.....

Och nu när jag skrivit tre inlägg om vikten att vara älskvärd,varm och harmonisk tänkte jag ta och gnälla lite på SL.

Blå linjen är avstängd mellan Kungsträdgården och Rådhuset. SL har löst detta med en buss mellan Kungsan och Rådhuset. Hur många tror ni vill åka buss mellan maj och augusti när bussen mest är en rullande bastu? Det här betyder att ALLA istället åker gröna linjen norrut mellan centralen och fridhemsplan. Med alla menar jag ALLA. Tågen är tamefan packade jämt. Sätt in fler tåg istället för en bastu som ingen vill åka i ändå.

Och igår var det Sonipshere på Globen. När jag klev på tåget i Skanstull gick det fortfarande att stå men när jag sen skulle kliva av i Gamla stan fick jag gå in i min sedvanliga rusningstrafiksmode som är en blandning mellan en brunstig gorilla och en upploppssugen elefant för människorna vägrade flytta på sig. Jag kanske bara är 1,63 cm över havet, men jag kan vara nog så våldsam bara jag vill.

....

Är det bara jag, eller tyck inte de sena 80-talisterna, och tidiga 90-talisterna vara ett osedvanligt positivt gäng? När jag idag vandrade Odengatan fram och gjorde mitt absolut yttersta för att undvika Greenpeaceslavarna, slog det mig hur flera av dem var så där overkligt positiva och glada. En av dem som jag kategoriskt vägrade titta i ögonen vände sig när jag gått förbi om och önskade mig mitt otrevliga bemötande till trots en trevlig dag.

Jag är mycket medveten om hur bitter, cynisk och svartsynt jag framstår när jag ifrågasätter deras glada humör, men den känns ju bara så påklistrad. Så påklistrad att jag tycker direkt synd om de här människorna, för den baksmälla som måste följa på att komma hem efter att i några timmar stått och låtsats vara trevliga. Den där typen av glada anda som de visar prov på är ytterst sällsynt, och jag har personligen mött den endast en gång, och då från en djupt religiös människa. Greenpeacerna är endera frikyrkliga hela bunten, eller så delar miljöorganisationen ut uppåttjack till sina gatupredikanter.

Sock it

Varför i hela friden skulle en frisk människa välja att gå runt på T-centralen i bara strumplästen? Skavsår? Bota bacillskräck? Visa sina fina randiga sockar? Till saken hör att han verkligen såg fullkomligt normal ut. Inte alls galen, som hon jag såg på Odenplan i mars iklädd shorts, täckjacka och flipflops, som pappa nog skulle ha bedömt som "inte helt hel". Att hon var galen stod utom allt rimligt tvivel, det enda jag då grubblade på var om jag kanske borde ringa polisen. Flipflops i mars! Okej att utbytesstudenterna i mitt hus brukar gå med flipflops till Ica när de ska handla oavsett vilken årstid det är, men det är en sträcka på mindre än 50 meter. Att knalla omkring i shorts och flipflops på Odenplan i mars är ett allvarligt tecken på att man lider av psykisk ohälsa.

Men mannen från igår var runt 30, vältränad, klädd i jeans och tröja. Om det inte hade varit för att jag var lämnad åt mitt öde att bara stå och betrakta folk hade jag förmodligen inte alls lagt märke till att han gick runt i bara strumporna, men när jag väl gjorde det såg jag inget annat. Han gick väldigt ledigt, på det där sättet som man oftast gör när man går runt barfota eller bara strumpor, och det såg skönt ut. Hann jag tänka innan tanken på hur äckligt det egentligen är hann ifatt mig. Annars brukar ju var och varannan tjej i 08-området någon gång under sommarhalvåret till en följd av just skavsår trippa runt på tå i centrumkärnan. Då är det charmigt och sött, och långt ifrån labilt. Men nu pratar vi mitt i rusningen, och till synes helt utan någon som helst anledning. Han höll dock ett stavpar i sin ena hand. Det skulle kunna vara en ledtråd men jag har ännu inte kommit på hur. Och jag såg inga skor, så han skulle ju lätt ha kunnat bli av med dem och gett upp tanken på att köpa ett par nya. Eller så var han bara en bekräftelsehora av rang som ville visa upp sina blågrönvitrandiga strumpor till allmänheten, i hopp om att få lite cred.

Take a seat

Två gånger under den gågna veckan har jag sett kvinnor som haft mage, eller inte direkt men i alla fall, att sätta sig MITT på ett tunnelbanesäte, och därmed tagit upp två platser. Detta inte för att de varit tjocka, eller för att de haft mycket packning, utan i ett försök att provocera mig. För även om jag råkat på detta förut, har två gånger på en vecka känts för oöverstigligt för att kunna vara en slump. Någon måste skämta med mig aprillo. Är detta surfittornas nya sätt att ta ut sina aggressioner på? Dock måste jag medge att det är snajdigt att inte göra det under högtrafik, för under lågtrafik retar man inte fullt lika många, men nog fan retar man någon.

