Tarrus Riley - Göta källare 7/7 -11

Hur mycket kan hinna hända på ett år? Tja, en av reggaevärldens just nu starkast lysande stjärnor untnyttjat de månader som gått sedan han sist besökte Sverige, och Stockholm, till att med hits som Wildfire, Never leave I, Soul grabber och Chaka zulu pickney, ytterligare befästa sin roll som en av den samtida reggaens viktigaste röster.

Tarrus Riley är stadig, och kan kanske just därför av somliga uppfattas som lite tillknäppt och tråkig. Hans självsäkerhet som artist är imponerande. Där hans kvinnliga motsvarigheter som Etana och Queen Ifrica lätt uppfattas som arroganta och predikande, finns det en ödmjukhet i Tarrus auktoritet som gör att man inte i samma grad provoceras av hans emellanåt snusförnuftiga fördömanden.

Han är långt ifrån förutsägbar, men har som artist ett brett register av känslor, och förmedlar dem alla mycket övertygande och med stor trovärdighet. Just i val av låtar och rytmer visar han prov på en närmast oöverträffad fingertoppskänsla. Hans talang hjälper givetvis till på traven, och förvandlar, som i fallet med exempelvis Island vibes rytmen, varje stycke musik han kommer över till audiellt guld.

Konserten blir snabbt en kavalkad av hits där publiken inte tvekar på att följa Riley och kapellmästaren Dean Frasers emellanåt snara tempoväxlingar. I upplägget av låtval är konserten närmast exemplarisk även om frånvaron av Get power from pain och Love created I förvånar en smula. Att publiken däremot tänder till som mest under just Never leave I och påföljande Wildfire överraskar däremot inte. Fram till den punkten tycks konserten inte varit annat än en förbluffande uppvisning i artisteri och scennärvaro.

Låtar i urval: Never leave I, Wildfire, Herbs promotion, Lion paw, Superman, She´s royal, Good girl gone bad, System set.

Romain Virgo @ Blå Bodarna 3/12

Att döma av hans texter skulle man kunna dra slutsatsen att vad vi här har att göra med är en livserfaren 50-åring. Vad som istället möter publiken denna kyliga decembernatt är en brådmogen 20-åring som knappt hunnit bli torr bakom öronen.

Och emellanåt ligger hans ålder verkligen honom till last. Man ska absolut inte förringa den smärta han känt, och vad han gått igenom. Men att höra någon så ung predika om vikten av att vara sann mot sig själv, klingar om inte falskt, så en smula mindre trovärdigt. Flera gånger kommer jag mig själv med att det känns som om någon lagt orden i hans mun. Därmed inte sagt att han skulle vara en produkt, hans röst är i sanning genuin, om mycket välpolerad. Där finns en känsla och uppriktighet som man finner hos få i den åldern.

När det kommer till sången gör Romain Virgo ett självsäkert intryck. Varje ton sitter där den ska och han tycks veta precis vad han håller på med. Det är när det kommer till den rena scenshowen som det blir uppenbart att han, trots att hunnit släppa en skiva, och flertalet hits, fortfarande saknar scenvana. Det finns en nervositet som aldrig riktigt försvinner, men den märks tack och lov bara i mellansnack och låtbyten. Det är lätt att bli bländad av hans talang, jag tvingas påminna mig själv både en och två gånger om att han bara är 20 år, och sett ur det perspektivet är det han åstadkommer verkligen med beröm godkänt.

Mot slutet tappar showen i energi, han tappar bort publiken när han alldeles för sent in i giget spelar den annars lovvärda Be careful, för att sedan snabbt avsluta med Feels it knows it. Efter en onödig utflykt bakom scenen kommer han tillbaka och levererar den från start till mål och även om han får med sig publiken igen är det som om luften till viss mån redan gått ur den.

Bäst: Live me life.

Sämst: väl utdraget gig för att bara vara en showcase utan band. Man hinner tröttna på en rytm efter två refränger, och Mr Virgo spelade väldigt många låtar från början till slut.

Romain Virgo 3/12 Stockholm

På fredag spelar den här killen i Stockholm. Till namnet är det inte många som känner till honom. Flera vänner jag berättat för, som, till deras försvar, ändå lyssnar på regggae och dancehall, har mest sett ut som levande frågetecken när jag nämnt hans namn. När jag sen i nästa sekund börjat nynna på Mi caan sleep har jag fått beskåda hur polletten trillat ner.

