När någon tar ett kort på mig, är jag inte typen som freakar ur och måste få tio minuter på mig att fixa till mig. Ta bara den där förbannade jäkla bilden. Om den så förföljer mig resten av mitt liv, kan jag leva med det. Skulle jag inte kunna leva med det, skulle jag ta det som ett tecken på att jag borde ompröva mina värderingar, och min självbild.
Det är väl en sak om någon tar en bild på mig, men det här otyget med småbrudar som mitt i en folksamling drar fram kameran, helt oberörda står och gör sina fotominer i minst tio minuter, och putar med sina röda skynken till läppar, som man inte kan undgå om man så vore Stevie Wonder, det är för mig fullkomligt obegripligt. Det är en sak att dessa människor visar prov på en enorm omognad, men att de inte tycks förstå, eller bry sig om hur fåniga, och framförallt ytliga, de uppfattas, är något helt annat. Jag blir fullkomligt förundrad. För allt det här sker i total tystnad. Koncentrationen är på topp, ingen säger ett ljud. Allt handlar om att hitta poser, miner och ställningar som funkar, så att man på bästa sätt kan lura den där killen man träffat på Prisondate.se, att man faktiskt ser ut så där, inte bara efter tre timmars förberedelser, utan också när man vaknar upp bredvid varandra och somnat utan att ha tvättat av sig sminket.
Men men. För oss som beskådar det hela, är det ju faktiskt ändå rätt underhållande, det måste jag ändå tillstå. Hur synd jag än tycker om de där arma människorna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar