Jag har precis varit och sett den helt fantastiska utställningen Fröken Livrädd på Sergels torg. Den är inte alls särskilt märkvärdig, men ändå väldigt sevärd. Rakt upp och ner får man ta del av Joanna Rubin Drangels originalteckningar till de två böckerna Fröken Livrädd och Kärleken, samt Fröken Märkvärdig och Karriären. Jag kände igen mig helt fruktansvärt mycket i bägge, och det kändes väldigt befriande att se hur någon annan har det minst lika jobbigt med kärleken, livet och allt där emellan, men som på ett så underbart sätt låter det mynna ut i något som andra kan ta del av och känna igen sig i. Där det är så lätt att falla i fällan att bara tycka synd om sig själv, lyckas Rubin Drangel istället locka till skratt. Det är tragikomik i sitt esse där denna lilla tuss till huvudfigur bär på så mycket svart och sot, men ändå lyckas göra sig fri från sina egna fånghålor. I slutändan andas man ändå förhoppning och tro på framtiden, och det med ett vistt mått av förnuft om att inte alltid ha så höga förväntningar, eftersom de delvis är dem som gör en hämmad, blockerad och förhandlingsförlamad, till en kreatör kreativ nog att skapa fantasifoster nog för att inte kunna kreera.