Nu delar ju Romain på Mi caan sleep rytm med en reggaelegendar, nämligen Beres Hammond som ju gör Feel good på samma slinga, och då är det kanske inte så konstigt att Romain hamnar lite i skymundan. Fullt förståeligt, men väldigt trist. För under rätt omständigheter skulle denna kille kunna göra en helt säkert fullkomligt lysande konsert. Om folk faktiskt kunde sätta ihop ett plus två, det vill säga inse att han är mannen, eller kanske snarare ynglingen, han är blott 20 år, bakom just Mi caan sleep, samt om han fått en lite bättre lokal än just Lokalen.

Jag ser hursomhelst fram emot det, just för att det är en showcase kommer han spotta ur sig hittarna och sånt är kul. Det blir tajt och intensivt, vilket passar en rastlös själ som mig.

Romain Virgo @ Blå Bodarna ( T Slussen)
Fredag 3/12 ( se facebook )

Det tredje benet

Är det bara jag som klär mig slampigt på dancehallkonserter och flummigt/hippieigt på rootsgejerna? Jag trodde detta var en allmänt etablerad regel, men icke. För på Ward 21konserten var det tjejer som hade stora ringar, träarmband och bandanas till sina långklänningar med tillhörande jesussandaler. Allt medan tempraturen ute inte ens är tio plus.

Och så de här posörerna. Tjejer runt tjugo med rumpor så tajta att man kan pressa en nöt mellan skinkorna på dem. Som inte har någon som helst koll på musiken utan bara bryr sig om yta yta yta yta yta. Eller, ofta har ju en i gänget på sex till åtta koll, och får med lite övertalning med sig resten. Stilförebilder för dessa brudar är liksom Midi Maxi och Efti och Leila K men helt gone wrong så att det bara ser fult och utstuderat ut.

Mitt i allt detta njöt jag bara men underbart är way to kort för när konserten var över, drog alla. Var vet jag inte men jag hade hoppats på mer dans och då inte bara till det som Ward 21 spelade. Ah well, sommaren har ju inte ens börjat än...

Just det, Tifas låt. Ja vad ska man säga. Jag har slutat lyssna igenom grabbarnas låtar för dom är allt som oftast helt jävla ointressanta, eller så försöker dom i texterna rättfärdiga att kalla tjejer för horor, slampor, slynor eller subbor, samt också förklara varför vissa tjejer förtjänar sig en omgång, och jag undrar VARFÖR skulle jag vilja lyssna på sådant?

Yap yap

Detta nådens år 2010 ( ja jag älskar att säga nådens år) har jag nåtts av beskedet att Richie Spice kommer till Stockholm. 17 juni. Göta Källare. Jag köper biljett imorgon typ. Yap yap.

Peppar peppar!

Alltså. Detta är inte den bästa på rytmen men jag har fortfarande inte fått dansa till den ute så spelar han den kommer jag freaka ur!

Mad Cobra inställt

Håhåjaja. Här har jag i veckor gått och funderat på vad jag ska ha på mig, vilken färg jag ska ha på nagellacket, och vilka strumbyxor som kan tänkas passa bäst till klänningen, och så ställs konserten med Mad Cobra, numera bara Cobra, in.

Skämt åsido. Jag har, till en följd av en längre tids samtalsterapi, slutat irritera mig på inställda konserter. Den tiden då jag gick i taket för att någon artist helt enkelt inte behagade dyka upp är sedan länge förbi. Efter debaclet med Bone thugs, Mos Defs icke vara under Rock the Bells, och andra dylika misshaps, har jag helt enkelt gått och blivit härdad. Mitt förtroende för delar av svenska konsertarrangörer är noll och intet. Kanske litade jag lite för blint på dem förut, och kanske tvivlar jag lite för hårt på dem idag. Men att konserters vara eller ickevara blivit ett vågspel, är väl inte direkt att påstå för mycket.

Men så är det också sjukt mycket rykten och snack när det kommer till i synnerhet reggaekonserter. Ta bara exemplet med Mavado. Han var på väg till Stockholm i vad som kändes som en evighet, innan man kunde slå fast att anledningen till att han inte kunde uppträda här var att han var för dyr.

Av någon outgrundlig anledning så är delar av konsertpubliken i Sverige inte bara van att artister ställer in i absolut sista sekund, de är också en väldigt hoppfull publik, som tror och in i det sista hoppas att de artister som ändå lyckas ta sig in i Fort Europa, kan tänka sig en snabb sväng förbi Svea rike. Vis av erfarenhet vet man att det kan vara väldigt snabba vändningar, vilket gör att en del artister dyker upp med mycket kort varsel. Något som i sin tur verkligen inte gynnar konsertklimatet. Med bättre framförhållning och planering, skulle man kanske också få den publik som artisterna förtjänar. Istället gnälls det på många håll och kanter om att det inte arrangeras några reggaekonserter, och att det är så dålig uppslutning på dem som ändå äger rum. En enkel fråga om vad som är hönan och vad som är ägget, helt enkelt.