En nära vän har levt några år i Paris, och en av hennes bekanta från Paris berättade besviket om hur hon vid ett besök i Stockholm kunde kosntatera att Stockholm inte har några barer. Människan hade av någon outgrundlig anledning lyckats missa så väl Medborgarplatsen som Stureplan, och drog därmed sin slutsats. Hon trodde också, efter en promenad genom Gamla Stan då hon till slut nådde Slussen, att innerstan tog slut där, då ju Slussen enligt henne var så fult. Det är alltid lika underbart att få nya perspektiv på tillvaron.

Veckans vardagshjälte

Igår när jag åkte nattbuss lät chauffören en tjej som vände upp och ner på sin väska utan att hitta sitt kort åka ändå. Och sen plockade han upp en kille som försökte springa ifatt bussen på Vasagatan också. Börjar jag bli gammal som blir rörd av sånt här? Personligen upplevde jag att tiden stannade, situationen blev påtagligt lik trisslottsreklamen . "Plötsligt händer det". Det finns vettiga människor i Stockholms lokaltrafik.

Kamratuppfostran it is

Dom där ängsliga människorna i Stockholms kollektivtrafik som ställer sig upp två hållplatser INNAN dom ska kliva av, eftersom dom blir stressade bara av tanken på hur mycket dom måste kravla sig igenom för att komma ut, tillhör nog den grupp av människor som jag ogillar allra mest. Just deras ängslighet provocerar mig något så ofattbart, att jag fullkomligt medvetet gör en poäng av att sitta kvar helt oberörd och inte låter dem komma förbi, utan väntar tills jag själv finner det rimligt att resa mig upp. Är det inte alltid så att dom ska av på samma hållplats som en själv, och det är därför man retar sig på dem, för att dom lyckas få en med sig i sin stress? Jag förstår inte varför dessa människor dessutom alltid sätter sig innerst, eftersom dom ju vid det här laget, efter minst tjugo år i livet, borde ha så pass mycket självinsikt att dom vet med sig att dom är just de ängsliga stackare dom är?

Men sen har vi kille 25-30 som ställt sin datorväska på sätet trots att tåget, bussen, spårvagnen är full, och som inte tar ner den när det stiger på mycket folk, utan som man måste stå och blänga på i fem minuter innan han fattar hinten. Er hatar jag också. Det känns så gott!

Det finns mer plats mitt i tåget

Det var meningen att det här inlägget skulle illustreras av bildbevis men jag lyckas ständigt glömma ta med mig kameran när jag lämnar mitt hem så icke. Men saken är i alla falld en att SL, Connex eller vem fan det nu är som jobbar åt vem klistrat fast lappar överallt på perrongen på Odenplan där man kan läsa det som rubriken lyder. Och det är väl minst sagt behjärtansvärt, om det inte vore för att dessa lappar är fullkomligt onödiga på mitten av perrongen, som ju faktiskt är mitten av tåget. Om man nu ska vara petig. Men så kan det ju också vara så att SL, Connex och deras hantlangare menar mitten av vagnen, men då vill jag påpeka att mitten av vagnen inte är samma sak som mitten av tåget. Det är två fundamentalt olika saker. Så det så.
Sen är det också så att anledningen till att så många skockas i början eller slutet av tåget är för att dom är stressade och precis nätt och jämt hinner med tåget, och därför finner sig själva packade som sillar. Vilken vettig människa som helst som inte kommer i sista stund försöker endera hitta plats i mitten, om man vet att det är rusningstid, eller där det passar bäst med det tåg man ska ta i anslutning.

Tunnelbanan ska börja gå dygnet runt fredag och lördag, med start 23 augusti..Även om jag självklart applåderar detta så kan jag inte låta bli att fråga mig varför? Har SL insett att priset för ett månadskort är orimligt högt?Är det här ett försök att gottgöra resenärerna för alla de otaliga gånger då tåg blivit stående på grund av skadegörelse,lövhalka,snö,storm,regn och allmän dårskap? Eller är en prishöjning åter runt hörnet?

Next stop Odenplan

Vad ska man tycka om att tunnelbanan gått och blivit internationell? Att man nu måste lyssna till en bbcröst som säger "Next Stop Odenplan" ? Först tänkte jag oh så tjusigt, sen tänkte fan, vad fånigt.Seriöst. Det känns lite storhetsvansinnigt upplever jag. Hade man dock låtit rösten uttala hållplatserna med engelskt uttal tror jag det hade blivit mycket mycket roligare.

