Livets lotter

Ett skyltfönster intill Burestads skor på Norrtullsgatan ( hur uttalar ni Norrtullsgatan? det är för en av mina jobbarkompisar irritationsnummer förmodligen ett, två och tre när folk säger Nåtullsgatan) funkar som galleri. Under vintern har man kunnat beskåda två olika konstverk av väldigt skiftande karaktär. Av den första minns jag en kanin som sa " Allt är farligt, bäst att stanna hemma!" och jag ber till Universum att jag aldrig någonsin tänker likadant. Nu har man återigen bytt konstverk till ett som heter Livets lotter. Och om du bor i Stockholm och rör dig kring Odenplan är det lätt värt en liten omväg! Jag blev bubblig och glad av att ta del av det här konstverket och kommer så förmodligen bli varje gång jag passerar det under veckan som kommer. Mer sånt i livet! Mer sånt!

Min kompis sa att Sture är gangster som tar 40 lax för att inte komma på ett nytt namn på Gamla Ullevi. Och det är verkligen gangster. Mycket. Gangster. Svenska akademien gör folk väldigt gangster. Vad det kommer innebära för Kristina Lugn återstår att se.

Såg igår delar av en dokumentär som handlade om Che, och hur han kom att bli en sån ikon inom populärkultur, och hur den där legendariska bilden kommit att användas i så många skilda sammanhang. Det fick mig osökt att tänka på en historia en bekant berättade för mig för tio år sedan. Han besökte Skellefteåfestivalen och var en av dagarna klädd i en Rage against the machine tröja, den med Che på. En glad festivalbesökare såg detta och skrek

- Åh, du har en tröja med sångaren i RATM!
min bekant svarade då
- Nej det är Che Guevara.
- Skäggiga vargen?

Så Che har alltså gått från att vara revolutionär, till att vara sångare RATM! Så kan det gå....

Fröken Livrädd på Sergels Torg

Jag har precis varit och sett den helt fantastiska utställningen Fröken Livrädd på Sergels torg. Den är inte alls särskilt märkvärdig, men ändå väldigt sevärd. Rakt upp och ner får man ta del av Joanna Rubin Drangels originalteckningar till de två böckerna Fröken Livrädd och Kärleken, samt Fröken Märkvärdig och Karriären.

Jag kände igen mig helt fruktansvärt mycket i bägge, och det kändes väldigt befriande att se hur någon annan har det minst lika jobbigt med kärleken, livet och allt där emellan, men som på ett så underbart sätt låter det mynna ut i något som andra kan ta del av och känna igen sig i. Där det är så lätt att falla i fällan att bara tycka synd om sig själv, lyckas Rubin Drangel istället locka till skratt. Det är tragikomik i sitt esse där denna lilla tuss till huvudfigur bär på så mycket svart och sot, men ändå lyckas göra sig fri från sina egna fånghålor. I slutändan andas man ändå förhoppning och tro på framtiden, och det med ett vistt mått av förnuft om att inte alltid ha så höga förväntningar, eftersom de delvis är dem som gör en hämmad, blockerad och förhandlingsförlamad, till en kreatör kreativ nog att skapa fantasifoster nog för att inte kunna kreera.