Visst att saker och ting kan förändras snabbt, men när det kommer till konserten med Mad Cobra ställer jag mig mycket frågande till hur länge arrangörerna verkligen varit medvetna om att den inte skulle kunna äga rum. Varför hålla på det så länge i så fall? Missnöjet bland dem som tänkt se konserten blir förmodligen bara större, ju närmare in på konserten beskedet om att den blivit inställd kommer. Något jag tycker att man som arrangör borde förstå. Och sen kommer ju aspekten av vad som är rimligt och rationellt in i bilden. Att flyga från Jamaica till Sverige tar sin lilla tid. Även om Mad Cobra så skulle landat på svensk mark idag, borde han rimligtvis ha lämnat den karibiska övärlden redan någon gång i helgen. Alltså måste man ha vetat redan då att han inte skulle kunna komma att uppträda, och alltså ha informerat om detta tidigare!

Well well. Nu ska det bli oerhört spännande att se huruvida Sizzla tänker förära oss med sin närvaro 21 oktober. Kanske låter jag överdrivet negativ som vågar mig på att tvivla, och självklart hoppas och tror jag att han dyker upp. Men bara för att skademinimera bäddar jag in mig själv och mina förhoppningar i lagom mycket tvivel.

Könsord

Magic System ska komma till Sverige. Miiiin gyyyyyd var roligt. Om det inte vore för att biljetterna kostar 300 kronor styck och man tänker pressa in bandet på Debaser Medis. Okej, det hade kunnat vara värre, dvs Debaser Medis, men ändå. Jag är upprörd, uppeldad, arg och irriterad. Hur är detta möjligt? Borde inte Magic System, med en bättre konsertdag, typ en fredag eller lördag, rimligtvis kunna fylla Hovet eller Annexet? Men jo, självklart. Eller är det bara i den här lilla bubblan jag lever i som Magic System är helt gigantiskt stora? Jo, tror det. Blä.

Mavado?

Det ryktas om att Mavado skall spela i Stockholm i mitten på maj, och eftersom jag inte hade råd att gå på Collie Buddz, hoppas jag verkligen att det stämmer. Mavado har varit ett återkommande inslag i min vardag sedan vad som känns som en evighet, men som nog inte kan vara mer än på sin höjd två år. När jag hörde honom första gången föll jag för att det lät så nytt,fräscht och modernt i jämförelse med annan nutida dancehall, men nu börjar det kännas som att allt fler börjar komma ikapp, vilket väl är både på gott och ont.

Tyvärr ryktas det också om att han skulle spela på Kägelbanan av alla ställen, och det finns nog ingen konsertlokal i Stockholm som ger mig så mycket klaustrofobi, som just Kägelbanan. Det är lågt i tak, det är alltid packat, och det blir varmt och kvavt vilket slutar med att man efter hundra års väntan har ont i huvudet och håller på att avlida av värmeslag. När jag precis flyttat till Stockholm 2002 och sprang runt på en massa hiphopkonserter, ägde de flesta av dem rum där och då hade jag inga som helst problem med det, men nu börjar jag väl antagligen bli gammal och bekväm av mig. Därför vore Göta Källare så mycket bättre. Det är den ideala lokalen för dancehallkonsterter just för att det finns någonstans att ta vägen och gömma sig om helvetet, dvs diverse catfight eller liknande, bryter lös. Så jag håller tummarna för att han överhuvudtaget kommer, och att han då spelar på Göta Källare, och ingen annan stans.

Sugardaddy

Länge har jag på avstånd närmast förbluffad betraktat de människor i min omgivning som låter sig överrösas med presenter och gåvor av älskare, dejter och partners. Utan att känna ens det minsta sting av avundsjuka. Till saken hör nämligen att jag har ett obotligt kontrollbehov och inte står ut med tanke på att få presenter i fel färg, modell eller storlek. Eller helt enkelt saker jag varken kommer ha tid eller lust att uppskatta. Kalla mig otacksam, jag är van!

Men nu har jag insett att där jag skulle kunna leva utan skor, byxor eller vad det nu man kan förvänta sig av någon man har lite mer än bra sex gemensamt med, skulle jag inte tacka nej till någon som kan bjuda mig konsert. I min budget finns det sällan utrymme för konserter, i alla fall inte utan noggrann planering. Och då skiter det sig alltid i slutändan för att jag är för sent ute och biljetterna hunnit ta slut. Det är då jag tänker att han jag för tillfället dejtar ( nej jag dejtar ingen för tillfället) ska dyka upp som en räddande ängel och en vecka innan konserten släppa bomben om att han lyckats komma över två biljetter till Chris Brown / Beyonce / Stevie Wonder.