Fröken Livrädd på Sergels Torg

Jag har precis varit och sett den helt fantastiska utställningen Fröken Livrädd på Sergels torg. Den är inte alls särskilt märkvärdig, men ändå väldigt sevärd. Rakt upp och ner får man ta del av Joanna Rubin Drangels originalteckningar till de två böckerna Fröken Livrädd och Kärleken, samt Fröken Märkvärdig och Karriären.

Jag kände igen mig helt fruktansvärt mycket i bägge, och det kändes väldigt befriande att se hur någon annan har det minst lika jobbigt med kärleken, livet och allt där emellan, men som på ett så underbart sätt låter det mynna ut i något som andra kan ta del av och känna igen sig i. Där det är så lätt att falla i fällan att bara tycka synd om sig själv, lyckas Rubin Drangel istället locka till skratt. Det är tragikomik i sitt esse där denna lilla tuss till huvudfigur bär på så mycket svart och sot, men ändå lyckas göra sig fri från sina egna fånghålor. I slutändan andas man ändå förhoppning och tro på framtiden, och det med ett vistt mått av förnuft om att inte alltid ha så höga förväntningar, eftersom de delvis är dem som gör en hämmad, blockerad och förhandlingsförlamad, till en kreatör kreativ nog att skapa fantasifoster nog för att inte kunna kreera.

Stockholms alla surfittor del 1

Ibland känns det som om jag bor i världens mest ogästvänliga stad. Därför var det så intressant på vilket sätt DN, för några månader gav uttryck för två diametralt sett helt olika synpunkter vad gäller just detta. I en artikelserie på Insidan fick utrikeskorrarna kommit till tals om hur de upplevde flytten tillbaka till Sverige efter år utomlands och omdömet var svidande. Stockholmare var otrevliga, otacksamma och fruktansvärt bortskämda. Flera av korrarna skrev om hur vänligt de bemötts av befolkningen i de städer de tillfälligt tjänstgjort, vilket genuint intresse de mött för sin egen person. Vilket så klar tinte hade något alls att göra med att de representerade en kultur som dem de kom i kontakt med aldrig tidigare hade träffat. De hade å andra sidan allt att göra med att alla andra folkslag utom de nordiska är trevliga gladlynta och intresserade vänliga människor som bryr sig om varandra. Chocken av att upptäcka att ingen i tunnelbanan bryr sig om att man ser lite ledsen ut verkade uppriktigt jobbig.

Å andra sidan så gav de turister som ungefär samtidigt som denna artikelserie rullade som bäst fick komma till tals i en artikel om camping på Långholmen i På Stan uttryck för hur genuint tillmötesgående alla stockholmare de stött på under sina få dagar i Nordens Venedig var, som om de var förvånade över att ett folk så långt upp i de kalla norr överhuvudtaget var kapabla att via känslor. Hjälpsamheten där dessa turister stod med sina kartor visste inga gränser.

Även om jag gott och väl förstår att det så klart finns trevliga stockholmare, och att jag emellanåt gör mitt bästa för att sälla mig till denna skara, så blir jag så gott som dagligen bekant med det lika surmulna Stockholm som utrikeskorrarna så grymt förfasade sig över. För det är emellanåt som om kvoten av bitterfittor är större i Stockholm än någon annanstans. Som att frustrationen över höga matpriser, ett hutlöst dyrt SLkort och bristen på vettiga hyresrätter gjort oss alla till småaktiga subbor.

Den man kommer i kontakt med allra oftast och mest är Serviceslaven. Hon är också den som på allra bäst sätt vet att förstöra ens dag fullkomligt. Och jag säger hon, för hon är ofta kvinna, mellan 25 - 40 och jobbar som benämningen antyder i servicebranschen. Kanske på pressbyrån, där hon gör en stor sak av att dumförklara kunderna lite mellan raderna för att de inte har vett att köa åt rätt håll, eller på café, där hon suckar när man inte har växel, eller möter alla önskemål med en livstrött gäspning. Just denna livströtthet bottnar i en enorm bitterhet över att livet inte blev som hon tänkt sig. Istället är hon ett offer för omständigheterna, vilket hon just genom sitt bitterhet, som hon själv hävdar sig ha rätt att uttrycka, tar ut på alla i sin närhet. Hon tar varje chans hon får att å det mildaste förudmjuka kunderna. Hon blänger rejält elakt och hånfullt på ett sätt som gör att man som kund, när man väl fått sin ockerdyra macka börjar leta febrilt efter snorkusar bland osten då man vet att man vredgat någon som inte har vett att kontrollera sin ilska. Jag tycker synd om dessa stackars satar men försöker att inte låta mig uppröras över deras enfald för att detta bara skulle rendera i att Stockholm fick ännu en bitterfitta, och i en stad redan fylld på dessa, vad skulle det vara till för nytta ?