till Sverige efter år utomlands och omdömet var svidande. Stockholmare var otrevliga, otacksamma och fruktansvärt bortskämda. Flera av korrarna skrev om hur vänligt de bemötts av befolkningen i de städer de tillfälligt tjänstgjort, vilket genuint intresse de mött för sin egen person. Vilket så klar tinte hade något alls att göra med att de representerade en kultur som dem de kom i kontakt med aldrig tidigare hade träffat. De hade å andra sidan allt att göra med att alla andra folkslag utom de nordiska är trevliga gladlynta och intresserade vänliga människor som bryr sig om varandra. Chocken av att upptäcka att ingen i tunnelbanan bryr sig om att man ser lite ledsen ut verkade uppriktigt jobbig.

Å andra sidan så gav de turister som ungefär samtidigt som denna artikelserie rullade som bäst fick komma till tals i en artikel om camping på Långholmen i På Stan uttryck för hur genuint tillmötesgående alla stockholmare de stött på under sina få dagar i Nordens Venedig var, som om de var förvånade över att ett folk så långt upp i de kalla norr överhuvudtaget var kapabla att via känslor. Hjälpsamheten där dessa turister stod med sina kartor visste inga gränser.

Även om jag gott och väl förstår att det så klart finns trevliga stockholmare, och att jag emellanåt gör mitt bästa för att sälla mig till denna skara, så blir jag så gott som dagligen bekant med det lika surmulna Stockholm som utrikeskorrarna så grymt förfasade sig över. För det är emellanåt som om kvoten av bitterfittor är större i Stockholm än någon annanstans. Som att frustrationen över höga matpriser, ett hutlöst dyrt SLkort och bristen på vettiga hyresrätter gjort oss alla till småaktiga subbor.

Den man kommer i kontakt med allra oftast och mest är Serviceslaven. Hon är också den som på allra bäst sätt vet att förstöra ens dag fullkomligt. Och jag säger hon, för hon är ofta kvinna, mellan 25 - 40 och jobbar som benämningen antyder i servicebranschen. Kanske på pressbyrån, där hon gör en stor sak av att dumförklara kunderna lite mellan raderna för att de inte har vett att köa åt rätt håll, eller på café, där hon suckar när man inte har växel, eller möter alla önskemål med en livstrött gäspning. Just denna livströtthet bottnar i en enorm bitterhet över att livet inte blev som hon tänkt sig. Istället är hon ett offer för omständigheterna, vilket hon just genom sitt bitterhet, som hon själv hävdar sig ha rätt att uttrycka, tar ut på alla i sin närhet. Hon tar varje chans hon får att å det mildaste förudmjuka kunderna. Hon blänger rejält elakt och hånfullt på ett sätt som gör att man som kund, när man väl fått sin ockerdyra macka börjar leta febrilt efter snorkusar bland osten då man vet att man vredgat någon som inte har vett att kontrollera sin ilska. Jag tycker synd om dessa stackars satar men försöker att inte låta mig uppröras över deras enfald för att detta bara skulle rendera i att Stockholm fick ännu en bitterfitta, och i en stad redan fylld på dessa, vad skulle det vara till för nytta ?

Jag missar Eternal Sunshine of the Spotless Mind på Svt ikväll klockan 22.05. Och bara därför kommenderar jag alla andra att se den.