Just Chris Brown sörjer jag något så oerhört att jag inte kommer få se. Jag borde väl ha haft lite bättre framförhållning och spanat efter någon som kunde bjudit mig på den kommande konserten redan i november antar jag, kanske då jag gick på Rock the Bells, men man lär så länge man lever. Nu gäller det alltså att hitta någon som gillar Beyan, och som inte har någon annan att gå med, och som behöver ett kuttersmycke till sällskap. Det borde väl inte vara så svårt, med tanke på hur jäkla populär hon verkar vara hos den manliga delen av jordens befolkning?

Dead Prez kommer till Stockholm. Nog för att det var tio år sedan jag lyssnade på dem som mest, men jag rappade faktiskt första versen av Hiphop för Mr Mister när han var här för någon vecka sedan och fastnade på första raden. Jag vill i alla fall se dem. Men med min tur och tajming blir Kägelbanan utsålt innan jag hunnit rota fram Let´s get free. Jag förstår inte hur arrangörerna tänkte när dom bokade Kägelbanan. Tänkte dom att Dead Prez är för obskyra för att locka några större massor? Tänkte dom vi börjar litet och ser var det landar? Näe, jag sluter mig till att dom förmodligen inte tänkte alls. Hur säkert det är att dom verkligen ska spela på Kägelbanan återstår dock att se. Biljetterna finns nämligen inte att köpa via ticnet än. Hoppas går ju.

Tanyas tröst

Jag hyser ett enormt förakt för människor som har solglasögon på sig inomhus. Alternativt när solen inte skiner. Allra värst är dom som har solglasögon på sig på klubben. Det går liksom inte att sjunka längre.

Men så hade Nas, som ju till sitt försvar stod på en scen med allt ljus på sig, glajjor på sig hela spelningen. Och jag var tvungen att sälla honom till skaran av folk som kommer undan med det. Tillsammans med Stevie Wonder, och nu Tanya Stephens, är han i ett mycket väl utvalt sällskap.

Tanyas svarta brillor hänger i ett par förgyllda pensionärssnören, och sitter även dem på en större del av den minst sagt intima spelning hon bjöd mig och cirka 200 andra entusiastiska fans på. Med undantag för ett fåtal män, kändes det stundtals som att jag befann mig på en flatklubb. Vilket inte på något sätt är något dåligt, bara annorlunda. Vilket också gör, att hur somliga tjejer tävlar om killarnas uppmärksamhet på, ännu mer intressant. Då dessa ju är så få!

Tanyas band är tajt, och själv tycks hon vara på ett minst sagt strålande humör, något som inte heller tycks dämpas av att så få hittat till Tyrol denna kulna novemberkväll. Hon inleder starkt och fortsätter desto starkar, även om hon tappar lite efter ett tag. Allt hennes prat om män, snoppar, om sociala spel och ränker vinner stort gehör hos publiken som jublar vad hon än säger, och som hon glatt flörtar tillbaka med. När hon sedan inleder It´s a pity med tala om att man inte ska ha dåligt samvete över hur man känner, möts hon av ett sådant medhåll att jag frågar mig om syndiga tankar av det slaget är långt mycket vanligare än vad jag kan föreställa mig. Eller om det bara är så att många tjejer som oturligt nog lyckats med konststycket att bli intresserade av en man som redan är upptagen, finner tröst hos Tanya? men vilken tröst sen!

Nanushka Yeman skriver i Dn idag att Scratch och Supernatural bara fick köra tio minuter i väntan på Nas. Detta stämmer inte. Hon tycks ha kommit precis före The Pharcyde började, och då missat den korta, men helt sagolika stunden som Scratch och Supernatural bjöd på efter Form One. Hade hon inte gjort det hade hon ju kunnat ägna dem mer än än mening kan tyckas.

Inställd på inställt

Det var då själva satan. Bara för att jag gick och köpte en biljett så gick Mos Def och ställde in Rock the bells. Sjuuuukt dålig stil Mos.

Tricky kommer till Stockholm. Hade det varit 2002 hade jag förmodligen inte tvekat en sekund, utan köpt biljett utan att blinka. Men idag, då det är minst fem år sedan jag lyssnade på honom sist, är jag desto mer tveksam. Nog för att Blowback, som denna låt kommer från, var en grym skiva då, och vissa spår håller än idag. Det går ändå inte komma ifrån att mycket känns så ofattbart daterat. Skulle vara bara för att se honom, och jag hatar av princip folk som går på konsert bara av den anledningen, för dom hindrar någon, som verkligen vill se artisten ifråga, från att göra så.

