Skynda skynda

Den dag då jag har råd att köra bil i Stocholms stad, kommer inte vara en dag för sent. För med anledning av att jag pluggar och jobbar på vad som inte är i anslutning till den allra värsta rusningen märker jag sällan av vilken fårskock stockholmarna förvandlas till så fort tunnelbanan är mer full än normalt. Ut med allt förnuft, in med reptilhjärnan, som bara tänker på ren självbevarelse, i det här fallet "Hoppas jag kommer av på nästa hållplats". Vilket får till följd att en skara av kanske en tredjedel av tågets totala passagerarantal ställer sig upp när tåget börjar köra in på perrongen men innan det stannat. Det är just detta som retar mig. Till och med nästa provocerar mig. De här människorna uppfattar jag som enfaldiga och ängsliga, och jag föraktar dem utan att skämmas ens det minsta. Det skulle aldrig falla mig in att resa mig innan tåget stannat, det vore ju helt befängt. Man har inget att vinna, snarare allt att förlora, på att resa sig innan tåget stannat. Folk blir irriterade, stressade, provocerade, upprörda, man kan om tåget gör en hastig inbromsning ramla, dra med sig några stycken i fallet, och kosta samhället en mängd resurser. Vem vill ha det på sitt samvete? Frågan är väl bara om det inte är bara lite lite sorgligare att jag retar mig på dem som reser sig innan tåget stannar, än de som faktiskt gör det?

If i ruled the world...

skulle den där suggan( eller kossan, du väljer själv, och ja det är oftast en kossa eller en sugga) som vägrar gå längre in i gången när vagnen är fullpackad och perrongen är packad med folk som vill kliva in, skjutas på allmän plats. Krampaktigt hindrar hon dem som faktiskt kan ställa sig i gången från att passera henne utan låter istället sig själv knuffas runt i vagnen som en mänsklig flipperkula och blänger elakt på dem som vågar sig på att just knuffa henne, då hon ju vägrar väja undan. Hon ska sällan av på nästa hållplats, faktum är att så snart vagnen avbefolkats något brukar hon gå och sätta sig på första bästa lediga plats. Men av någon outgrundlig anledning blir hon så stressad av tanken på att stå i gången att hon inte tänker låta någon annan stå där. Varför? Klaustrofobi? Sök hjälp!

Sock it

Varför i hela friden skulle en frisk människa välja att gå runt på T-centralen i bara strumplästen? Skavsår? Bota bacillskräck? Visa sina fina randiga sockar? Till saken hör att han verkligen såg fullkomligt normal ut. Inte alls galen, som hon jag såg på Odenplan i mars iklädd shorts, täckjacka och flipflops, som pappa nog skulle ha bedömt som "inte helt hel". Att hon var galen stod utom allt rimligt tvivel, det enda jag då grubblade på var om jag kanske borde ringa polisen. Flipflops i mars! Okej att utbytesstudenterna i mitt hus brukar gå med flipflops till Ica när de ska handla oavsett vilken årstid det är, men det är en sträcka på mindre än 50 meter. Att knalla omkring i shorts och flipflops på Odenplan i mars är ett allvarligt tecken på att man lider av psykisk ohälsa.

Men mannen från igår var runt 30, vältränad, klädd i jeans och tröja. Om det inte hade varit för att jag var lämnad åt mitt öde att bara stå och betrakta folk hade jag förmodligen inte alls lagt märke till att han gick runt i bara strumporna, men när jag väl gjorde det såg jag inget annat. Han gick väldigt ledigt, på det där sättet som man oftast gör när man går runt barfota eller bara strumpor, och det såg skönt ut. Hann jag tänka innan tanken på hur äckligt det egentligen är hann ifatt mig. Annars brukar ju var och varannan tjej i 08-området någon gång under sommarhalvåret till en följd av just skavsår trippa runt på tå i centrumkärnan. Då är det charmigt och sött, och långt ifrån labilt. Men nu pratar vi mitt i rusningen, och till synes helt utan någon som helst anledning. Han höll dock ett stavpar i sin ena hand. Det skulle kunna vara en ledtråd men jag har ännu inte kommit på hur. Och jag såg inga skor, så han skulle ju lätt ha kunnat bli av med dem och gett upp tanken på att köpa ett par nya. Eller så var han bara en bekräftelsehora av rang som ville visa upp sina blågrönvitrandiga strumpor till allmänheten, i hopp om att få lite cred.

Asså seriöst. Det finns dom som gnäller på folk som käkar i kollektivtrafiken, som vill förbjuda självmord i tunnelbanan så att dom inte behöver komma sent till sina förmodligen ruskigt taskigt betalda jobb, men jag väljer att irritera mig på tjejer som sminkar sig i tunnelbanan. Förstår ni vad ni utsätter er närmiljö för? Har ni noga övervägt att vi kanske hellre er er osminkade, än bevittnar hur ni lite halvilla duttar dit puder, kanske mascara och slutligen läppstift. Det hjälper ju ändå inte! Ni är bara alltför jävla sorgliga. Sluta.