Livets lotter

Ett skyltfönster intill Burestads skor på Norrtullsgatan ( hur uttalar ni Norrtullsgatan? det är för en av mina jobbarkompisar irritationsnummer förmodligen ett, två och tre när folk säger Nåtullsgatan) funkar som galleri. Under vintern har man kunnat beskåda två olika konstverk av väldigt skiftande karaktär. Av den första minns jag en kanin som sa " Allt är farligt, bäst att stanna hemma!" och jag ber till Universum att jag aldrig någonsin tänker likadant. Nu har man återigen bytt konstverk till ett som heter Livets lotter. Och om du bor i Stockholm och rör dig kring Odenplan är det lätt värt en liten omväg! Jag blev bubblig och glad av att ta del av det här konstverket och kommer så förmodligen bli varje gång jag passerar det under veckan som kommer. Mer sånt i livet! Mer sånt!

Sicko

När jag först läste detta reagerade jag inte alls med den förfäran om tycks vara så självklar. Anna Odell har gjort precis det som en konstnär ska. Hon har med sin konst försökt provocera. Sen om det i slutändan blir bra eller dålig konst är helt ointressant. En konstnär kan inte ta hänsyn till hur verket kommer uppfattas, och i vilken utsträckning det kan tänkas provocera, och då vilka. En konstnär borde, enligt mig, i största möjliga mån försöka bortse från alla förutfattade meningar och föreställningar. Man kan tycka att det är väl hänsynslöst att spela psyksjuk, och jag håller med om att det är magstarkt, men som konst betraktat är det intresseväckande. Vad som provocerar är oftast inte intressant bara för att, desto intressantare är ju diskussionen kring varför vissa saker provocerar. Jag kan precis som vem som helst tycka att det är upprörande att hela verksamheten tycks ha stannat upp då Odell kom in till psyket, men det illustrerar väl rätt väl de bristande resurser som psykvården dagligen arbetar under. Jag förstår inte ens hur Eberhard orkar ta upp en sån sak som resurser, för det kan vara just en sådan sak som gör att somliga, i akut behov av vård, drar sig för att söka hjälp, då de inte vill bli ytterligare en belastning för samhället. Och hade man inte tagit Odell på allvar hade nog rubrikerna varit väldigt mycket annorlunda. Det finns tusentals människor som blivit förbisedda av psykvården, och ändå har vi mage att finna att någon bluffat sin in på psyket som provocerande? Ganska intressant, tycker jag i alla fall.

Stockholm har fått en klagokör. Jag hade tankar på att starta en men orkade aldrig riktigt löpa hela linan ut. Om jag nu kommer förrena mig med dom andra gnällspikarna, eller bara göra mitt yttersta för att mitt gnäll kankse kommer kunna gå att lyssna till återstår att se. Jag är iaf väldigt besviken att jag missade gårdagkvällens framträdande i Marabouparken, som jag förstod var en installation av flera olika körers bidrag.

Fröken Livrädd på Sergels Torg

Jag har precis varit och sett den helt fantastiska utställningen Fröken Livrädd på Sergels torg. Den är inte alls särskilt märkvärdig, men ändå väldigt sevärd. Rakt upp och ner får man ta del av Joanna Rubin Drangels originalteckningar till de två böckerna Fröken Livrädd och Kärleken, samt Fröken Märkvärdig och Karriären.

Jag kände igen mig helt fruktansvärt mycket i bägge, och det kändes väldigt befriande att se hur någon annan har det minst lika jobbigt med kärleken, livet och allt där emellan, men som på ett så underbart sätt låter det mynna ut i något som andra kan ta del av och känna igen sig i. Där det är så lätt att falla i fällan att bara tycka synd om sig själv, lyckas Rubin Drangel istället locka till skratt. Det är tragikomik i sitt esse där denna lilla tuss till huvudfigur bär på så mycket svart och sot, men ändå lyckas göra sig fri från sina egna fånghålor. I slutändan andas man ändå förhoppning och tro på framtiden, och det med ett vistt mått av förnuft om att inte alltid ha så höga förväntningar, eftersom de delvis är dem som gör en hämmad, blockerad och förhandlingsförlamad, till en kreatör kreativ nog att skapa fantasifoster nog för att inte kunna kreera.