No Gentleman

Precis samma beslutsångest som plågade mig förra veckan gällande URF, gör sig nu påmind igen då jag inte vet om jag ska gå på Gentleman ikväll eller inte.Det har som vanligt med väder och vind att göra.Spelningar på grönan är sällan bra.Själv såg jag Ed Harcourt i duggregn typ 2003 och det var väl helt okej, men av vad jag har förstått är han bäst när han får några timmar på sig, och hans ljudtekniker får utrymme att leka lite.Vilket de inte fick där och då.

Men nu spelar alltså Gentleman på grönan.Jag såg honom i april och var inte på hart när tillräckligt förberedd, och att jag skulle vara det nu är att hoppas på för mycket.Min tvehågsamhet ger mig inte tid att peppa för konserterna som jag borde, utan istället står jag där som ett fån när alla andra sjunger med. Så vill jag ju givetvis inte att det ska vara,men ser hellre konserten än låter bli.

Nu vet jag att konserten nog inte kommer bli lika bra som den jag såg i april, men å andra sidan kommer jag slippa alla jobbiga element som förstörde stämningen sist.Han kommer förhoppnignsvis inte vara försenad, inte låta körtjejerna ta för mycket plats, jag kommer inte tvingas lyssna på ett gäng sexuellt frustrerade KTH-töntar, inte få en armbåge mellan skulderbladen av valfri surfitta,inte riskera få ett gigantiskt glas vin över mig.Jag föreställer mig kort sagt att allt som kringgärdar konserten, dvd publiken, kommer vara fasligt mycket trevligare än den på Berns, och kanske är det värt att gå bara därför.

Dagens Youtubeklipp - Erykah Badu Honey

Av någon outgrundlig anledning smyger sig de konserter jag planerar att gå på sakt sig på mig,och jag inser att dagarna till konserten sedan länge är räknade,att jag nu inte kan någon av låtarna från senaste skivan och inte alls kommer ha det utbyte jag önskat av konserten.Så var det med Gentleman härförleden, där alla utom jag deltog i allsång med Reggaejesus himself, och jag själv häpen stod bredvid och kollade på.

Jag har vetat att jag ska på Erykah i flera månader men tänkt precis att det varit flera månader kvar och därför inte tagit mig tid att lyssna in mig på skivan,mer än att den gick på repeat veckorna precis efter att den blev utgiven. Så jag är väl inte helt förberedd inför ikväll.

Men likväl är jag mer peppad än någonsin.Förra sommarens konserter blev det inte mycket av, Bone thugs blev inställt, och sen var sommaren slut.I sommar ska jag se Erykah, Jah Cure,Alborosie,och gå på Trästocksfestivalen.Och att inleda med Erykah är inte fy skam,oavsett om det så kostar en miljon att gå och se henne. Jag vet att det kommer bli oförglömmligt.

Dagens Youtubeklipp - Gentleman Caan hold us down

ReggaeJesus var på besök i storstaden Stockholm igår för att predika sitt evangelium av conscious reggae. Och trogen skara inte bara lyssnade, utan svarade honom, så till den milda grad att jag fick känslan av att i själva verket bevista ett väckelsemöte. I synnerhet då Gentleman på både gott och ont ger trion körtjejer mer plats än vad för någon som jag, som i synnerhet kommit för att lyssna på honom, är önskvärt. Framförallt därför att det i samma sekund som han låter dem stå i rampljuset blir slätstruket och så olidligt tråkigt. Där finns inte samma känsla, inte samma brinnande passion, som jag känner ångar upp publiken när Gentelman själv står i blickfånget. Och ångar på gör det, även om det aldrig når den där olidliga höjden av total eufori, med rasande trummor och dånande blås.

Bäst: Caan hold us down, Dem gone, Superior

Sämst: Att folk plockar upp mobilkamerorna och ägnar de första trettio sekunderna av varje låt åt att fota killen, istället för att lyssna på honom, den lilla sextiska gruppen av kthtöntar som stod snett bakom mig som inte verkar ha tagit till sig budskapet killen predikar och som raggningsteknik erbjuder sig att ta kort på de tjejgäng som står i närheten, då de är så fula att inget annat funkar, eller killen som gick fram som en ångvält genom publiken under förevändningen att han visste att Gentleman skulle kasta ut jointar till publiken, han blev nog rätt besviken då detta aldrig skedde, eller att konserten började 40 min efter utsatt tid.Make ur pick.